Mjuk, fluffig och ofarlig humanism?

Humanisternas magasin SANS trillade in i brevlådan i går. Jag har inte hunnit sätta mig ned med tidningen än, men erfarenheten visar att den tenderar att vara fullmatat med läsvärt material. Och som en lycklig slump intervjuas i dag på DNs insida Anna Bergström, styrelseledamot i Humanisterna.
Det är naturligvis glädjande att de allt mer aktiva Humanisterna (och inte bara Sturmark) uppmärksammas i media. Tyvärr är den ateism som presenteras i intervjun just vad de troende önskar att den skall vara: Tolerant, mjuk och eftergiven.
Låt mig från början säga att jag inte har någon möjlighet att bedöma huruvida Bergströms åsikter är adekvat presenterade eller föremål för en ovanligt hård vinkling av en apologetisk skribent vars främsta mål tycks vara att sälja in Humanisterna som värdig samarbetspartner till Pingstkyrkan. Oavsett bakgrunden har jag svårt att förlika mig med en ateism som presenteras i en artikel med så plågsamt uppenbara felresonemang.
Redan tidigt i artikeln återfinns det lika obsoleta som irrelevanta påståendet att "gud existens varken går att bevisa eller motbevisa". Som ateist är detta sannolikt bland det mer tröttsamma att besvara, men då det verkar omöjligt för vissa att ta till sig så får väl de mer uppenbara svaren upprepas ånyo:
1) Det går inte att med säkerhet motbevisa existensen av någonting som helst. Vad som är intressant är positiva bevis, och avseende gud föreligger inga som helst sådana. Det helt och hållet obevisade bör rimligtvis ses som icke-existerande tills motsatsen kan påvisas.
2) Även om någon form av bevis för en skapande högre makt fanns att återfinna i naturen eller universums lagar, skulle detta i sig inte inge någon vägledning om denne hypotetiske guds natur eller hur denne avser människor att leva sina liv.
Vidare i intervjun framstår vad som synes vara ett försök att jämställa Bergströms "tro" på vetenskapens nytta och styrka med den tro en religiös människa lutar sig på. Den skillnad som helt undflyr skribenten är att den religiösa tron uppfattas såsom starkast då den vidmakthålles i frånvaro av bevis, medan tron på vetenskapens nytta kan stödja sig på oräkneliga bevis i form av alla de landvinningar som bär upp vårt moderna samhälle.
Ett oproportionerligt stort fokus läggs också på att framföra Bergströms uppskattning för kyrkorum samt behov av lugn och "andakt". Efter genomläsning av artikeln är det svårt att värja sig mot känslan av att dess syfte är att hacka fram samma trötta kliché som vederlagts av så många kloka ateistiska debattörer, nämligen påståendet att "ateism också är en tro". Det borde inte behöva upprepas ad nauseam, men: Nej, ateism är inte en tro. Ateism är frånvaron av religiös tro. Att hävda något annat är att försöka sätta likhetstecken mellan motsatser, att säga "att aldrig ha begått ett brott är också kriminellt".
Till sist skall sägas att jag starkt uppskattar Humanisternas arbete och att detta inlägg på intet sätt är avsett som en kritik riktad mot Anna Bergström eller hennes livsfilosofi, oavsett denna är adekvat beskriven i artikeln eller ej. Vad som retar mig är hur sveriges största morgontidning väljer att presentera en mjuk, tandlös och oförarglig humanism i en tid då påvar och ayathollor kämpar för att utsträcka religionens domvärjo över allt större delar av livet, både på samhälls- och individnivå.
Min drömvision av den aktiva ateismen i dag är inte en diskret och följsam rörelse som stillsamt håller sig på de ytor religionen lämnar i fred. Vad jag drömmer om är en rörelse som har en djup respekt för människan, vilken tro hon än har valt, men samtidigt inte är rädd för att bemöta religionens krav på tolkningsföreträde med en fras som är lika relevant som tidlös:
"Bevisa det!"