I dag lämnar jag både det rationella och det skeptiska för en sejour i världens kanske minst konstruktiva aktivitet: TV-spelande. Anledningen är naturlitgvis att småpojkar i alla åldrar fått årets förtida julklapp i form av Battlefield 3 (läs exempelvis Aftonbladets recension här). Vad får då en vuxen man att krypa upp i TV-soffan och med liv och lust kasta sig in i vad som i grunden endast är en teknologist avancerad version av tjuv och polis, där de imaginära skriken om "pangpang, du är död!" vidarebefodras över internet av en hypermodern spelmotor i stället för över lekplatsen av gälla röster?
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar