En mycket läsvärd artikelserie i Svenskan har behandlat hur svenskar läser utländska läkarutbildningar, varav vissa verkar vara minst sagt undermåliga. Det är naturligtvis olyckligt, även om de utländska utbildningarna behövs för att fylla upp det svenska läkarbehovet.
Dagens artikel påvisar dock något mycket viktigt angående de läkare som utbildats utomlands (både återvändande svenskar och hitflyttade): Bristen på praktisk erfarenhet. Min egen erfarenhet av läkare som kommer direkt från utbildningen i Grekland, Tyskland eller andra EU-länder är att deras vetenskapliga och teoretiska kunnande är enormt, med encyklopediska kunskaper inom anatomi, fysiologi och patologi, men att man i många länder inte har det fokus på klinisk verksamhet och patientarbete som kännetecknar den svenska läkarutbildningen och AT-systemet.
Kort sagt: Läkarutbildningen är i Sverige mångt och mycket en yrkesutbildning, i somliga andra länder en mer akademisk företeelse. Problemen uppstår när en läkare som legitimerats i Ungern inte kan klara de arbetsuppgifter som en svensk AT förväntas hantera redan innan legitimationen. Med andra ord betyder en läkarlegitimation inte samma sak i varje land.
Då läkaryrket grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet är naturligtvis djupa teoretiska kunskaper eftersträvansvärda. Tillämpandet av dessa kunskaper är dock beroende av träning och arbetslivserfarenhet, så den norska lösningen med ett basår med praktik för alla kanske inte är så dum? Utlandsutbildade läkare är en oerhörd resurs som skall tas tillvara. Det gör vi inte bäst genom att kasta in dem i situationer de inte utbildats för.
tisdag 31 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Enkla varulvsfakta (Skyrim igen)
Beklagar bristen på inlägg sista tiden, samt mina ursäkter för att detta kommer att bli kort. Jag har nämligen noterat att en hel del besökare hittat hit efter att ha googlat på "att bli varulv i Skyrim" och liknande sökord. Så om någon undrar: Varulv blir man enkelt genom att gå med i krigargillet "the companions" i Whiterun. Tyvärr är det inte så häftigt som man skulle önska...
I övrigt har jag funderat en del på feminism på sistone, främst efter att ha läst en del på bloggar som Forskarfeministen, Fumikofem och Visselpaj. Feminismens brytpunkter jämtemot skepticism och ateism illustrerades ju tydligt häromåret i och med Elevatorgate och därpå följande debatt. I kommande inlägg hoppas jag kunna framföra mina tankar på hur feminismen bör betraktas som en vital del av både humanism och ateism.
På återseende!
I övrigt har jag funderat en del på feminism på sistone, främst efter att ha läst en del på bloggar som Forskarfeministen, Fumikofem och Visselpaj. Feminismens brytpunkter jämtemot skepticism och ateism illustrerades ju tydligt häromåret i och med Elevatorgate och därpå följande debatt. I kommande inlägg hoppas jag kunna framföra mina tankar på hur feminismen bör betraktas som en vital del av både humanism och ateism.
På återseende!
måndag 23 januari 2012
Riktigt, riktigt rolig religionskritik
Jag hade i dag tänkt skriva några reflektioner om dagens DN-intervju med rektorn för Sveriges största muslimska friskola. Dock är ämnet religiösa friskolor såpass stort och (för mig) obehagligt att det är värt att spara till ett framtida inlägg. I stället tänkte jag passa på att göra lite reklam för den vansinnigt roliga onlineserien Jesus and Mo. Den är ett strålande exempel på hur man kan utöva satir mot själva kärnan i ett religiöst resonemang, utan att för den skull förfalla till rena provokationer i stil med muhammedkarikatyrerna och "piss christ".
Besök gärna sidan, som lovordats av såväl Salman Rushdie som Richard Dawkins. På återseende!
Besök gärna sidan, som lovordats av såväl Salman Rushdie som Richard Dawkins. På återseende!
fredag 20 januari 2012
Äkta män som hatar (och fruktar) kvinnor
I dag finns det mycket att läsa i både Svenskan och DN angående Fadfime och Pela, samt bakgrunden till de avskyvärda brott de föll offer för. Starkast uttrycker sig tveklöst den modiga och vältaliga Sara Mohammad, ordförande i föreningen "Glöm inte Pela och Fadime".
Mohammad kommer själv från en släkt präglad av sexuellt förtryck (jag vägrar personligen att använda termen hedersbrott) och kan i kraft av sin utländska bakgrund tala klarspråk om de patriarkala strukturerna utan att göra sig till mål för de värsta kulturrelativisternas halmgubberesonemang om främlingsfientlighet och islamofobi. Sexuellt förtryck inom familjen är för övrigt inte på något sätt begränsat till islam utan förekommer även inom kristna kulturer, för att inte nämna kvinnosynen hos konservativa hinduer.
Där Maja Hagerman i DN lägger fokus på en syn på kvinnan som ägodel och liknar på ett icke oävet sätt de nutida kvinnoförtryckande kulturerna vid forna tiders adliga resonemangsäktenskap. Det är inget dumt perspektiv och det har fördelen att det påvisar hur patriarkala kollektiv har varit normen för människor i många världsdelar under stora delar av mänsklighetens historia. Vad jag har svårt för i Hagermans resonemang är hur hon gör Fadimes far och mördare till ett offer för sin släkts kollektiva krav på hans familj. Främst för att hans skyldighet som förälder torde ha varit att stå upp för sitt barn inför aldrig så många höggljudda klanfränder, men även för att ursäkten att "bara ha lytt order" inte är giltig inom något som helst annat människorättsligt sammanhang.
Mohammad är tuffare och lägger skulden där den hör hemma: På förövarna. Hon vågar också kritisera svenska samhällets undfallenhet, och tar som exempel hur kommuner efter krav från könssegregationistiska grupper infört "kvinnobad" i kommunala badhus. Ännu tydligare är advokaten Elisabeth Massi Fritz, som tar fram hur hotet om utvisning utgör en effektiv avskräckning för de presumtiva förtryckarna.
Det är ovanligt att så tydligt se hur man kompromisslöst kan förevisa vilka beteenden som är oacceptabla i ett sekulärt, egalitärt samhälle utan att för den skull skänka minsta stöd åt xenofobi, islamofobi och främlingsfientlighet. (Inom ramen för detta ämne kan det vara värt att upprepa att jag personligen stöder en generös och öppen invandringspolitik. Detta må vara en fånig brasklapp, men icke desto mindre nödvändig i dagens ängsliga debattklimat.)
Sammantaget är det människor som Sara Mohammad som har absolut starkast lyskraft i denna tragiska diskussion. Det är sådana som hon som visar hur vi skall vara stolta över hur människor söker sig till vårt land i jakt på demokrati och jämlikhet. Samtidigt visar hon på den enorma feghet och undfallenhet som visas när flickor försvinner från högstadiet för att giftas bort, när skärmar sätts upp mellan manliga och kvinnliga elever i vuxenskolor, när flickor körs ut från lektioner för att de menstruerar. Alla dessa beteenden, oavsett vilka kulturer de härspringer ur, är grader i ett spektrum av kvinnlig underordning och i vars mest extrema ände man återfinner tanke på att kvinnan som inte följer männens beslut skall straffas med ostracism eller döden. Det är varken dubbelmoraliskt eller intolerant att säga "välkommen hit, men den där misogyna skiten får du lägga av med".
Genom mina ateistiska glasögon kan jag inte låta bli att undra över religionens roll i det institutionaliserade sexuella förtrycket. Solklart är att det inte finns någon brist på citat i de "heliga" skrifterna som klart och tydligt fastställer att kvinnan är att betrakta som avelsboskap, ett värddjur för sin livmoder. Samtidigt finns där naturligtvis teser till stöd för medmänsklighet och respekt, men när Ratzinger jämställer kvinnlig prästvigsel med övergrepp på småpojkar och när kvinnor på initiativ av ultraortodoxa falanger utesluts från deltagande i en stor konferens för gynekologer (!) i jerusalem så står det klart och tydligt vilken kvinnosyn fundamentalisterna lutar sig på.
För mig är det något av en hönan eller ägget-problematik: Stammar patriarkatet ur religionerna, eller har uppfattningarna av en guddom av hankön (och därigenom en definition av mannen som guds mer "äkta" avbild) framvuxit ur mannens behov att bokföra sin överhöghet och sin vetorätt över såväl kvinnornas självbestämmande som deras kroppar? I slutändan spelar det dock ingen roll. Om vi en gång för alla fastställer att varken bibeln eller koranen, varken präst, rabbi eller imam, har rätt att övertrumfa den fria mänskliga tanken med hänvisning till påhittade bud från en gud vars existens inte kan bevisas, så slår vi därigenom undan benen på alla de små, fega män som i brist på kontroll över sina egna liv med våld försöker kontrollera sina döttrars.
Mohammad kommer själv från en släkt präglad av sexuellt förtryck (jag vägrar personligen att använda termen hedersbrott) och kan i kraft av sin utländska bakgrund tala klarspråk om de patriarkala strukturerna utan att göra sig till mål för de värsta kulturrelativisternas halmgubberesonemang om främlingsfientlighet och islamofobi. Sexuellt förtryck inom familjen är för övrigt inte på något sätt begränsat till islam utan förekommer även inom kristna kulturer, för att inte nämna kvinnosynen hos konservativa hinduer.
Där Maja Hagerman i DN lägger fokus på en syn på kvinnan som ägodel och liknar på ett icke oävet sätt de nutida kvinnoförtryckande kulturerna vid forna tiders adliga resonemangsäktenskap. Det är inget dumt perspektiv och det har fördelen att det påvisar hur patriarkala kollektiv har varit normen för människor i många världsdelar under stora delar av mänsklighetens historia. Vad jag har svårt för i Hagermans resonemang är hur hon gör Fadimes far och mördare till ett offer för sin släkts kollektiva krav på hans familj. Främst för att hans skyldighet som förälder torde ha varit att stå upp för sitt barn inför aldrig så många höggljudda klanfränder, men även för att ursäkten att "bara ha lytt order" inte är giltig inom något som helst annat människorättsligt sammanhang.
Mohammad är tuffare och lägger skulden där den hör hemma: På förövarna. Hon vågar också kritisera svenska samhällets undfallenhet, och tar som exempel hur kommuner efter krav från könssegregationistiska grupper infört "kvinnobad" i kommunala badhus. Ännu tydligare är advokaten Elisabeth Massi Fritz, som tar fram hur hotet om utvisning utgör en effektiv avskräckning för de presumtiva förtryckarna.
Det är ovanligt att så tydligt se hur man kompromisslöst kan förevisa vilka beteenden som är oacceptabla i ett sekulärt, egalitärt samhälle utan att för den skull skänka minsta stöd åt xenofobi, islamofobi och främlingsfientlighet. (Inom ramen för detta ämne kan det vara värt att upprepa att jag personligen stöder en generös och öppen invandringspolitik. Detta må vara en fånig brasklapp, men icke desto mindre nödvändig i dagens ängsliga debattklimat.)
Sammantaget är det människor som Sara Mohammad som har absolut starkast lyskraft i denna tragiska diskussion. Det är sådana som hon som visar hur vi skall vara stolta över hur människor söker sig till vårt land i jakt på demokrati och jämlikhet. Samtidigt visar hon på den enorma feghet och undfallenhet som visas när flickor försvinner från högstadiet för att giftas bort, när skärmar sätts upp mellan manliga och kvinnliga elever i vuxenskolor, när flickor körs ut från lektioner för att de menstruerar. Alla dessa beteenden, oavsett vilka kulturer de härspringer ur, är grader i ett spektrum av kvinnlig underordning och i vars mest extrema ände man återfinner tanke på att kvinnan som inte följer männens beslut skall straffas med ostracism eller döden. Det är varken dubbelmoraliskt eller intolerant att säga "välkommen hit, men den där misogyna skiten får du lägga av med".
Genom mina ateistiska glasögon kan jag inte låta bli att undra över religionens roll i det institutionaliserade sexuella förtrycket. Solklart är att det inte finns någon brist på citat i de "heliga" skrifterna som klart och tydligt fastställer att kvinnan är att betrakta som avelsboskap, ett värddjur för sin livmoder. Samtidigt finns där naturligtvis teser till stöd för medmänsklighet och respekt, men när Ratzinger jämställer kvinnlig prästvigsel med övergrepp på småpojkar och när kvinnor på initiativ av ultraortodoxa falanger utesluts från deltagande i en stor konferens för gynekologer (!) i jerusalem så står det klart och tydligt vilken kvinnosyn fundamentalisterna lutar sig på.
För mig är det något av en hönan eller ägget-problematik: Stammar patriarkatet ur religionerna, eller har uppfattningarna av en guddom av hankön (och därigenom en definition av mannen som guds mer "äkta" avbild) framvuxit ur mannens behov att bokföra sin överhöghet och sin vetorätt över såväl kvinnornas självbestämmande som deras kroppar? I slutändan spelar det dock ingen roll. Om vi en gång för alla fastställer att varken bibeln eller koranen, varken präst, rabbi eller imam, har rätt att övertrumfa den fria mänskliga tanken med hänvisning till påhittade bud från en gud vars existens inte kan bevisas, så slår vi därigenom undan benen på alla de små, fega män som i brist på kontroll över sina egna liv med våld försöker kontrollera sina döttrars.
torsdag 19 januari 2012
I brist på bättre: Radhusrationalistens viktblogg
I dag brister både kreativiteten och engagemanget på bloggfronten. Jag orkar inte ens reta upp mig på vare sig påven eller Svenska Homeopatförbundet.
Så, för första och förhoppningsvis sista gången, blir temat för bloggen i dag bantning.
Jag behöver för närvarande på att gå ned i vikt efter ett 2011 som för mig innehöll alltför mycket godsaker och stillasittande. Min metod är enkel och hittills effektiv: Låt bli godis, läsk och fet snabbmat, motionera mer och ät nyttig mat tre gånger om dagen.
Tyvärr har jag förstått att min metod (i princip samma som Viktväktarnas och Viktklubbens) är hopplöst omodern och ute. En titt på nätet eller i bokhandeln avslöjar en uppsjö av löftesrika dieter med enorm variationsrikedom.
Till att börja med: LCHF, även känd som Atkinsdieten och bekant under många andra egennamn. Som jag förstår denna metod går det ut på att äta sig mätt på både vegetabiliska och animaliska fetter, med lite proteiner som krydda, och till varje pris sky glukos och andra enkla sockerarter. Nog går det att förstå hur detta kan leda till viktminskning, då man avstår lättillgänglig energi, men vilka effekterna i längden blir på blodfetterna (och därigenom hjärt-kärlsystemet) verkar i nuläget alltför bristfälligt studerat.
Om man därtill lägger det faktum att metodens främsta affischnamn i Sverige, Annika Dahlqvist, verkar ha passerat gränsen till rent foliehatteri med sina uttalanden om vacciners giftighet och kost som skydd mot cancer, så verkar LCHF-dieten vara något som kräver betydligt bättre studier innan den upphöjs till dogm.
(Man ska inte heller glömma de irriterande sockerfobiker som påstår sig ha "blivit av med sitt sockerberoende". Det krävs bara ett minimum av cellbiologiskt kunnande för att veta att detta är ungefär lika vederhäftigt som att påstå sig vara fri från "syreberoendet", snarare handlar det om hur mycket socker man tillför sina celler och under vilka tidsrymder.)
En annan populär kostreligion är den s.k stenåldersdieten, som faller redan på grundresonemanget. Man utgår nämligen här ifrån att männsikan är "utvecklad" för att leva på en given kost, dvs den som vi hade tillgång till på jägar- och samlarstadiet. Det är teleologi av värsta slag att tro att det finns en tanke bakom hur vi evolverat, och vårt kostval innan jordbrukssamhällets framväxt stydes snarare av tillgång än någon magisk instinkt för vad som är bra kost ur ett nutritionsperspektiv. Måhända kan den föda som lyfts fram inom stenåldersdieten vara nyttig ändå, men evolutionsmässigt kan man rimligtvis endast fastställa en sak: Benägenheten att snabbt ta till sig näring och fettdepåer har sannolikt varit gynnsam för fortlevnaden under absolut största delen av den tid människosläktet existerat, och blivit en fara först nu i ett samhälle där föda finns i överflöd.
Slutligen då extrema lågkaloridieter, som går ut på att snabbt gå ned i vikt genom en extremt negativ energibalans. Detta är tanken bakom många av de bantningsprodukter (pulverdrycker, extremt spädda soppor, etc) som finns att hitta på hälsokosthyllorna. Nackdelen med en sådan diet är naturligtvis risken för muskelförlust vid ett svälttillstånd... Samt naturligtvis hur obehagligt det är att gå hungrig långa perioder.
I slutändan verkar viktnedgång handla om vad som varit känt i sekler: Om man genom allsidig, välbalanserad kost och ökad motion långsiktigt tillför kroppen mindre energi än den förbrukar, utan att för den skull få brist på viktiga näringsämnen, blir resultatet att man förbränner fett och går ned i vikt. Jag håller mig nog till den planen. Men det är knappast sannolikt att vi har sett den sista "nya, heta" dieten som utlovar viktnedgång utan försakelser.
Det verkar för övrigt som om det här blev en post om vetenskap och humanbiologi trots mitt försök att hotta upp bloggen genom att skriva ett personligt inlägg om bantning i linje med de livsstillsbloggar som verkar vara så populära. Kanske är det dags att bredda fokus till silikonbröst och hudvårdsprodukter?
Så, för första och förhoppningsvis sista gången, blir temat för bloggen i dag bantning.
Jag behöver för närvarande på att gå ned i vikt efter ett 2011 som för mig innehöll alltför mycket godsaker och stillasittande. Min metod är enkel och hittills effektiv: Låt bli godis, läsk och fet snabbmat, motionera mer och ät nyttig mat tre gånger om dagen.
Tyvärr har jag förstått att min metod (i princip samma som Viktväktarnas och Viktklubbens) är hopplöst omodern och ute. En titt på nätet eller i bokhandeln avslöjar en uppsjö av löftesrika dieter med enorm variationsrikedom.
Till att börja med: LCHF, även känd som Atkinsdieten och bekant under många andra egennamn. Som jag förstår denna metod går det ut på att äta sig mätt på både vegetabiliska och animaliska fetter, med lite proteiner som krydda, och till varje pris sky glukos och andra enkla sockerarter. Nog går det att förstå hur detta kan leda till viktminskning, då man avstår lättillgänglig energi, men vilka effekterna i längden blir på blodfetterna (och därigenom hjärt-kärlsystemet) verkar i nuläget alltför bristfälligt studerat.
Om man därtill lägger det faktum att metodens främsta affischnamn i Sverige, Annika Dahlqvist, verkar ha passerat gränsen till rent foliehatteri med sina uttalanden om vacciners giftighet och kost som skydd mot cancer, så verkar LCHF-dieten vara något som kräver betydligt bättre studier innan den upphöjs till dogm.
(Man ska inte heller glömma de irriterande sockerfobiker som påstår sig ha "blivit av med sitt sockerberoende". Det krävs bara ett minimum av cellbiologiskt kunnande för att veta att detta är ungefär lika vederhäftigt som att påstå sig vara fri från "syreberoendet", snarare handlar det om hur mycket socker man tillför sina celler och under vilka tidsrymder.)
En annan populär kostreligion är den s.k stenåldersdieten, som faller redan på grundresonemanget. Man utgår nämligen här ifrån att männsikan är "utvecklad" för att leva på en given kost, dvs den som vi hade tillgång till på jägar- och samlarstadiet. Det är teleologi av värsta slag att tro att det finns en tanke bakom hur vi evolverat, och vårt kostval innan jordbrukssamhällets framväxt stydes snarare av tillgång än någon magisk instinkt för vad som är bra kost ur ett nutritionsperspektiv. Måhända kan den föda som lyfts fram inom stenåldersdieten vara nyttig ändå, men evolutionsmässigt kan man rimligtvis endast fastställa en sak: Benägenheten att snabbt ta till sig näring och fettdepåer har sannolikt varit gynnsam för fortlevnaden under absolut största delen av den tid människosläktet existerat, och blivit en fara först nu i ett samhälle där föda finns i överflöd.
Slutligen då extrema lågkaloridieter, som går ut på att snabbt gå ned i vikt genom en extremt negativ energibalans. Detta är tanken bakom många av de bantningsprodukter (pulverdrycker, extremt spädda soppor, etc) som finns att hitta på hälsokosthyllorna. Nackdelen med en sådan diet är naturligtvis risken för muskelförlust vid ett svälttillstånd... Samt naturligtvis hur obehagligt det är att gå hungrig långa perioder.
I slutändan verkar viktnedgång handla om vad som varit känt i sekler: Om man genom allsidig, välbalanserad kost och ökad motion långsiktigt tillför kroppen mindre energi än den förbrukar, utan att för den skull få brist på viktiga näringsämnen, blir resultatet att man förbränner fett och går ned i vikt. Jag håller mig nog till den planen. Men det är knappast sannolikt att vi har sett den sista "nya, heta" dieten som utlovar viktnedgång utan försakelser.
Det verkar för övrigt som om det här blev en post om vetenskap och humanbiologi trots mitt försök att hotta upp bloggen genom att skriva ett personligt inlägg om bantning i linje med de livsstillsbloggar som verkar vara så populära. Kanske är det dags att bredda fokus till silikonbröst och hudvårdsprodukter?
tisdag 17 januari 2012
Mjuk, fluffig och ofarlig humanism?
Humanisternas magasin SANS trillade in i brevlådan i går. Jag har inte hunnit sätta mig ned med tidningen än, men erfarenheten visar att den tenderar att vara fullmatat med läsvärt material. Och som en lycklig slump intervjuas i dag på DNs insida Anna Bergström, styrelseledamot i Humanisterna.
Det är naturligvis glädjande att de allt mer aktiva Humanisterna (och inte bara Sturmark) uppmärksammas i media. Tyvärr är den ateism som presenteras i intervjun just vad de troende önskar att den skall vara: Tolerant, mjuk och eftergiven.
Låt mig från början säga att jag inte har någon möjlighet att bedöma huruvida Bergströms åsikter är adekvat presenterade eller föremål för en ovanligt hård vinkling av en apologetisk skribent vars främsta mål tycks vara att sälja in Humanisterna som värdig samarbetspartner till Pingstkyrkan. Oavsett bakgrunden har jag svårt att förlika mig med en ateism som presenteras i en artikel med så plågsamt uppenbara felresonemang.
Redan tidigt i artikeln återfinns det lika obsoleta som irrelevanta påståendet att "gud existens varken går att bevisa eller motbevisa". Som ateist är detta sannolikt bland det mer tröttsamma att besvara, men då det verkar omöjligt för vissa att ta till sig så får väl de mer uppenbara svaren upprepas ånyo:
1) Det går inte att med säkerhet motbevisa existensen av någonting som helst. Vad som är intressant är positiva bevis, och avseende gud föreligger inga som helst sådana. Det helt och hållet obevisade bör rimligtvis ses som icke-existerande tills motsatsen kan påvisas.
2) Även om någon form av bevis för en skapande högre makt fanns att återfinna i naturen eller universums lagar, skulle detta i sig inte inge någon vägledning om denne hypotetiske guds natur eller hur denne avser människor att leva sina liv.
Vidare i intervjun framstår vad som synes vara ett försök att jämställa Bergströms "tro" på vetenskapens nytta och styrka med den tro en religiös människa lutar sig på. Den skillnad som helt undflyr skribenten är att den religiösa tron uppfattas såsom starkast då den vidmakthålles i frånvaro av bevis, medan tron på vetenskapens nytta kan stödja sig på oräkneliga bevis i form av alla de landvinningar som bär upp vårt moderna samhälle.
Ett oproportionerligt stort fokus läggs också på att framföra Bergströms uppskattning för kyrkorum samt behov av lugn och "andakt". Efter genomläsning av artikeln är det svårt att värja sig mot känslan av att dess syfte är att hacka fram samma trötta kliché som vederlagts av så många kloka ateistiska debattörer, nämligen påståendet att "ateism också är en tro". Det borde inte behöva upprepas ad nauseam, men: Nej, ateism är inte en tro. Ateism är frånvaron av religiös tro. Att hävda något annat är att försöka sätta likhetstecken mellan motsatser, att säga "att aldrig ha begått ett brott är också kriminellt".
Till sist skall sägas att jag starkt uppskattar Humanisternas arbete och att detta inlägg på intet sätt är avsett som en kritik riktad mot Anna Bergström eller hennes livsfilosofi, oavsett denna är adekvat beskriven i artikeln eller ej. Vad som retar mig är hur sveriges största morgontidning väljer att presentera en mjuk, tandlös och oförarglig humanism i en tid då påvar och ayathollor kämpar för att utsträcka religionens domvärjo över allt större delar av livet, både på samhälls- och individnivå.
Min drömvision av den aktiva ateismen i dag är inte en diskret och följsam rörelse som stillsamt håller sig på de ytor religionen lämnar i fred. Vad jag drömmer om är en rörelse som har en djup respekt för människan, vilken tro hon än har valt, men samtidigt inte är rädd för att bemöta religionens krav på tolkningsföreträde med en fras som är lika relevant som tidlös:
"Bevisa det!"
Det är naturligvis glädjande att de allt mer aktiva Humanisterna (och inte bara Sturmark) uppmärksammas i media. Tyvärr är den ateism som presenteras i intervjun just vad de troende önskar att den skall vara: Tolerant, mjuk och eftergiven.
Låt mig från början säga att jag inte har någon möjlighet att bedöma huruvida Bergströms åsikter är adekvat presenterade eller föremål för en ovanligt hård vinkling av en apologetisk skribent vars främsta mål tycks vara att sälja in Humanisterna som värdig samarbetspartner till Pingstkyrkan. Oavsett bakgrunden har jag svårt att förlika mig med en ateism som presenteras i en artikel med så plågsamt uppenbara felresonemang.
Redan tidigt i artikeln återfinns det lika obsoleta som irrelevanta påståendet att "gud existens varken går att bevisa eller motbevisa". Som ateist är detta sannolikt bland det mer tröttsamma att besvara, men då det verkar omöjligt för vissa att ta till sig så får väl de mer uppenbara svaren upprepas ånyo:
1) Det går inte att med säkerhet motbevisa existensen av någonting som helst. Vad som är intressant är positiva bevis, och avseende gud föreligger inga som helst sådana. Det helt och hållet obevisade bör rimligtvis ses som icke-existerande tills motsatsen kan påvisas.
2) Även om någon form av bevis för en skapande högre makt fanns att återfinna i naturen eller universums lagar, skulle detta i sig inte inge någon vägledning om denne hypotetiske guds natur eller hur denne avser människor att leva sina liv.
Vidare i intervjun framstår vad som synes vara ett försök att jämställa Bergströms "tro" på vetenskapens nytta och styrka med den tro en religiös människa lutar sig på. Den skillnad som helt undflyr skribenten är att den religiösa tron uppfattas såsom starkast då den vidmakthålles i frånvaro av bevis, medan tron på vetenskapens nytta kan stödja sig på oräkneliga bevis i form av alla de landvinningar som bär upp vårt moderna samhälle.
Ett oproportionerligt stort fokus läggs också på att framföra Bergströms uppskattning för kyrkorum samt behov av lugn och "andakt". Efter genomläsning av artikeln är det svårt att värja sig mot känslan av att dess syfte är att hacka fram samma trötta kliché som vederlagts av så många kloka ateistiska debattörer, nämligen påståendet att "ateism också är en tro". Det borde inte behöva upprepas ad nauseam, men: Nej, ateism är inte en tro. Ateism är frånvaron av religiös tro. Att hävda något annat är att försöka sätta likhetstecken mellan motsatser, att säga "att aldrig ha begått ett brott är också kriminellt".
Till sist skall sägas att jag starkt uppskattar Humanisternas arbete och att detta inlägg på intet sätt är avsett som en kritik riktad mot Anna Bergström eller hennes livsfilosofi, oavsett denna är adekvat beskriven i artikeln eller ej. Vad som retar mig är hur sveriges största morgontidning väljer att presentera en mjuk, tandlös och oförarglig humanism i en tid då påvar och ayathollor kämpar för att utsträcka religionens domvärjo över allt större delar av livet, både på samhälls- och individnivå.
Min drömvision av den aktiva ateismen i dag är inte en diskret och följsam rörelse som stillsamt håller sig på de ytor religionen lämnar i fred. Vad jag drömmer om är en rörelse som har en djup respekt för människan, vilken tro hon än har valt, men samtidigt inte är rädd för att bemöta religionens krav på tolkningsföreträde med en fras som är lika relevant som tidlös:
"Bevisa det!"
måndag 16 januari 2012
Trött, kall och hypotyreotisk?
Mats Palmér på KI går i dag ut och varnar för diagnosen "hypotyreos 2". Anledningen är naturligtvis att den inte är överhuvudtaget vetenskapligt styrkt, men ändå brett förekommande hos framförallt självdiagnostiserade patienter. Palmér har så vitt jag kan se alldeles rätt, än så länge finns inga stora, bra studier som påvisar ett sjukdomstillstånd där hypotyreossymtom skulle uppträda på grund av minskad känslighet för tyroideahormon i vävnaderna. (Om någon har en bra studie som pekar på motsatsen vore jag tacksam för en länk i kommentarsfältet.)
Bara en enkel googling på tillståndet ger dock misstankar om att detta är en s.k. slaskdiagnos. Några varningstecken framstår tydligt:
* En vag symtombeskrivning, främst fokuserad på vaga trötthetskänslor och andra subjektiva besvär som är allmänt förekommande vid många sjukdomstillstånd, inte minst depression.
* En frånvaro av pålitliga biokemiska markörer.
* Tillståndets föregivna existens grundast endast på utsagorna av en enda "guru", som framför information om sin upptäckt genom föreläsningsturnéer snarare än genom publicerade studier.
...Och sist men inte minst: En uppsjö av hemsidor som beskriver skolmedicinens inställning till tillståndet som allt mellan "okunnig" och "förnekande".
Sammanfattningsvis gör alltså hypotyreos 2 sällskap med ett antal liknande förmodade tillstånd i sjukdomsgruppen "jag förstår att du mår dåligt, men din teori om orsakerna saknar stöd i fakta".
Om jag får tid skall jag leta lite djupare i Pubmed under dagen och förhoppningsvis frambringa en eller annan studie i ämnet. Men det är inget löfte.
----------------
Uppdatering: En Pubmed-sökning visar inget stöd för att minskad thyroxinkänslighet i perifera vävnader (som alltså skulle vara en parallell till icke insulinbehandlad diabetes mellitus, eller diabetes typ 2) kan ge upphov till ett kliniskt sjukdomstillstånd.
Dock finns en del intressanta fakta om Mark Starr här:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/mark-starr-uppfann-hypotyreos-typ-2/
Således finns i dag ingen anledning att tro Starrs postulerade hypotyreos 2 har någon grund i verkligheten. Naturligtvis kan vidare forskning ändra på detta, men i väntan på detta bör man, precis som i höstens elallergidebatt, söka trovärdigare orsaker till sjukdomsupplevelser och sänkt livskvalitet.
Bara en enkel googling på tillståndet ger dock misstankar om att detta är en s.k. slaskdiagnos. Några varningstecken framstår tydligt:
* En vag symtombeskrivning, främst fokuserad på vaga trötthetskänslor och andra subjektiva besvär som är allmänt förekommande vid många sjukdomstillstånd, inte minst depression.
* En frånvaro av pålitliga biokemiska markörer.
* Tillståndets föregivna existens grundast endast på utsagorna av en enda "guru", som framför information om sin upptäckt genom föreläsningsturnéer snarare än genom publicerade studier.
...Och sist men inte minst: En uppsjö av hemsidor som beskriver skolmedicinens inställning till tillståndet som allt mellan "okunnig" och "förnekande".
Sammanfattningsvis gör alltså hypotyreos 2 sällskap med ett antal liknande förmodade tillstånd i sjukdomsgruppen "jag förstår att du mår dåligt, men din teori om orsakerna saknar stöd i fakta".
Om jag får tid skall jag leta lite djupare i Pubmed under dagen och förhoppningsvis frambringa en eller annan studie i ämnet. Men det är inget löfte.
----------------
Uppdatering: En Pubmed-sökning visar inget stöd för att minskad thyroxinkänslighet i perifera vävnader (som alltså skulle vara en parallell till icke insulinbehandlad diabetes mellitus, eller diabetes typ 2) kan ge upphov till ett kliniskt sjukdomstillstånd.
Dock finns en del intressanta fakta om Mark Starr här:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/mark-starr-uppfann-hypotyreos-typ-2/
Således finns i dag ingen anledning att tro Starrs postulerade hypotyreos 2 har någon grund i verkligheten. Naturligtvis kan vidare forskning ändra på detta, men i väntan på detta bör man, precis som i höstens elallergidebatt, söka trovärdigare orsaker till sjukdomsupplevelser och sänkt livskvalitet.
fredag 13 januari 2012
Skyl dig, kvinna!
En intressant debatt pågår på DN:s kultursidor (länk här) angående hur Lisbeth Salander porträtteras i den amerikanska "The girl with the dragon tattoo". Normalt ligger inte vare sig genusfrågor eller film inom denna bloggs intresseområden, men jag är nu nödgad att göra ett undantag. Anledningen är att jag inte kan låta bli att känna att många debattörer, genom att protestera mot "sexualiseringen" av Salander, oavsiktligt ansluter sig till en moraliserande kvinnosyn värdig den unknaste kardinal eller skäggigaste mullah man kan tänka sig.
Kort sagt finns en upprördhet både över hur Fincher har låtit Rooney Mara porträttera Salander som både mänskligare och mer bräcklig än i boken och den svenska filmatiseringen, samt därtill över hur de amerikanska filmaffischerna visar Salander med bar överkropp. Det sistnämnda, kombinerat med hur Finchers film både ger mer fokus på Salanders sexualitet samt därtill innehåller en plågsamt realistisk våldtäktsscen, uppfattas av debattörerna som en urvattning av Salanders roll som kompromisslös, feministisk hämnare.
Det är här jag tycker resonemanget går snett. Huruvida den nämnda våltäktsscenen går över gränsen till ren våldspornografi låter jag vara osagt, men den synes knappst kunna väcka annat än avsky mot den avbildade gärningsmannen och hans i verkligheten existerande gelikar.
Om man i stället betraktar Salanders mer mänskliga framtoning har jag svårt att förstå hur denna skulle förta värdet av hennes omedelbara och kompromisslösa reaktioner på kränkningar och maktmissbruk. Att en trovärdig och i grunden mänsklig karaktär agerar både intelligent och brutalt mot de patriarkala maktfigurer gentemot vilka hon befinner sig i ett sådant synbart underläge synes för mig avsevärt mycket mer beundransvärt än om samma handlingar begås av en samvetslös, okränkbar hämnande furia hämtad ur den grekiska mytologin. Om Salander reduceras till enbart ett kärl för de kränktas hämnd ("Living tissue over a metal endoskeleton") blir också hennes handlingar lika maskinella och automatiska som The Terminators reaktion på cigarren som mosas in i hans bröstkorg i den numera klassiska barscenen i Terminator 2.
Sexualiseringen då? Där måste vi fråga oss vem som objektifierar Salander då hennes bröst visas upp: Affischmakaren eller betraktaren?
Om jag skall hårddra min personliga åsikt i frågan är det att objektifieringen här ligger helt hos de debattörer som så raskt fastställer en kvinnas roll som sexobjekt då en given avklädningsgrad passeras. Reaktionen är inte olik hur präster och troende av båda könen och många denominationer tenderar att fastställa en kvinna såsom tillhörande en av två grupper: Ärbar eller "fallen", ren eller "oren", jungfru eller hora.
Skall man acceptera en kvinnobild där påklädningsgraden i sig är tillräcklig för att antingen personligen reducera en kvinna till ett objekt eller på basen av en avklädd bild tolka det så som att avbildaren gör sig skyldig till samma objektifiering? Då synes det mig som om det bara är en fråga om gradskillnader gentemot hur islamister gör samma bedömning av kvinnor som visar håret, underarmarna eller till och med ansiktet. Kravet är detsamma: En kvinna skull uppvisa "sedlighet" i sin klädsel, eller acceptera att ses som antingen objekt eller objektifierad av den mer rättrogna omgivningen.
Sammanfattningsvis får jag intrycket av att Finchers/Maras porträtt av Salander upprör på samma sätt som ett mänskliggörande av jungfru Maria uppfattas som föraktligt av katoliker: En idealiserad ikon (i Salanders fall en förkroppsligad hämndande, i madonnans fall den gränslöst undergivna gudsbruden) ges mänskliga egenskaper och förlorar den "renhet" som tillbedjarna finner så central.
I verkligheten är det dock vi människor som måste kämpa för jämställdhet och mot misogyna, priviligerade patriarkala strukturer. I den strävan tycker jag att en uppenbart mänsklig Lisbeth Salander utgör en långt bättre förebild än aldrig så många omänskliggjorda superhjältinnor.
Kort sagt finns en upprördhet både över hur Fincher har låtit Rooney Mara porträttera Salander som både mänskligare och mer bräcklig än i boken och den svenska filmatiseringen, samt därtill över hur de amerikanska filmaffischerna visar Salander med bar överkropp. Det sistnämnda, kombinerat med hur Finchers film både ger mer fokus på Salanders sexualitet samt därtill innehåller en plågsamt realistisk våldtäktsscen, uppfattas av debattörerna som en urvattning av Salanders roll som kompromisslös, feministisk hämnare.
Det är här jag tycker resonemanget går snett. Huruvida den nämnda våltäktsscenen går över gränsen till ren våldspornografi låter jag vara osagt, men den synes knappst kunna väcka annat än avsky mot den avbildade gärningsmannen och hans i verkligheten existerande gelikar.
Om man i stället betraktar Salanders mer mänskliga framtoning har jag svårt att förstå hur denna skulle förta värdet av hennes omedelbara och kompromisslösa reaktioner på kränkningar och maktmissbruk. Att en trovärdig och i grunden mänsklig karaktär agerar både intelligent och brutalt mot de patriarkala maktfigurer gentemot vilka hon befinner sig i ett sådant synbart underläge synes för mig avsevärt mycket mer beundransvärt än om samma handlingar begås av en samvetslös, okränkbar hämnande furia hämtad ur den grekiska mytologin. Om Salander reduceras till enbart ett kärl för de kränktas hämnd ("Living tissue over a metal endoskeleton") blir också hennes handlingar lika maskinella och automatiska som The Terminators reaktion på cigarren som mosas in i hans bröstkorg i den numera klassiska barscenen i Terminator 2.
Sexualiseringen då? Där måste vi fråga oss vem som objektifierar Salander då hennes bröst visas upp: Affischmakaren eller betraktaren?
Om jag skall hårddra min personliga åsikt i frågan är det att objektifieringen här ligger helt hos de debattörer som så raskt fastställer en kvinnas roll som sexobjekt då en given avklädningsgrad passeras. Reaktionen är inte olik hur präster och troende av båda könen och många denominationer tenderar att fastställa en kvinna såsom tillhörande en av två grupper: Ärbar eller "fallen", ren eller "oren", jungfru eller hora.
Skall man acceptera en kvinnobild där påklädningsgraden i sig är tillräcklig för att antingen personligen reducera en kvinna till ett objekt eller på basen av en avklädd bild tolka det så som att avbildaren gör sig skyldig till samma objektifiering? Då synes det mig som om det bara är en fråga om gradskillnader gentemot hur islamister gör samma bedömning av kvinnor som visar håret, underarmarna eller till och med ansiktet. Kravet är detsamma: En kvinna skull uppvisa "sedlighet" i sin klädsel, eller acceptera att ses som antingen objekt eller objektifierad av den mer rättrogna omgivningen.
Sammanfattningsvis får jag intrycket av att Finchers/Maras porträtt av Salander upprör på samma sätt som ett mänskliggörande av jungfru Maria uppfattas som föraktligt av katoliker: En idealiserad ikon (i Salanders fall en förkroppsligad hämndande, i madonnans fall den gränslöst undergivna gudsbruden) ges mänskliga egenskaper och förlorar den "renhet" som tillbedjarna finner så central.
I verkligheten är det dock vi människor som måste kämpa för jämställdhet och mot misogyna, priviligerade patriarkala strukturer. I den strävan tycker jag att en uppenbart mänsklig Lisbeth Salander utgör en långt bättre förebild än aldrig så många omänskliggjorda superhjältinnor.
torsdag 12 januari 2012
Att tolka auktoriteterna: TV-spel och våld
Dagens artikel i svenskan är intressant ur flera perspektiv. I korthet handlar det om hur en grupp forskare på KI drar påtagligt olika slutsatser ur diverse internationella expertgruppers uttalanden om TV-spel och våldsbenägenhet än vad Statens Medieråd sagt baserat på precis samma expertgrupper.
Jag har inte lyckats gräva upp några av de ursprungliga forskningsrapporterna i ämnet, men som både vetenskapsälskare och TV-spelsnörd finns det många intressanta slutsatser att dra från vad som sägs i artikeln.
Till att börja med: Så här är det med vetenskap, i synnerhet humaniora. Samband mellan exponering och beteende är svårstuderade och fulla med confounding-faktorer. Det gör båda de inblandade parterna heder att de dels undviker absolut tvärsäkra konstateranden, dels styr undan klart och tydligt från moralism och utpekanden av specifika spel.
Dock kan man anmärka på hur beredvilligt KI-forskarna hänvisar till diverse expergrupper, i synnerhet då man nämner australiska källor utan att till synes överväga hur Australien har uppvisat en minst sagt säregen syn på yttrandefriheten just i frågan TV-spel, och hur landet har implicerat en mycket repressiv censurlagstiftning för just detta medium (sannolikt pga en mycket högljudd evangelisk-kristen grupp som lyckats inta en dominant plats i samhällsdebatten). Även utan detta i åtanke borde dock KI-forskarna vara medvetna om auktoritetsargumentet i sig är bristfälligt utan vidhängande referens till den forskning auktoriteterna stöder sig på.
I själva sakfrågan tycks dock parterna vara överens om några enkla basfakta: Det är inte bra att spela TV-spel till en sådan grad att detta går ut negativt över andra delar av livet, och endast tv-spel riskerar inte att utlösa våldsbeteenden hos en i övrigt normalt socialiserad individ.
Just det sistnämnda är extra intressant. Alltmer forskning visar att grova våldsbrott (inklusive våldtäktsbrott) till stor del begås av en begränsad grupp människor med påvisbara antisociala störningar snarare än som man tidigare trott, av i princip vem som helst under inflytande av fel förutsättningar. På den basen kanske man borde flytta fokus från TV-spelens sannolikt ganska marginella påverkan till varför vissa unga män så tidigt präglas till våldsbenägenhet, och vad som kan göras för att bryta ett sådant förlopp innan dessa orsakar sig själva eller omgivningen irreparabla skador.
Personligen hoppas jag att debatten i ämnet tv-spelvåld fortsatt hålls på en nyanserad nivå, utan Örnstedtar och Öholmar vrålandes efter förbud och censur. I alla fall tills Grand Theft Auto 5 har släppts...
Jag har inte lyckats gräva upp några av de ursprungliga forskningsrapporterna i ämnet, men som både vetenskapsälskare och TV-spelsnörd finns det många intressanta slutsatser att dra från vad som sägs i artikeln.
Till att börja med: Så här är det med vetenskap, i synnerhet humaniora. Samband mellan exponering och beteende är svårstuderade och fulla med confounding-faktorer. Det gör båda de inblandade parterna heder att de dels undviker absolut tvärsäkra konstateranden, dels styr undan klart och tydligt från moralism och utpekanden av specifika spel.
Dock kan man anmärka på hur beredvilligt KI-forskarna hänvisar till diverse expergrupper, i synnerhet då man nämner australiska källor utan att till synes överväga hur Australien har uppvisat en minst sagt säregen syn på yttrandefriheten just i frågan TV-spel, och hur landet har implicerat en mycket repressiv censurlagstiftning för just detta medium (sannolikt pga en mycket högljudd evangelisk-kristen grupp som lyckats inta en dominant plats i samhällsdebatten). Även utan detta i åtanke borde dock KI-forskarna vara medvetna om auktoritetsargumentet i sig är bristfälligt utan vidhängande referens till den forskning auktoriteterna stöder sig på.
I själva sakfrågan tycks dock parterna vara överens om några enkla basfakta: Det är inte bra att spela TV-spel till en sådan grad att detta går ut negativt över andra delar av livet, och endast tv-spel riskerar inte att utlösa våldsbeteenden hos en i övrigt normalt socialiserad individ.
Just det sistnämnda är extra intressant. Alltmer forskning visar att grova våldsbrott (inklusive våldtäktsbrott) till stor del begås av en begränsad grupp människor med påvisbara antisociala störningar snarare än som man tidigare trott, av i princip vem som helst under inflytande av fel förutsättningar. På den basen kanske man borde flytta fokus från TV-spelens sannolikt ganska marginella påverkan till varför vissa unga män så tidigt präglas till våldsbenägenhet, och vad som kan göras för att bryta ett sådant förlopp innan dessa orsakar sig själva eller omgivningen irreparabla skador.
Personligen hoppas jag att debatten i ämnet tv-spelvåld fortsatt hålls på en nyanserad nivå, utan Örnstedtar och Öholmar vrålandes efter förbud och censur. I alla fall tills Grand Theft Auto 5 har släppts...
onsdag 11 januari 2012
"Sierskan" bommade som förväntat, men Bioshock 3 verkar lovande
DN berättar i dag att Värmlandspolisen valde att lägga resurser på att leta efter en försvunnen person i närheten av ett blått hus, efter tips från en spåtant. Enligt artikeln i fråga gick ungefär en dag åt att bekräfta att tipset inte hade någon verklighetsanknytning.
Jag har inte kompetensen att uttala mig om hur polisen skall sköta sökandet efter försvunna personer, men polisens talesman Thomas Hertzberg kommer ändå med några intressanta kommentarer. Till att börja med säger han att alla tips måste beaktas. Detta låter naturligtvis rimligt. Fakum är dock att ingen siare, astrolog, tankeläsare, drömtydare, profet eller medium någon gång i historien har visat sig vara i besittning av kunskap utöver den som är allmänt tillgänglig genom deduktion och sunt förnuft. När s.k. synska människor har fått uttala sig om fall där de inte besitter någon typ av förhandsinformation har resultaten aldrig blivit bättre än vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning.
Ur det perspektivet kan alltså en "sierskas" tips ses som lika användbart ett från vilken privatperson som helst. Tyvärr faller den vinkeln när man läser Hertzbergs vidare uttalanden, där han uppger att det kan vara fullt rimligt att betala ett medium eller dylikt, för "det kan ju ge resultat". Ja, precis som att det kan ge resultat att på egen hand spå i kaffesump, vifta med en pendel över en karta eller bara gissa. Tyvärr kommer resultaten inte att skilja sig från slumpen. Det finns nämligen inga synska människor, så för en i polisarbete icke insatt lekman verkar det ungefär lika rimligt för polisen att vända sig till medium som att utreda anklagelser om häxkonst och samröre med djävulen.
Mer upplyftande är intervjun med Bioshock-skaparen Ken Levine. Anledningen är naturligtvis det kommande Bioshock: Infinite, som jag dreglade över i gårdagens inlägg. Spelet verkar fortsätta seriens tradition av klarsynt och allmängiltig politisk kritik, denna gång fokuserad på konflikten mellan ett alltmer konservativt patriotiskt "hyperamerikanskt" samhälle och en gradvis radikaliserad socialistisk opposition. Det lär bli tänkvärt, precis som de tidigare spelen.
Vad som tyvärr saknas i intervjun är ett enda ord om spelmekaniken, ett område som tyvärr ofta är eftersatt i just DNs spelrapportering. Jag får tidvis känslan att just denna tidnings speljournalister aktivt avstår de tekniska detaljerna för att ge intryck av en mer finkulturell spelkritik. Resultatet blir tyvärr detsamma som när vår lokala tidning recensererar filmer av Sofia Coppola utan att nämna filmteknik och klippning. På samma sätt som det visuella är centralt för huruvida en film lyckas framföra en aldrig så viktig historia så är spelmekaniken det fordon som måste fungera för att bibringa spelaren en upplevelse av miljön och historien i ett spel, hur ambitiöst (eller kanske pretentiöst) dessa än designats.
En central del i de tidigare Bioshock-spelen har varit den perfekta balansen mellan fasa och medlidande som uppstått i mötet med de lika obehagliga som djupt tragiska "little sisters" och "big daddies". Det är min innerliga förhoppning att detta tema fortsätter att belysas i "Infinite". Om Ken Levines tidigare alster är något att stödja sig på finns dock ingen anledning till oro, undantaget möjligtvis för att vårens massiva släpplista ska leda till att min 360 bränner ut av ren överbelastning.
Jag har inte kompetensen att uttala mig om hur polisen skall sköta sökandet efter försvunna personer, men polisens talesman Thomas Hertzberg kommer ändå med några intressanta kommentarer. Till att börja med säger han att alla tips måste beaktas. Detta låter naturligtvis rimligt. Fakum är dock att ingen siare, astrolog, tankeläsare, drömtydare, profet eller medium någon gång i historien har visat sig vara i besittning av kunskap utöver den som är allmänt tillgänglig genom deduktion och sunt förnuft. När s.k. synska människor har fått uttala sig om fall där de inte besitter någon typ av förhandsinformation har resultaten aldrig blivit bättre än vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning.
Ur det perspektivet kan alltså en "sierskas" tips ses som lika användbart ett från vilken privatperson som helst. Tyvärr faller den vinkeln när man läser Hertzbergs vidare uttalanden, där han uppger att det kan vara fullt rimligt att betala ett medium eller dylikt, för "det kan ju ge resultat". Ja, precis som att det kan ge resultat att på egen hand spå i kaffesump, vifta med en pendel över en karta eller bara gissa. Tyvärr kommer resultaten inte att skilja sig från slumpen. Det finns nämligen inga synska människor, så för en i polisarbete icke insatt lekman verkar det ungefär lika rimligt för polisen att vända sig till medium som att utreda anklagelser om häxkonst och samröre med djävulen.
Mer upplyftande är intervjun med Bioshock-skaparen Ken Levine. Anledningen är naturligtvis det kommande Bioshock: Infinite, som jag dreglade över i gårdagens inlägg. Spelet verkar fortsätta seriens tradition av klarsynt och allmängiltig politisk kritik, denna gång fokuserad på konflikten mellan ett alltmer konservativt patriotiskt "hyperamerikanskt" samhälle och en gradvis radikaliserad socialistisk opposition. Det lär bli tänkvärt, precis som de tidigare spelen.
Vad som tyvärr saknas i intervjun är ett enda ord om spelmekaniken, ett område som tyvärr ofta är eftersatt i just DNs spelrapportering. Jag får tidvis känslan att just denna tidnings speljournalister aktivt avstår de tekniska detaljerna för att ge intryck av en mer finkulturell spelkritik. Resultatet blir tyvärr detsamma som när vår lokala tidning recensererar filmer av Sofia Coppola utan att nämna filmteknik och klippning. På samma sätt som det visuella är centralt för huruvida en film lyckas framföra en aldrig så viktig historia så är spelmekaniken det fordon som måste fungera för att bibringa spelaren en upplevelse av miljön och historien i ett spel, hur ambitiöst (eller kanske pretentiöst) dessa än designats.
En central del i de tidigare Bioshock-spelen har varit den perfekta balansen mellan fasa och medlidande som uppstått i mötet med de lika obehagliga som djupt tragiska "little sisters" och "big daddies". Det är min innerliga förhoppning att detta tema fortsätter att belysas i "Infinite". Om Ken Levines tidigare alster är något att stödja sig på finns dock ingen anledning till oro, undantaget möjligtvis för att vårens massiva släpplista ska leda till att min 360 bränner ut av ren överbelastning.
tisdag 10 januari 2012
Spelåret som kommer
Det var länge sedan jag skrev ett inlägg om tv-spel, kanske främst för att jag haft föga tid för att sjunka ned i soffan de senaste månaderna, och när jag fått chansen är det fortsatt det absurt stora Skyrim, samt de allt roligare fajterna i Battlefield 3, som gäller. Det sistmämnda fick för övrigt ett ypperligt uppsving i och med kartorna och de nya vapnen i expansionen Back to Karkand och trots att allt fler spelare når de högre nivåerna är det fortfarande belönande att spela på ren amatörnivå.
Året som kommer är dock fullt av spännande spelsläpp. Här är några nyheter jag ser fram emot att få mata in i 360:n:
Bioshock Infinite
De två tidigare avsnitten av Bioshock lyckades kombinera snygg shooter-action med svidande satir riktad mot såväl Ayn Rands fantasier om "objektivism" (numera oftare kallat libertarianism) och hyperkollektivism. "Infinite" verkar inte bli sämre och de trailers jag sett antyder att det nu blir patriotism och xenofobi som ligger i fokus. Då spelmekaniken var i det närmaste fulländad redan i första spelet så hoppas jag att fokus riktas på historieberättandet och personporträtten den här gången.
Silent Hill: HD Collection och Silent Hill: Downpour
Jag har aldrig lyckats ta mig igenom Silent Hill 2. När jag köpte det till PC kraschade hårddisken, och de två begagnade Xbox-exemplar jag lyckats hitta har båda varit defekta. Att både Silent Hill 2 och 3 släpps på nytt till den senaste generationen är alltså en strålande nyhet för mig som älskade "Homecoming". Bra skräckspel verkar ha blivit en bristvara i en era som domineras av actionhybrider som Resident Evil, så min förhoppning är att även nysläppet "Downpour" fortsätter seriens fokus på psykologisk skräck, trasiga huvudpersoner och sant groteska fiender. Zombies känns uttjatade sedan länge, så man kan hoppas att mer kreativ monsterdesign snart blir inne igen.
(Personligen hoppas jag på att Clive Barker snart ger sig in på TV-spelsdesign igen, då jag sannolikt är den enda människan i världen som verkligen älskade "Jericho").
Mass Effect 3
De två första spelen i serien lyckades oerhört väl med att placera spelaren i huvudrollen på ett sant episkt rymdäventyr. Efter det dramatiskt förebådande slutet på del 2 kan jag bara hoppas att slutstriden mot "the reapers" blir det klimax som serien förtjänar.
Max Payne 3
Ytterligare en "trea" värd att se fram emot. Finska studion Remedy lyckades i de två tidigare klassikerna berätta en riktigt Noir-betonad deckarhistoria inom ramen för ett tjusigt actionäventyr, och man kan hoppas att efterträdarna Rockstar inte slarvar bort spelets själ till förmån för de popkultur-referenser som är så centrala i GTA-spelen som varit studions flaggskepp.
(GTA är naturligtvis fantastiska spel, men jag hoppas att den unika tonen i Max Payne inte ersätts med Rockstars ibland alltför ironiska anslag).
Fler spelsläpp inför 2012 finns att läsa om på Aftonbladets sida. Dock delar jag inte riktigt de skribenternas fascination för japansk Kawaii-kultur och regurgiterade nintendopatent som Streetfighter Super Arcade Edition nr 567.....
Året som kommer är dock fullt av spännande spelsläpp. Här är några nyheter jag ser fram emot att få mata in i 360:n:
Bioshock Infinite
De två tidigare avsnitten av Bioshock lyckades kombinera snygg shooter-action med svidande satir riktad mot såväl Ayn Rands fantasier om "objektivism" (numera oftare kallat libertarianism) och hyperkollektivism. "Infinite" verkar inte bli sämre och de trailers jag sett antyder att det nu blir patriotism och xenofobi som ligger i fokus. Då spelmekaniken var i det närmaste fulländad redan i första spelet så hoppas jag att fokus riktas på historieberättandet och personporträtten den här gången.
Silent Hill: HD Collection och Silent Hill: Downpour
Jag har aldrig lyckats ta mig igenom Silent Hill 2. När jag köpte det till PC kraschade hårddisken, och de två begagnade Xbox-exemplar jag lyckats hitta har båda varit defekta. Att både Silent Hill 2 och 3 släpps på nytt till den senaste generationen är alltså en strålande nyhet för mig som älskade "Homecoming". Bra skräckspel verkar ha blivit en bristvara i en era som domineras av actionhybrider som Resident Evil, så min förhoppning är att även nysläppet "Downpour" fortsätter seriens fokus på psykologisk skräck, trasiga huvudpersoner och sant groteska fiender. Zombies känns uttjatade sedan länge, så man kan hoppas att mer kreativ monsterdesign snart blir inne igen.
(Personligen hoppas jag på att Clive Barker snart ger sig in på TV-spelsdesign igen, då jag sannolikt är den enda människan i världen som verkligen älskade "Jericho").
Mass Effect 3
De två första spelen i serien lyckades oerhört väl med att placera spelaren i huvudrollen på ett sant episkt rymdäventyr. Efter det dramatiskt förebådande slutet på del 2 kan jag bara hoppas att slutstriden mot "the reapers" blir det klimax som serien förtjänar.
Max Payne 3
Ytterligare en "trea" värd att se fram emot. Finska studion Remedy lyckades i de två tidigare klassikerna berätta en riktigt Noir-betonad deckarhistoria inom ramen för ett tjusigt actionäventyr, och man kan hoppas att efterträdarna Rockstar inte slarvar bort spelets själ till förmån för de popkultur-referenser som är så centrala i GTA-spelen som varit studions flaggskepp.
(GTA är naturligtvis fantastiska spel, men jag hoppas att den unika tonen i Max Payne inte ersätts med Rockstars ibland alltför ironiska anslag).
Fler spelsläpp inför 2012 finns att läsa om på Aftonbladets sida. Dock delar jag inte riktigt de skribenternas fascination för japansk Kawaii-kultur och regurgiterade nintendopatent som Streetfighter Super Arcade Edition nr 567.....
måndag 9 januari 2012
Fascinerande internetfauna: Troll, Foliehattar och Godbots
Den som regelbundet läser bloggar, följer diskusisionsforum eller bara läser de stora dagstidningssidornas kommentarsfält har sannolikt reagerat över ett tidvis uppskruvat tonläge som synes sakna motstycke i samhället i övrigt. I synnerhet skeptiker- och vetenskapsforum samt dylika bloggare tycks dra till sig kommentatorer som uppvisar minst sagt udda övertygelser.
Min (ytterst ovetenskapliga) teori angående orsakerna till detta är att somliga människor i nätdiskussioner utvecklar en personlighet som ligger så långt från deras vanliga beteendemönster att deras persona online skulle kunna sägas vara en helt egen, fristående entitet. Denna dissociation tillåter ett renodlande av drag som i tillvaron utanför nätet skulle anses extrema på gränsen till patologiska. Följden blir nätpersonligheter som låter sig inordnas i grova kategorier utifrån typ av motiv och kommuniaktionsmönster. Jag tänkte i dagens inlägg redogöra för mina egna ganska tafatta klassifikationsförsök:
Troll (hyperbellum pubescens)
Det allmänt förekommande nättrollet utmärks främst av ett oavbrutet konfliktsökande. Arten kan uppvisa ett mimicry-beteende där den initialt imiterar seriösa kommentatorer, dock framför trollet undantagslöst sina teser på ett sätt avsett att väcka anstöt snarare än att argumentera i en sakfråga. Om trollet konfronteras med förnuftsargument tenderar det att snabbt skifta läte till en tirad full av invektiv och könsord, ofta av homofob eller misogyn prägel.
Trollet betraktas allmänt som ett skadedjur kapabelt att föröda livsbetingelserna för andra arter i ett forum eller annat habitat, i synnerhet då det uppträder i flock. Dock kan för ändamålet avsatta reservat (se exempelvis chan-kulturerna, framförallt undergruppen /b) leda till att populationer av troll utvecklar förvånansvärt välfungerande sociala strukturer, som för den utomstående synes både svårförståeliga och roande.
Godbot (teistis semilitteratis)
Denna art skall under inga omständigheter förväxlas med den betydligt vanligare diskuterande troende som är en vanlig och oftast välkommen besökare på många ateist- och skeptikersidor. Godbotten kan till det yttre likna sin mer godartade släkting, och rör sig inte sällan i flock med denne, men uppvisar några unika beteenden som gjort arten ökänd överallt utanför dess fåtaliga och överbefolkade revir.
Godbottens mest utmärkande drag är oförmågan att skilja på argument och bibelcitat, vilket leder till att arten förgäves försöker skaffa sig ett övertag i diskussioner genom repititivt och monotont postande av det sistnämnda, tidvis uppblandat med påståenden den inhämtat på fundamentalist- och kreationistsidor i en form av primitivt imitationsbeteende.
Ett annat för arten utmärkande drag är en starkt hierarkisk flockstruktur, där ingen skillnad görs på flockledarnas privata göromål och dessas åsikter. Detta kan leda till att godbotten även i andra sammanhang tillämpar ovidkommande angrepp mot framförallt vetenskapsmäns privata vandel, i övertygelsen att detta skall ogilitigförklara deras teorier på samma sätt som sker inom godbot-flockar. Ett typiskt exempel på detta är sammanblandningen av evolutionsteorin med Darwins person och privata övertygelser.
Godbotten kan som tidigare nämnts ofta ses i flock med mer ärliga och intelligenta troende och kan tidvis accepteras inom dessas sociala sammanhang, men då godbottens beteenden i längden orsakar svåra skador på de troendes goda rykte och försök till stringent argumentation stöts den vanligtvis ut ur flocken och söker sig i stället till sina artfränder.
Foliehatt (delusionalis tragedia)
Denna art är så mångfacetterad att den initialt tolkades som flera olika arter med likartade drag. Dock uppvisar foliehattarna så likartade drag att de numera kan sägas tillhöra en och samma art, med endast ytliga individuella skillnader.
Mest utmärkande för foliehatten är en benägenhet att tro på en eller flera övertygelser valda från ett spektrum av teorier som alla utmärks av att de är allitgenom verklighetsfrämmande. Ett typiskt exempel är elöverkänslighet, där den äkta foliehatten inte bara tror behårt på åkommans existens utan även framför misstankar om förekomsten av utbredda konspirationer mellan mobiltelefonindustrin, forskarsamhället och var och en som ifrågasätter foliehattens utsagor. Samma konspirationsteoretiska världsuppfattning syns även bland de foliehattar som anslutit sig till alternativmedicin- eller antivaccinationsrörelserna och är artens främsta försvarsbeteende. Detta syns i hur arten är benägen att klassa diskussionsmotståndare som antingen köpta eller bedragna, vilket tillåter foliehatten att bortse från alla upptänkliga förnuftsargument i de täta sammanstötningarna med skeptiker och ventenskapsmän.
Bloggare (narcissus egocentricus)
Bloggaren är en oerhört revirbunden art, som utmärks av stort mod och självförtroende inom det egna territoriets gränser. Arten strövar tidvis in i diskussionsforum eller anslutade bloggarrevir, till synes främst i syftet att lägga ut doftspår för att locka in byten i det egna reviret. Bloggaren övervakar tvångsmässigt sin besöksstatistik och använder regelbundet lockrop i form av länkar från de stora dagstidningarnas sidor i syfte att attrahera läsare. Vad bloggaren vinner för överlevnadsfördelar av detta är oklart, men eventuellt kan det röra sig om ett försök att skaffa sig en starkare position inom en flock tillhörande en av de ovanstående arterna, där bloggaren inte sällan ingår.
Bloggaren försvarar gärna sitt eget revir på ett mycket aggressivt sätt, men är i övrigt vanligtvis en introvert och stillasittande art som är oförarglig så länge den erhåller adekvat näring för det egna egot.
Min (ytterst ovetenskapliga) teori angående orsakerna till detta är att somliga människor i nätdiskussioner utvecklar en personlighet som ligger så långt från deras vanliga beteendemönster att deras persona online skulle kunna sägas vara en helt egen, fristående entitet. Denna dissociation tillåter ett renodlande av drag som i tillvaron utanför nätet skulle anses extrema på gränsen till patologiska. Följden blir nätpersonligheter som låter sig inordnas i grova kategorier utifrån typ av motiv och kommuniaktionsmönster. Jag tänkte i dagens inlägg redogöra för mina egna ganska tafatta klassifikationsförsök:
Troll (hyperbellum pubescens)
Det allmänt förekommande nättrollet utmärks främst av ett oavbrutet konfliktsökande. Arten kan uppvisa ett mimicry-beteende där den initialt imiterar seriösa kommentatorer, dock framför trollet undantagslöst sina teser på ett sätt avsett att väcka anstöt snarare än att argumentera i en sakfråga. Om trollet konfronteras med förnuftsargument tenderar det att snabbt skifta läte till en tirad full av invektiv och könsord, ofta av homofob eller misogyn prägel.
Trollet betraktas allmänt som ett skadedjur kapabelt att föröda livsbetingelserna för andra arter i ett forum eller annat habitat, i synnerhet då det uppträder i flock. Dock kan för ändamålet avsatta reservat (se exempelvis chan-kulturerna, framförallt undergruppen /b) leda till att populationer av troll utvecklar förvånansvärt välfungerande sociala strukturer, som för den utomstående synes både svårförståeliga och roande.
Godbot (teistis semilitteratis)
Denna art skall under inga omständigheter förväxlas med den betydligt vanligare diskuterande troende som är en vanlig och oftast välkommen besökare på många ateist- och skeptikersidor. Godbotten kan till det yttre likna sin mer godartade släkting, och rör sig inte sällan i flock med denne, men uppvisar några unika beteenden som gjort arten ökänd överallt utanför dess fåtaliga och överbefolkade revir.
Godbottens mest utmärkande drag är oförmågan att skilja på argument och bibelcitat, vilket leder till att arten förgäves försöker skaffa sig ett övertag i diskussioner genom repititivt och monotont postande av det sistnämnda, tidvis uppblandat med påståenden den inhämtat på fundamentalist- och kreationistsidor i en form av primitivt imitationsbeteende.
Ett annat för arten utmärkande drag är en starkt hierarkisk flockstruktur, där ingen skillnad görs på flockledarnas privata göromål och dessas åsikter. Detta kan leda till att godbotten även i andra sammanhang tillämpar ovidkommande angrepp mot framförallt vetenskapsmäns privata vandel, i övertygelsen att detta skall ogilitigförklara deras teorier på samma sätt som sker inom godbot-flockar. Ett typiskt exempel på detta är sammanblandningen av evolutionsteorin med Darwins person och privata övertygelser.
Godbotten kan som tidigare nämnts ofta ses i flock med mer ärliga och intelligenta troende och kan tidvis accepteras inom dessas sociala sammanhang, men då godbottens beteenden i längden orsakar svåra skador på de troendes goda rykte och försök till stringent argumentation stöts den vanligtvis ut ur flocken och söker sig i stället till sina artfränder.
Foliehatt (delusionalis tragedia)
Denna art är så mångfacetterad att den initialt tolkades som flera olika arter med likartade drag. Dock uppvisar foliehattarna så likartade drag att de numera kan sägas tillhöra en och samma art, med endast ytliga individuella skillnader.
Mest utmärkande för foliehatten är en benägenhet att tro på en eller flera övertygelser valda från ett spektrum av teorier som alla utmärks av att de är allitgenom verklighetsfrämmande. Ett typiskt exempel är elöverkänslighet, där den äkta foliehatten inte bara tror behårt på åkommans existens utan även framför misstankar om förekomsten av utbredda konspirationer mellan mobiltelefonindustrin, forskarsamhället och var och en som ifrågasätter foliehattens utsagor. Samma konspirationsteoretiska världsuppfattning syns även bland de foliehattar som anslutit sig till alternativmedicin- eller antivaccinationsrörelserna och är artens främsta försvarsbeteende. Detta syns i hur arten är benägen att klassa diskussionsmotståndare som antingen köpta eller bedragna, vilket tillåter foliehatten att bortse från alla upptänkliga förnuftsargument i de täta sammanstötningarna med skeptiker och ventenskapsmän.
Bloggare (narcissus egocentricus)
Bloggaren är en oerhört revirbunden art, som utmärks av stort mod och självförtroende inom det egna territoriets gränser. Arten strövar tidvis in i diskussionsforum eller anslutade bloggarrevir, till synes främst i syftet att lägga ut doftspår för att locka in byten i det egna reviret. Bloggaren övervakar tvångsmässigt sin besöksstatistik och använder regelbundet lockrop i form av länkar från de stora dagstidningarnas sidor i syfte att attrahera läsare. Vad bloggaren vinner för överlevnadsfördelar av detta är oklart, men eventuellt kan det röra sig om ett försök att skaffa sig en starkare position inom en flock tillhörande en av de ovanstående arterna, där bloggaren inte sällan ingår.
Bloggaren försvarar gärna sitt eget revir på ett mycket aggressivt sätt, men är i övrigt vanligtvis en introvert och stillasittande art som är oförarglig så länge den erhåller adekvat näring för det egna egot.
fredag 6 januari 2012
Garanterat sista inlägget i ämnet (från mig, alltså)
Nu ger sig även elöverkänsligas riksförbund in i debatten om Mora miljönämnd som VoF som bekant utnämnt till "Årets Förvillare". Det är uppfriskande att ett patientriksförbund tar bladet från munnen även om ämnet är uttjatat ad nauseam. Där Mora miljönämnd i egenskap av politiskt beslutande organ mycket väl förtjänar häcklande för usel faktakontroll och därpå följande planer för ogrundade och potentiellt mycket kostliga åtgärder, finns vad gäller de av "elöverkänslighet" drabbade goda skäl att möta dessa med respekt och öppenhet.
Dagens debattartikel är ett utmärkt exempel på friktionen mellan det självupplevda och det vetenskapligt belagda. Författarna Tore Fahlström och Marianne Ketti skriver vältaligt om det lidande deras förbundsmedlemmar upplever och vederbörandes orubbliga övertygelse om ett patogenetisk effekt av elektromagnetiska fält, medan de blindade studier som faktiskt utförts i ämnet avvisas som "provokationsstudier".
Således illustreras med all tydlighet friktionen mellan det själupplevda sambandet och den vetenskapligt påvisade kausaliteten, den frontlinje som förr eller senare uppstår vad gäller alla omstridda fenomen såsom alternativmedicinska teorier, övernaturliga förmågor, förebud och oklara sjukdomstillstånd.
Problemet är det vanliga: Människan är magnifikt skicklig på att uppfatta kausalitetssamband även när sådana inte finns. Vi är benägna att dra likhetstecken mellan kausalitet och korrelation, ett fatalt misstag som är grunden för några av våra historiskt mest grundläggande missuppfattningar av vår verklighet.
För att fatta det kort: Att en person upplever plågsamma symtom då denne är medveten om närvaron av elektriska fält innebär inte att elektriska fält orsakar en fysiologisk påverkan. För att ett sådant samband skall anses klarlagt krävs dels en modell för sådan påverkan som överensstämmer med vår förståelse av den mänskliga fysiologin, dels upprepade och väl blindade studier som tydligt fastslår en icke-subjektiv organisk påverkan från elektromagnetiska fält även då försökspersonen är helt ovetande om desamma.
Elöverkänsligas Riksförbund är varken galningar eller kverulanter, men de baserar sin uppfattning om "elöverkänslighet" på felaktiga resonemang. Det lidande de upplever förtjänar att bemötas med empati och respekt, men deras teorier om orsaken till detsamma får i väntan på bevis bedömas som helt och hållet ogrundade.
Jag ber nu om ursäkt för att jag tjatat om ämnet elöverkänslighet i ett direkt ohemult antal inlägg. Således lovar jag att detta blir sista repliken från mig i frågan.
God trettondagshelg!
Dagens debattartikel är ett utmärkt exempel på friktionen mellan det självupplevda och det vetenskapligt belagda. Författarna Tore Fahlström och Marianne Ketti skriver vältaligt om det lidande deras förbundsmedlemmar upplever och vederbörandes orubbliga övertygelse om ett patogenetisk effekt av elektromagnetiska fält, medan de blindade studier som faktiskt utförts i ämnet avvisas som "provokationsstudier".
Således illustreras med all tydlighet friktionen mellan det själupplevda sambandet och den vetenskapligt påvisade kausaliteten, den frontlinje som förr eller senare uppstår vad gäller alla omstridda fenomen såsom alternativmedicinska teorier, övernaturliga förmågor, förebud och oklara sjukdomstillstånd.
Problemet är det vanliga: Människan är magnifikt skicklig på att uppfatta kausalitetssamband även när sådana inte finns. Vi är benägna att dra likhetstecken mellan kausalitet och korrelation, ett fatalt misstag som är grunden för några av våra historiskt mest grundläggande missuppfattningar av vår verklighet.
För att fatta det kort: Att en person upplever plågsamma symtom då denne är medveten om närvaron av elektriska fält innebär inte att elektriska fält orsakar en fysiologisk påverkan. För att ett sådant samband skall anses klarlagt krävs dels en modell för sådan påverkan som överensstämmer med vår förståelse av den mänskliga fysiologin, dels upprepade och väl blindade studier som tydligt fastslår en icke-subjektiv organisk påverkan från elektromagnetiska fält även då försökspersonen är helt ovetande om desamma.
Elöverkänsligas Riksförbund är varken galningar eller kverulanter, men de baserar sin uppfattning om "elöverkänslighet" på felaktiga resonemang. Det lidande de upplever förtjänar att bemötas med empati och respekt, men deras teorier om orsaken till detsamma får i väntan på bevis bedömas som helt och hållet ogrundade.
Jag ber nu om ursäkt för att jag tjatat om ämnet elöverkänslighet i ett direkt ohemult antal inlägg. Således lovar jag att detta blir sista repliken från mig i frågan.
God trettondagshelg!
torsdag 5 januari 2012
Jorden går under!
Men knappast 2012.
Någonstans i framtiden kommer solen antingen att kallna eller expandera, beroende på vilken astronomisk teori man lutar sig på, med ett slut på allt liv på jorden som följd. Man kan också tänka sig att en träff från en större meteorit eller annan himlakropp så drastiskt ändrar livsbetingelserna på vårt klot att mänskilg fortlevnad inte längre är möjlig, eller att vi människor genom ett överutnytjande av jordens resurser drar undan mattan under fötterna på oss själva i ett utbrått av tragikomisk slapstick.
Detta må inte vara några upplyftande tankar, men man kan med stöd av fakta i alla fall vara säker på att slutet på vår art blir en följd av naturliga och till viss del förutsägbara orsaker, vilket är nog så tröstande.
För den som har bråttom finns dock ett oändligt utbud av mer eller mindre fantasifulla undergångsvisioner att stödja sig på. Redan de tidiga kristna förväntade sig en apokalyps i och med kristi återkomst "inom en generation" och återigen då år 1000 e.kr. inföll.
Sedan dess har undergångsprofetiorna duggat tätt, med allt från oavsiktlig humor till mänsklig tragik till följd. Varenda en har naturligtvis i längden visat sig felaktig, även med de generösa modifikationer de troende tillåter sina gurus att göra i efterhand.
En av de mest efterhängsna apokalypsfantasierna är den som baseras (mycket skakigt) på att Maya-indianernas uråldriga kalender slutar 21/12 2012. Trots att varken de nu levande Mayaindianerna eller de främsta forskarna inom detta arkeologiska område lägger någon vikt vid denna ganska hårddragna tolkning så har detta inte hindrat en förvånansvärd massa människor från att förvänta sig antingen jordens utplåning eller någon form av transcendent övergång till ett högre stadium. (Fråga inte mig vad det sistnämnda skall betyda).
Min personliga profetia är att den 22:a december i år kommer att infalla precis som väntat. Skulle det ändå visa sig att jorden går under den 21:a kommer jag knappast att behöva bekymra mig om att jag hade fel.
Tills någon kommer på något bättre är nog Ragnarök den undergångsvision som tilltalar mest. När solen sväljs av en varg vet man i alla fall att det är på allvar.
Någonstans i framtiden kommer solen antingen att kallna eller expandera, beroende på vilken astronomisk teori man lutar sig på, med ett slut på allt liv på jorden som följd. Man kan också tänka sig att en träff från en större meteorit eller annan himlakropp så drastiskt ändrar livsbetingelserna på vårt klot att mänskilg fortlevnad inte längre är möjlig, eller att vi människor genom ett överutnytjande av jordens resurser drar undan mattan under fötterna på oss själva i ett utbrått av tragikomisk slapstick.
Detta må inte vara några upplyftande tankar, men man kan med stöd av fakta i alla fall vara säker på att slutet på vår art blir en följd av naturliga och till viss del förutsägbara orsaker, vilket är nog så tröstande.
För den som har bråttom finns dock ett oändligt utbud av mer eller mindre fantasifulla undergångsvisioner att stödja sig på. Redan de tidiga kristna förväntade sig en apokalyps i och med kristi återkomst "inom en generation" och återigen då år 1000 e.kr. inföll.
Sedan dess har undergångsprofetiorna duggat tätt, med allt från oavsiktlig humor till mänsklig tragik till följd. Varenda en har naturligtvis i längden visat sig felaktig, även med de generösa modifikationer de troende tillåter sina gurus att göra i efterhand.
En av de mest efterhängsna apokalypsfantasierna är den som baseras (mycket skakigt) på att Maya-indianernas uråldriga kalender slutar 21/12 2012. Trots att varken de nu levande Mayaindianerna eller de främsta forskarna inom detta arkeologiska område lägger någon vikt vid denna ganska hårddragna tolkning så har detta inte hindrat en förvånansvärd massa människor från att förvänta sig antingen jordens utplåning eller någon form av transcendent övergång till ett högre stadium. (Fråga inte mig vad det sistnämnda skall betyda).
Min personliga profetia är att den 22:a december i år kommer att infalla precis som väntat. Skulle det ändå visa sig att jorden går under den 21:a kommer jag knappast att behöva bekymra mig om att jag hade fel.
Tills någon kommer på något bättre är nog Ragnarök den undergångsvision som tilltalar mest. När solen sväljs av en varg vet man i alla fall att det är på allvar.
tisdag 3 januari 2012
En evig uppföljare....
....Mora, naturligtvis. En frilansjournalist har valt att angripa VoF för deras utnämnelse av Mora miljönämnd till "Årets Förvillare"på Svenskans debattsidor. Naturligtvis kan man tycka att ett anti-pris som detta är ren mobbing, och gällande etiken finns utrymme för diskussion.
Artikelförfattaren nöjer sig tyvärr inte med detta, utan ger sig in en en särdeles vilsen tolkning om vetenskapens villkor. Vad han inte synes förstå är att detta inte handlar om tyckande, utan om bevis. Kontroversiella teorier har slagit igenom otaliga gånger på grund av att bevisningen vuxit sig så stark att allt ärligt motstånd dött ut (evolutionen är ett prima exempel). Trots detta framhärdar journalisten i att utnämna VoF till ett "etablissemang" inriktat på att kväva modiga uppståndare.
Om Sveriges journalistkår bara orkar lära sig en sak om vetenskap torde det vara att påståenden som framförs utan bevis inte kräver några motbevis och att den spännande teorin inte är mer sannolik, hur bra rubriker den än kan skapa.
Artikelförfattaren nöjer sig tyvärr inte med detta, utan ger sig in en en särdeles vilsen tolkning om vetenskapens villkor. Vad han inte synes förstå är att detta inte handlar om tyckande, utan om bevis. Kontroversiella teorier har slagit igenom otaliga gånger på grund av att bevisningen vuxit sig så stark att allt ärligt motstånd dött ut (evolutionen är ett prima exempel). Trots detta framhärdar journalisten i att utnämna VoF till ett "etablissemang" inriktat på att kväva modiga uppståndare.
Om Sveriges journalistkår bara orkar lära sig en sak om vetenskap torde det vara att påståenden som framförs utan bevis inte kräver några motbevis och att den spännande teorin inte är mer sannolik, hur bra rubriker den än kan skapa.
måndag 2 januari 2012
Knivskarpt av VoF!
Föreningen Vetenskap och Folkbildning har utsett årets förvillare för 2011, och fullträffat med Mora miljönämnd, som gjorde sig till åtlöje på nationell nivå med sina försök att stänga ned stora delar av traktens mobilnät pga en presumtiv elallergiker. Detta fall fick en hel del uppmärksamhet, bland annat här i bloggen, och i slutändan backade tack och lov kommunen från en åtgärd som inte har mer vetenskapligt stöd än andeutdrivning eller uppsättning av kors mot vampyrer.
Vikten av VoF's verksamheten i Sverige framsår som extra tydlig då man tar del av kommentarerna på svenskans artikel om utnämnelsen. Främst framtonar en ovanligt förvirrad autodidakt, som nyttjar varje känt knep ur faktafobikerns verktygslåda:
1) Länkspam. Varje förfrågan om källor till veberbörandens påståenden besvaras med länkar till sidor som i huvudsak saknar varje uns av vetenskaplig trovärdighet.
2) Ad Hom. Då VoFs val inte kan kritiseras med förnuftsargument så angriper man i stället deras övriga meriter, eller spottar lånade "kvickheter" såsom "förvillarföreningen".
3) Vilda hopp mellan ämnen. De upprörda elallergiförespråkarna hoppar vilt mellan elektriska fält, kvicksilver, och vaccination enligt den gamla formeln "officiella sanningar är per definition felaktiga" (se gärna inlägget om pseudoskepticism nedan).
Detta är sorgligt ur många perspektiv. Genom konspirationsteoretiska antydningar om "nedtystning av en allvarlig hälsorisk" perpetueras de presumtiva elallergikernas uppfattning av försummelse och marginalsering, och därtill gör sig deras självutnämnda försvarare sig så löjliga att de drabbades lidande skyms av vilt viftande konspirationsteoretiker.
Ju snabbare vi accepterar att någon allvarlig fysiologisk påverkan inte orskas av mobilmaster, desto snabbare kan vi fokusera på att många människor faktiskt mår väldigt dåligt samt försöka ta reda på varför.
Vikten av VoF's verksamheten i Sverige framsår som extra tydlig då man tar del av kommentarerna på svenskans artikel om utnämnelsen. Främst framtonar en ovanligt förvirrad autodidakt, som nyttjar varje känt knep ur faktafobikerns verktygslåda:
1) Länkspam. Varje förfrågan om källor till veberbörandens påståenden besvaras med länkar till sidor som i huvudsak saknar varje uns av vetenskaplig trovärdighet.
2) Ad Hom. Då VoFs val inte kan kritiseras med förnuftsargument så angriper man i stället deras övriga meriter, eller spottar lånade "kvickheter" såsom "förvillarföreningen".
3) Vilda hopp mellan ämnen. De upprörda elallergiförespråkarna hoppar vilt mellan elektriska fält, kvicksilver, och vaccination enligt den gamla formeln "officiella sanningar är per definition felaktiga" (se gärna inlägget om pseudoskepticism nedan).
Detta är sorgligt ur många perspektiv. Genom konspirationsteoretiska antydningar om "nedtystning av en allvarlig hälsorisk" perpetueras de presumtiva elallergikernas uppfattning av försummelse och marginalsering, och därtill gör sig deras självutnämnda försvarare sig så löjliga att de drabbades lidande skyms av vilt viftande konspirationsteoretiker.
Ju snabbare vi accepterar att någon allvarlig fysiologisk påverkan inte orskas av mobilmaster, desto snabbare kan vi fokusera på att många människor faktiskt mår väldigt dåligt samt försöka ta reda på varför.
Hipsterkultur och pseudoskepticism
Efter ett uppehåll i skrivandet föranlett av tillökning inom familjen samt jul- och nyårshelgerna har jag äntligen tagit mig i kragen och återupptagit skrivandet här på bloggen. Kommentarer är som vanligt välkomna.
Jag har ett tag funderat på vad som ligger i begreppet skeptiker. Wikipedia skiljer på definitionerna för vetenskaplig, filosofisk och religiös skepticism, där den filosofiska skepticismen utgör uppfattningen att vi som människor inte är kapabla att inhämta korrekt information av verkligheten, den religiösa definieras såsom tvivel riktat mot valda delar av religiösa läror och den vetenskapliga skepticismen sägs vara synonym med antipseudovetenskaplighet.
I mitt bruk av ordet skeptiker avser jag på det stora hela en typ av vetenskaplig skepticism, men då det är min personliga övertygelse att religionen inte ligger bortom förnuftig granskning ser jag ingen nytta med att särställa religiös skepticism från den vetenskaplga. Vad gäller den filosofiska skepticismen är den i sin klassiska betydelse raka motsatsen till en rationalistisk världsbild, det vill säga en slags hyperrelativism, och lämnas därför därhän till vidare.
En betydelse av ordet skeptiker som dock verkar alltmer aktuell i samhällsdebatten är dock i sammanhang där ingen av de klassiska definitionerna passar in, där man med skeptiker verkar avse en synonym till tveksamt inställd eller till och med förnekare. Typexemplet är naturligtvis klimatskeptiker, det vill säga en person som tvärt emot alla bevis och studier anser sig ha anledning att förkasta teorin om global uppvärming förorsakad av mänsklig inverkan, eller evolutionsskeptiker, alltså kreationist.
I båda dessa fall handlar det alltså om att göra anspråk på skepticism genom att inte bara kräva vetenskapliga bevis, utan även blunda för dessa när de framläggs. Denna typ av pseudoskeptiker vill också gärna inta rollen av modig "underdog", kämpande mot ett godtroget etablissemang. Ett extremfall torde vara hur den s.k. 9/11 Truth-rörelsen för några år sedan gjorde anspråk på att vara skeptiker med den enda kvalifikationen att de förkastade den officiella utredningen av flygplanskapningarna till förmån för fria fantasier om radiostyrda flygplan och fejkad förödelse på Mahattan. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan kvacksalvarbranschen hoppar på tåget och börjar kalla sig skolmedicinskeptiker.....
Alltså: Skepticism handlar om att bedöma och värdera bevis. Att göra anspråk på ordet enbart på basen av nonkonformism är egentligen bara en typ av mental hipsterism, där de som påstår sig gå mot strömmen i slutändan blir de mest lättledda, som okritiskt slukar varje påstående de kan finna på forum, kommentatorsidor eller bloggar, bara det går mot majoritetsuppfattningen.
Gott nytt!
Jag har ett tag funderat på vad som ligger i begreppet skeptiker. Wikipedia skiljer på definitionerna för vetenskaplig, filosofisk och religiös skepticism, där den filosofiska skepticismen utgör uppfattningen att vi som människor inte är kapabla att inhämta korrekt information av verkligheten, den religiösa definieras såsom tvivel riktat mot valda delar av religiösa läror och den vetenskapliga skepticismen sägs vara synonym med antipseudovetenskaplighet.
I mitt bruk av ordet skeptiker avser jag på det stora hela en typ av vetenskaplig skepticism, men då det är min personliga övertygelse att religionen inte ligger bortom förnuftig granskning ser jag ingen nytta med att särställa religiös skepticism från den vetenskaplga. Vad gäller den filosofiska skepticismen är den i sin klassiska betydelse raka motsatsen till en rationalistisk världsbild, det vill säga en slags hyperrelativism, och lämnas därför därhän till vidare.
En betydelse av ordet skeptiker som dock verkar alltmer aktuell i samhällsdebatten är dock i sammanhang där ingen av de klassiska definitionerna passar in, där man med skeptiker verkar avse en synonym till tveksamt inställd eller till och med förnekare. Typexemplet är naturligtvis klimatskeptiker, det vill säga en person som tvärt emot alla bevis och studier anser sig ha anledning att förkasta teorin om global uppvärming förorsakad av mänsklig inverkan, eller evolutionsskeptiker, alltså kreationist.
I båda dessa fall handlar det alltså om att göra anspråk på skepticism genom att inte bara kräva vetenskapliga bevis, utan även blunda för dessa när de framläggs. Denna typ av pseudoskeptiker vill också gärna inta rollen av modig "underdog", kämpande mot ett godtroget etablissemang. Ett extremfall torde vara hur den s.k. 9/11 Truth-rörelsen för några år sedan gjorde anspråk på att vara skeptiker med den enda kvalifikationen att de förkastade den officiella utredningen av flygplanskapningarna till förmån för fria fantasier om radiostyrda flygplan och fejkad förödelse på Mahattan. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan kvacksalvarbranschen hoppar på tåget och börjar kalla sig skolmedicinskeptiker.....
Alltså: Skepticism handlar om att bedöma och värdera bevis. Att göra anspråk på ordet enbart på basen av nonkonformism är egentligen bara en typ av mental hipsterism, där de som påstår sig gå mot strömmen i slutändan blir de mest lättledda, som okritiskt slukar varje påstående de kan finna på forum, kommentatorsidor eller bloggar, bara det går mot majoritetsuppfattningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)