Jag är varken särskilt bevandrad i barnmedicin eller barnpsykologi och kan således inte adekvat bedöma sanningshalten i Leif Elinders välformulerade och tänkvärda debattartikel angående ADHD- och damp-diagnoser, som båda synes vara förvånanvärt tätt förekommande bland dagens skolbarn.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
Visar inlägg med etikett medicin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett medicin. Visa alla inlägg
tisdag 22 maj 2012
tisdag 8 maj 2012
En strålande illustration av selektionstryck
Antibiotikaresistenta bakterier är inget nytt. Att till exempel Staphylococcus Aureus kan producera penicillinas (som "oskadliggör" penicillin) har varit känt i decennier. Till floran av resistenta bakterier har sedemera fogats MRSA och multiresistenta enterokocker, kända under begreppet ESBL.
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder).
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.
P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)
tisdag 14 februari 2012
Att lära även av det plågsamma
När något svårt har drabbat människor, i synnerhet i stor skala, är ofta den första och fullt naturliga impulsen att se till de brabbades välmående. Som jag skrev om i gårdagens inlägg är ett typexempel de barn som sannolikt drabbats av neurologiska handikapp efter immunisering mot H1N1 med Pandemrix.
Vid sidan av att se till offrens behov och rätt till ursäkter och kompensation finns dock även frågan om vetenskapens möjigheter att lära även av tragedierna. Det är lätt att känna obehag inför tanken på att producera rapporter och data av mänskligt lidande. Icke desto mindre är det nödvändigt. Det är ur det perspektivet en mycket klok debattartikel som Göran Stiernstedt skriver i dagens SvD.
Stiernstedt viar med all tydlighet hur biverkningarna av en snabbt genomförd massvaccination måste bedömas inte bara på individnivå utan även i ett större sammanhang, ställt mot huruvida det egentligen förelegat ett behov av massimmunisering sett utifrån H1N1s förutsedda spridningsmönster och virulens.
Det är i detta sammanhang viktigt att inte göra en motsatsposition av hänsynen till offren och de vetenskapliga lärdomarna av händelseförloppet i stort. Det går att göra beräkningar på hur stort antal biverkningar som kan "accepteras" utifrån antalet behandlade med ett läkemedel utan att för den skull brista i empati mot de som faktiskt skadat allvarligt av dessa biverkningar.
Det är ett oundgängligt faktum att varje effektivt läkemedel även är behäftat med biverkningar av varierande allvarsgrad och förekomst. Tragiken kring Pandemrix var att vaccinet användes på en grupp där behovet nu i efterhand var för litet och biverkningarna inte tillräckligt väl studerade.
"Säkra" läkemedel ligger inte inom realistiskt räckhåll. Biverkningarna kommer alltid att kvarstå, men för att väga skaderisker mot nyttoeffekter måste riskerna vara välkända innan ett läkemedel tas i allmänt bruk. Pandemrix gör sällskap med Vioxx och Neurosedyn i en skamvrå där vi i vården misslyckats i det ärendet.
Vid sidan av att se till offrens behov och rätt till ursäkter och kompensation finns dock även frågan om vetenskapens möjigheter att lära även av tragedierna. Det är lätt att känna obehag inför tanken på att producera rapporter och data av mänskligt lidande. Icke desto mindre är det nödvändigt. Det är ur det perspektivet en mycket klok debattartikel som Göran Stiernstedt skriver i dagens SvD.
Stiernstedt viar med all tydlighet hur biverkningarna av en snabbt genomförd massvaccination måste bedömas inte bara på individnivå utan även i ett större sammanhang, ställt mot huruvida det egentligen förelegat ett behov av massimmunisering sett utifrån H1N1s förutsedda spridningsmönster och virulens.
Det är i detta sammanhang viktigt att inte göra en motsatsposition av hänsynen till offren och de vetenskapliga lärdomarna av händelseförloppet i stort. Det går att göra beräkningar på hur stort antal biverkningar som kan "accepteras" utifrån antalet behandlade med ett läkemedel utan att för den skull brista i empati mot de som faktiskt skadat allvarligt av dessa biverkningar.
Det är ett oundgängligt faktum att varje effektivt läkemedel även är behäftat med biverkningar av varierande allvarsgrad och förekomst. Tragiken kring Pandemrix var att vaccinet användes på en grupp där behovet nu i efterhand var för litet och biverkningarna inte tillräckligt väl studerade.
"Säkra" läkemedel ligger inte inom realistiskt räckhåll. Biverkningarna kommer alltid att kvarstå, men för att väga skaderisker mot nyttoeffekter måste riskerna vara välkända innan ett läkemedel tas i allmänt bruk. Pandemrix gör sällskap med Vioxx och Neurosedyn i en skamvrå där vi i vården misslyckats i det ärendet.
måndag 13 februari 2012
Morgonluft för antivaccarna?
SvD har kört en intressant artikelserie om narkolepsi som sannolik allvarlig biverkan av Pandemrix. Till skillnad från tidigare skräckpropaganda om vacciner verkar det ju finnas en konkret bevisning för att Pandemrix faktiskt har orsakat allvarliga neurologiska sjukdomsfall i form av framförallt narkolepsi hos en liten grupp av de vaccinerade barnen. En mindre confoundingfaktor kvarstår då även "Svininfluensan" i vissa fall har visat sig kunna ge narkoleptiska symtom hos smittade barn, men som forskningsläget står i dag får ändå vaccinationerna ses som huvudorsaken till det ökade antalet fall av narkolepsi i Sverige och Finland.
Detta verkar alltså vara ett av de fall då ett läkemedel tagits i allmänt bruk på alltför vida indikationer, vilket naturligtvis är oacceptabelt och kräver en grundlig utredning angående vems ansvaret faktiskt är.
Riktigt intressant är även chatten med SvDs expert Inger Atterstam. Där finns som väntat många frågor från oroliga föräldrar, välgrundad kritik mot politikerna som tog beslut om vaccination även mot barn samt enstaka tragiska utsagor från människor som faktiskt förlorade ovaccinerade anhöriga som dog i influensan då de avstått immunisering. Sammantaget uttrycker de alltså hur svårt det är att i förväg bedöma nyttan av prevention för ett givet tillstånd, i synnerhet då det rör sig om en ny infektionssjukdom.
Det är viktigt att alla dessa människors farhågor och erfarenheter uppmärksammas, då det är sannolikt att vi får se nya influensaepidemier av allvarlig typ inom överskådlig tid.
Vad riskerna med Pandemrix dock inte gör är att tillföra något som helst stöd till den mer generella antivaccinationsrörelsen som föddes i och med Wakefields förfalskade slutsatser angående MPR-vaccin och autism. Den skräckpropaganda som de mer extrema delarna av rörelsen fortfarande sprider har i slutändan lett till ett ökande antal onödiga dödsfall i mässlingen, fler allvarliga neurologiska skador efter mässlingsencefalit och (sannolikt) en risk för att gruppen ovaccinerade vuxit sig så stor att faktiska mässlingsepidemier på nytt blivit en risk, allt detta en följd av att en ovederhäftig forskares resultat togs till intäkt för konspirationsteoretiskt foliehatteri.
I slutändan tillhör vaccinen de absolut viktigaste landvinningarna inom medicinen och samhället i stort. Desto större anledning alltså att nya vaccin måste vara säkre och fullt utredda innan de införs på bred bas.
Detta verkar alltså vara ett av de fall då ett läkemedel tagits i allmänt bruk på alltför vida indikationer, vilket naturligtvis är oacceptabelt och kräver en grundlig utredning angående vems ansvaret faktiskt är.
Riktigt intressant är även chatten med SvDs expert Inger Atterstam. Där finns som väntat många frågor från oroliga föräldrar, välgrundad kritik mot politikerna som tog beslut om vaccination även mot barn samt enstaka tragiska utsagor från människor som faktiskt förlorade ovaccinerade anhöriga som dog i influensan då de avstått immunisering. Sammantaget uttrycker de alltså hur svårt det är att i förväg bedöma nyttan av prevention för ett givet tillstånd, i synnerhet då det rör sig om en ny infektionssjukdom.
Det är viktigt att alla dessa människors farhågor och erfarenheter uppmärksammas, då det är sannolikt att vi får se nya influensaepidemier av allvarlig typ inom överskådlig tid.
Vad riskerna med Pandemrix dock inte gör är att tillföra något som helst stöd till den mer generella antivaccinationsrörelsen som föddes i och med Wakefields förfalskade slutsatser angående MPR-vaccin och autism. Den skräckpropaganda som de mer extrema delarna av rörelsen fortfarande sprider har i slutändan lett till ett ökande antal onödiga dödsfall i mässlingen, fler allvarliga neurologiska skador efter mässlingsencefalit och (sannolikt) en risk för att gruppen ovaccinerade vuxit sig så stor att faktiska mässlingsepidemier på nytt blivit en risk, allt detta en följd av att en ovederhäftig forskares resultat togs till intäkt för konspirationsteoretiskt foliehatteri.
I slutändan tillhör vaccinen de absolut viktigaste landvinningarna inom medicinen och samhället i stort. Desto större anledning alltså att nya vaccin måste vara säkre och fullt utredda innan de införs på bred bas.
onsdag 8 februari 2012
Jobbigt för katolska sjukhus att bedriva vård
Medan Texas och flera andra Republikanska stater urvattnar aborträtten finns dock skäl att USAs teokratiska element inte står helt oemotsagda i sin medeltida syn på reproduktiv hälsa. Anledningen är den nyligen genomdrivna hälsovårdslagstiftningen som fastslår att alla sjukvårdsinrättningar, även de katolska, har preventivmedelsrådsgivning som en del av sitt ansvarsområde.
Amerikanska katolska kyrkan har naturligtvis reagerat med ramaskri på varje sätt Papa Ratzinger kunde önska. Man kallar det inträffade för "en krigsförklaring mot katolska kyrkan" och ett "angrepp mot religionsfrihetens grunder". Om man drar det resonemanget till sin spets kommer man dock till en intressant slutsats: Religionsfriheten skulle alltså innebära en rättighet för sjukvårdsinrättningar att av religiösa skäl inte utföra uppgifter som annars vore självklara inom vårdens ansvarsområde.
Reaktionen är densamma som uppstod i Sverige vid både införandet av prästämbetet för kvinnor och partnerskapslagen, och innebär i praktiken att "religionsfriheten" blir en synonym för "att med religionen som skyddsnät få fortsätta en annars oacceptabel diskriminering". Ännu värre blev det naturligtvis när man betänker att samma argument om en hotad religionsfrihet användes som slagträ mot att inräkna sexuella minoriteter i lagen om hets mot folkgrupp. Då stod det klart att vissa religiösa grupper ansåg inte bara diskriminering utan även direkt hatpropaganda som integrerade delar i religionsutövningen.
Den nya lagstiftningen är glädjande på flera sätt. Dels för att den tydligt fastslår att sexuell och reproduktiv vård är en oundgänglig, icke valfri del av sjukvårdens ansvarsområde, dels för att den svala reaktionen från de amerikanska katolikerna visar på att vatikanen inte längre med sökerhet kan mobilisera världens katoliker som politisk privatarmé.
Förhoppningsvis kan man i förlängningen hoppas på en allt mer spridd insikt i att en grupp priviligerade farbröder förskansade i vatikanens palats är de som sist bör tillfrågas om hur världens människor bör leva sina liv.
Amerikanska katolska kyrkan har naturligtvis reagerat med ramaskri på varje sätt Papa Ratzinger kunde önska. Man kallar det inträffade för "en krigsförklaring mot katolska kyrkan" och ett "angrepp mot religionsfrihetens grunder". Om man drar det resonemanget till sin spets kommer man dock till en intressant slutsats: Religionsfriheten skulle alltså innebära en rättighet för sjukvårdsinrättningar att av religiösa skäl inte utföra uppgifter som annars vore självklara inom vårdens ansvarsområde.
Reaktionen är densamma som uppstod i Sverige vid både införandet av prästämbetet för kvinnor och partnerskapslagen, och innebär i praktiken att "religionsfriheten" blir en synonym för "att med religionen som skyddsnät få fortsätta en annars oacceptabel diskriminering". Ännu värre blev det naturligtvis när man betänker att samma argument om en hotad religionsfrihet användes som slagträ mot att inräkna sexuella minoriteter i lagen om hets mot folkgrupp. Då stod det klart att vissa religiösa grupper ansåg inte bara diskriminering utan även direkt hatpropaganda som integrerade delar i religionsutövningen.
Den nya lagstiftningen är glädjande på flera sätt. Dels för att den tydligt fastslår att sexuell och reproduktiv vård är en oundgänglig, icke valfri del av sjukvårdens ansvarsområde, dels för att den svala reaktionen från de amerikanska katolikerna visar på att vatikanen inte längre med sökerhet kan mobilisera världens katoliker som politisk privatarmé.
Förhoppningsvis kan man i förlängningen hoppas på en allt mer spridd insikt i att en grupp priviligerade farbröder förskansade i vatikanens palats är de som sist bör tillfrågas om hur världens människor bör leva sina liv.
tisdag 31 januari 2012
Väl värt at ta sig tiden
En mycket läsvärd artikelserie i Svenskan har behandlat hur svenskar läser utländska läkarutbildningar, varav vissa verkar vara minst sagt undermåliga. Det är naturligtvis olyckligt, även om de utländska utbildningarna behövs för att fylla upp det svenska läkarbehovet.
Dagens artikel påvisar dock något mycket viktigt angående de läkare som utbildats utomlands (både återvändande svenskar och hitflyttade): Bristen på praktisk erfarenhet. Min egen erfarenhet av läkare som kommer direkt från utbildningen i Grekland, Tyskland eller andra EU-länder är att deras vetenskapliga och teoretiska kunnande är enormt, med encyklopediska kunskaper inom anatomi, fysiologi och patologi, men att man i många länder inte har det fokus på klinisk verksamhet och patientarbete som kännetecknar den svenska läkarutbildningen och AT-systemet.
Kort sagt: Läkarutbildningen är i Sverige mångt och mycket en yrkesutbildning, i somliga andra länder en mer akademisk företeelse. Problemen uppstår när en läkare som legitimerats i Ungern inte kan klara de arbetsuppgifter som en svensk AT förväntas hantera redan innan legitimationen. Med andra ord betyder en läkarlegitimation inte samma sak i varje land.
Då läkaryrket grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet är naturligtvis djupa teoretiska kunskaper eftersträvansvärda. Tillämpandet av dessa kunskaper är dock beroende av träning och arbetslivserfarenhet, så den norska lösningen med ett basår med praktik för alla kanske inte är så dum? Utlandsutbildade läkare är en oerhörd resurs som skall tas tillvara. Det gör vi inte bäst genom att kasta in dem i situationer de inte utbildats för.
Dagens artikel påvisar dock något mycket viktigt angående de läkare som utbildats utomlands (både återvändande svenskar och hitflyttade): Bristen på praktisk erfarenhet. Min egen erfarenhet av läkare som kommer direkt från utbildningen i Grekland, Tyskland eller andra EU-länder är att deras vetenskapliga och teoretiska kunnande är enormt, med encyklopediska kunskaper inom anatomi, fysiologi och patologi, men att man i många länder inte har det fokus på klinisk verksamhet och patientarbete som kännetecknar den svenska läkarutbildningen och AT-systemet.
Kort sagt: Läkarutbildningen är i Sverige mångt och mycket en yrkesutbildning, i somliga andra länder en mer akademisk företeelse. Problemen uppstår när en läkare som legitimerats i Ungern inte kan klara de arbetsuppgifter som en svensk AT förväntas hantera redan innan legitimationen. Med andra ord betyder en läkarlegitimation inte samma sak i varje land.
Då läkaryrket grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet är naturligtvis djupa teoretiska kunskaper eftersträvansvärda. Tillämpandet av dessa kunskaper är dock beroende av träning och arbetslivserfarenhet, så den norska lösningen med ett basår med praktik för alla kanske inte är så dum? Utlandsutbildade läkare är en oerhörd resurs som skall tas tillvara. Det gör vi inte bäst genom att kasta in dem i situationer de inte utbildats för.
torsdag 19 januari 2012
I brist på bättre: Radhusrationalistens viktblogg
I dag brister både kreativiteten och engagemanget på bloggfronten. Jag orkar inte ens reta upp mig på vare sig påven eller Svenska Homeopatförbundet.
Så, för första och förhoppningsvis sista gången, blir temat för bloggen i dag bantning.
Jag behöver för närvarande på att gå ned i vikt efter ett 2011 som för mig innehöll alltför mycket godsaker och stillasittande. Min metod är enkel och hittills effektiv: Låt bli godis, läsk och fet snabbmat, motionera mer och ät nyttig mat tre gånger om dagen.
Tyvärr har jag förstått att min metod (i princip samma som Viktväktarnas och Viktklubbens) är hopplöst omodern och ute. En titt på nätet eller i bokhandeln avslöjar en uppsjö av löftesrika dieter med enorm variationsrikedom.
Till att börja med: LCHF, även känd som Atkinsdieten och bekant under många andra egennamn. Som jag förstår denna metod går det ut på att äta sig mätt på både vegetabiliska och animaliska fetter, med lite proteiner som krydda, och till varje pris sky glukos och andra enkla sockerarter. Nog går det att förstå hur detta kan leda till viktminskning, då man avstår lättillgänglig energi, men vilka effekterna i längden blir på blodfetterna (och därigenom hjärt-kärlsystemet) verkar i nuläget alltför bristfälligt studerat.
Om man därtill lägger det faktum att metodens främsta affischnamn i Sverige, Annika Dahlqvist, verkar ha passerat gränsen till rent foliehatteri med sina uttalanden om vacciners giftighet och kost som skydd mot cancer, så verkar LCHF-dieten vara något som kräver betydligt bättre studier innan den upphöjs till dogm.
(Man ska inte heller glömma de irriterande sockerfobiker som påstår sig ha "blivit av med sitt sockerberoende". Det krävs bara ett minimum av cellbiologiskt kunnande för att veta att detta är ungefär lika vederhäftigt som att påstå sig vara fri från "syreberoendet", snarare handlar det om hur mycket socker man tillför sina celler och under vilka tidsrymder.)
En annan populär kostreligion är den s.k stenåldersdieten, som faller redan på grundresonemanget. Man utgår nämligen här ifrån att männsikan är "utvecklad" för att leva på en given kost, dvs den som vi hade tillgång till på jägar- och samlarstadiet. Det är teleologi av värsta slag att tro att det finns en tanke bakom hur vi evolverat, och vårt kostval innan jordbrukssamhällets framväxt stydes snarare av tillgång än någon magisk instinkt för vad som är bra kost ur ett nutritionsperspektiv. Måhända kan den föda som lyfts fram inom stenåldersdieten vara nyttig ändå, men evolutionsmässigt kan man rimligtvis endast fastställa en sak: Benägenheten att snabbt ta till sig näring och fettdepåer har sannolikt varit gynnsam för fortlevnaden under absolut största delen av den tid människosläktet existerat, och blivit en fara först nu i ett samhälle där föda finns i överflöd.
Slutligen då extrema lågkaloridieter, som går ut på att snabbt gå ned i vikt genom en extremt negativ energibalans. Detta är tanken bakom många av de bantningsprodukter (pulverdrycker, extremt spädda soppor, etc) som finns att hitta på hälsokosthyllorna. Nackdelen med en sådan diet är naturligtvis risken för muskelförlust vid ett svälttillstånd... Samt naturligtvis hur obehagligt det är att gå hungrig långa perioder.
I slutändan verkar viktnedgång handla om vad som varit känt i sekler: Om man genom allsidig, välbalanserad kost och ökad motion långsiktigt tillför kroppen mindre energi än den förbrukar, utan att för den skull få brist på viktiga näringsämnen, blir resultatet att man förbränner fett och går ned i vikt. Jag håller mig nog till den planen. Men det är knappast sannolikt att vi har sett den sista "nya, heta" dieten som utlovar viktnedgång utan försakelser.
Det verkar för övrigt som om det här blev en post om vetenskap och humanbiologi trots mitt försök att hotta upp bloggen genom att skriva ett personligt inlägg om bantning i linje med de livsstillsbloggar som verkar vara så populära. Kanske är det dags att bredda fokus till silikonbröst och hudvårdsprodukter?
Så, för första och förhoppningsvis sista gången, blir temat för bloggen i dag bantning.
Jag behöver för närvarande på att gå ned i vikt efter ett 2011 som för mig innehöll alltför mycket godsaker och stillasittande. Min metod är enkel och hittills effektiv: Låt bli godis, läsk och fet snabbmat, motionera mer och ät nyttig mat tre gånger om dagen.
Tyvärr har jag förstått att min metod (i princip samma som Viktväktarnas och Viktklubbens) är hopplöst omodern och ute. En titt på nätet eller i bokhandeln avslöjar en uppsjö av löftesrika dieter med enorm variationsrikedom.
Till att börja med: LCHF, även känd som Atkinsdieten och bekant under många andra egennamn. Som jag förstår denna metod går det ut på att äta sig mätt på både vegetabiliska och animaliska fetter, med lite proteiner som krydda, och till varje pris sky glukos och andra enkla sockerarter. Nog går det att förstå hur detta kan leda till viktminskning, då man avstår lättillgänglig energi, men vilka effekterna i längden blir på blodfetterna (och därigenom hjärt-kärlsystemet) verkar i nuläget alltför bristfälligt studerat.
Om man därtill lägger det faktum att metodens främsta affischnamn i Sverige, Annika Dahlqvist, verkar ha passerat gränsen till rent foliehatteri med sina uttalanden om vacciners giftighet och kost som skydd mot cancer, så verkar LCHF-dieten vara något som kräver betydligt bättre studier innan den upphöjs till dogm.
(Man ska inte heller glömma de irriterande sockerfobiker som påstår sig ha "blivit av med sitt sockerberoende". Det krävs bara ett minimum av cellbiologiskt kunnande för att veta att detta är ungefär lika vederhäftigt som att påstå sig vara fri från "syreberoendet", snarare handlar det om hur mycket socker man tillför sina celler och under vilka tidsrymder.)
En annan populär kostreligion är den s.k stenåldersdieten, som faller redan på grundresonemanget. Man utgår nämligen här ifrån att männsikan är "utvecklad" för att leva på en given kost, dvs den som vi hade tillgång till på jägar- och samlarstadiet. Det är teleologi av värsta slag att tro att det finns en tanke bakom hur vi evolverat, och vårt kostval innan jordbrukssamhällets framväxt stydes snarare av tillgång än någon magisk instinkt för vad som är bra kost ur ett nutritionsperspektiv. Måhända kan den föda som lyfts fram inom stenåldersdieten vara nyttig ändå, men evolutionsmässigt kan man rimligtvis endast fastställa en sak: Benägenheten att snabbt ta till sig näring och fettdepåer har sannolikt varit gynnsam för fortlevnaden under absolut största delen av den tid människosläktet existerat, och blivit en fara först nu i ett samhälle där föda finns i överflöd.
Slutligen då extrema lågkaloridieter, som går ut på att snabbt gå ned i vikt genom en extremt negativ energibalans. Detta är tanken bakom många av de bantningsprodukter (pulverdrycker, extremt spädda soppor, etc) som finns att hitta på hälsokosthyllorna. Nackdelen med en sådan diet är naturligtvis risken för muskelförlust vid ett svälttillstånd... Samt naturligtvis hur obehagligt det är att gå hungrig långa perioder.
I slutändan verkar viktnedgång handla om vad som varit känt i sekler: Om man genom allsidig, välbalanserad kost och ökad motion långsiktigt tillför kroppen mindre energi än den förbrukar, utan att för den skull få brist på viktiga näringsämnen, blir resultatet att man förbränner fett och går ned i vikt. Jag håller mig nog till den planen. Men det är knappast sannolikt att vi har sett den sista "nya, heta" dieten som utlovar viktnedgång utan försakelser.
Det verkar för övrigt som om det här blev en post om vetenskap och humanbiologi trots mitt försök att hotta upp bloggen genom att skriva ett personligt inlägg om bantning i linje med de livsstillsbloggar som verkar vara så populära. Kanske är det dags att bredda fokus till silikonbröst och hudvårdsprodukter?
måndag 16 januari 2012
Trött, kall och hypotyreotisk?
Mats Palmér på KI går i dag ut och varnar för diagnosen "hypotyreos 2". Anledningen är naturligtvis att den inte är överhuvudtaget vetenskapligt styrkt, men ändå brett förekommande hos framförallt självdiagnostiserade patienter. Palmér har så vitt jag kan se alldeles rätt, än så länge finns inga stora, bra studier som påvisar ett sjukdomstillstånd där hypotyreossymtom skulle uppträda på grund av minskad känslighet för tyroideahormon i vävnaderna. (Om någon har en bra studie som pekar på motsatsen vore jag tacksam för en länk i kommentarsfältet.)
Bara en enkel googling på tillståndet ger dock misstankar om att detta är en s.k. slaskdiagnos. Några varningstecken framstår tydligt:
* En vag symtombeskrivning, främst fokuserad på vaga trötthetskänslor och andra subjektiva besvär som är allmänt förekommande vid många sjukdomstillstånd, inte minst depression.
* En frånvaro av pålitliga biokemiska markörer.
* Tillståndets föregivna existens grundast endast på utsagorna av en enda "guru", som framför information om sin upptäckt genom föreläsningsturnéer snarare än genom publicerade studier.
...Och sist men inte minst: En uppsjö av hemsidor som beskriver skolmedicinens inställning till tillståndet som allt mellan "okunnig" och "förnekande".
Sammanfattningsvis gör alltså hypotyreos 2 sällskap med ett antal liknande förmodade tillstånd i sjukdomsgruppen "jag förstår att du mår dåligt, men din teori om orsakerna saknar stöd i fakta".
Om jag får tid skall jag leta lite djupare i Pubmed under dagen och förhoppningsvis frambringa en eller annan studie i ämnet. Men det är inget löfte.
----------------
Uppdatering: En Pubmed-sökning visar inget stöd för att minskad thyroxinkänslighet i perifera vävnader (som alltså skulle vara en parallell till icke insulinbehandlad diabetes mellitus, eller diabetes typ 2) kan ge upphov till ett kliniskt sjukdomstillstånd.
Dock finns en del intressanta fakta om Mark Starr här:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/mark-starr-uppfann-hypotyreos-typ-2/
Således finns i dag ingen anledning att tro Starrs postulerade hypotyreos 2 har någon grund i verkligheten. Naturligtvis kan vidare forskning ändra på detta, men i väntan på detta bör man, precis som i höstens elallergidebatt, söka trovärdigare orsaker till sjukdomsupplevelser och sänkt livskvalitet.
Bara en enkel googling på tillståndet ger dock misstankar om att detta är en s.k. slaskdiagnos. Några varningstecken framstår tydligt:
* En vag symtombeskrivning, främst fokuserad på vaga trötthetskänslor och andra subjektiva besvär som är allmänt förekommande vid många sjukdomstillstånd, inte minst depression.
* En frånvaro av pålitliga biokemiska markörer.
* Tillståndets föregivna existens grundast endast på utsagorna av en enda "guru", som framför information om sin upptäckt genom föreläsningsturnéer snarare än genom publicerade studier.
...Och sist men inte minst: En uppsjö av hemsidor som beskriver skolmedicinens inställning till tillståndet som allt mellan "okunnig" och "förnekande".
Sammanfattningsvis gör alltså hypotyreos 2 sällskap med ett antal liknande förmodade tillstånd i sjukdomsgruppen "jag förstår att du mår dåligt, men din teori om orsakerna saknar stöd i fakta".
Om jag får tid skall jag leta lite djupare i Pubmed under dagen och förhoppningsvis frambringa en eller annan studie i ämnet. Men det är inget löfte.
----------------
Uppdatering: En Pubmed-sökning visar inget stöd för att minskad thyroxinkänslighet i perifera vävnader (som alltså skulle vara en parallell till icke insulinbehandlad diabetes mellitus, eller diabetes typ 2) kan ge upphov till ett kliniskt sjukdomstillstånd.
Dock finns en del intressanta fakta om Mark Starr här:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/mark-starr-uppfann-hypotyreos-typ-2/
Således finns i dag ingen anledning att tro Starrs postulerade hypotyreos 2 har någon grund i verkligheten. Naturligtvis kan vidare forskning ändra på detta, men i väntan på detta bör man, precis som i höstens elallergidebatt, söka trovärdigare orsaker till sjukdomsupplevelser och sänkt livskvalitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)