En mycket läsvärd artikelserie i Svenskan har behandlat hur svenskar läser utländska läkarutbildningar, varav vissa verkar vara minst sagt undermåliga. Det är naturligtvis olyckligt, även om de utländska utbildningarna behövs för att fylla upp det svenska läkarbehovet.
Dagens artikel påvisar dock något mycket viktigt angående de läkare som utbildats utomlands (både återvändande svenskar och hitflyttade): Bristen på praktisk erfarenhet. Min egen erfarenhet av läkare som kommer direkt från utbildningen i Grekland, Tyskland eller andra EU-länder är att deras vetenskapliga och teoretiska kunnande är enormt, med encyklopediska kunskaper inom anatomi, fysiologi och patologi, men att man i många länder inte har det fokus på klinisk verksamhet och patientarbete som kännetecknar den svenska läkarutbildningen och AT-systemet.
Kort sagt: Läkarutbildningen är i Sverige mångt och mycket en yrkesutbildning, i somliga andra länder en mer akademisk företeelse. Problemen uppstår när en läkare som legitimerats i Ungern inte kan klara de arbetsuppgifter som en svensk AT förväntas hantera redan innan legitimationen. Med andra ord betyder en läkarlegitimation inte samma sak i varje land.
Då läkaryrket grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet är naturligtvis djupa teoretiska kunskaper eftersträvansvärda. Tillämpandet av dessa kunskaper är dock beroende av träning och arbetslivserfarenhet, så den norska lösningen med ett basår med praktik för alla kanske inte är så dum? Utlandsutbildade läkare är en oerhörd resurs som skall tas tillvara. Det gör vi inte bäst genom att kasta in dem i situationer de inte utbildats för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar