En intressant debatt pågår på DN:s kultursidor (länk här) angående hur Lisbeth Salander porträtteras i den amerikanska "The girl with the dragon tattoo". Normalt ligger inte vare sig genusfrågor eller film inom denna bloggs intresseområden, men jag är nu nödgad att göra ett undantag. Anledningen är att jag inte kan låta bli att känna att många debattörer, genom att protestera mot "sexualiseringen" av Salander, oavsiktligt ansluter sig till en moraliserande kvinnosyn värdig den unknaste kardinal eller skäggigaste mullah man kan tänka sig.
Kort sagt finns en upprördhet både över hur Fincher har låtit Rooney Mara porträttera Salander som både mänskligare och mer bräcklig än i boken och den svenska filmatiseringen, samt därtill över hur de amerikanska filmaffischerna visar Salander med bar överkropp. Det sistnämnda, kombinerat med hur Finchers film både ger mer fokus på Salanders sexualitet samt därtill innehåller en plågsamt realistisk våldtäktsscen, uppfattas av debattörerna som en urvattning av Salanders roll som kompromisslös, feministisk hämnare.
Det är här jag tycker resonemanget går snett. Huruvida den nämnda våltäktsscenen går över gränsen till ren våldspornografi låter jag vara osagt, men den synes knappst kunna väcka annat än avsky mot den avbildade gärningsmannen och hans i verkligheten existerande gelikar.
Om man i stället betraktar Salanders mer mänskliga framtoning har jag svårt att förstå hur denna skulle förta värdet av hennes omedelbara och kompromisslösa reaktioner på kränkningar och maktmissbruk. Att en trovärdig och i grunden mänsklig karaktär agerar både intelligent och brutalt mot de patriarkala maktfigurer gentemot vilka hon befinner sig i ett sådant synbart underläge synes för mig avsevärt mycket mer beundransvärt än om samma handlingar begås av en samvetslös, okränkbar hämnande furia hämtad ur den grekiska mytologin. Om Salander reduceras till enbart ett kärl för de kränktas hämnd ("Living tissue over a metal endoskeleton") blir också hennes handlingar lika maskinella och automatiska som The Terminators reaktion på cigarren som mosas in i hans bröstkorg i den numera klassiska barscenen i Terminator 2.
Sexualiseringen då? Där måste vi fråga oss vem som objektifierar Salander då hennes bröst visas upp: Affischmakaren eller betraktaren?
Om jag skall hårddra min personliga åsikt i frågan är det att objektifieringen här ligger helt hos de debattörer som så raskt fastställer en kvinnas roll som sexobjekt då en given avklädningsgrad passeras. Reaktionen är inte olik hur präster och troende av båda könen och många denominationer tenderar att fastställa en kvinna såsom tillhörande en av två grupper: Ärbar eller "fallen", ren eller "oren", jungfru eller hora.
Skall man acceptera en kvinnobild där påklädningsgraden i sig är tillräcklig för att antingen personligen reducera en kvinna till ett objekt eller på basen av en avklädd bild tolka det så som att avbildaren gör sig skyldig till samma objektifiering? Då synes det mig som om det bara är en fråga om gradskillnader gentemot hur islamister gör samma bedömning av kvinnor som visar håret, underarmarna eller till och med ansiktet. Kravet är detsamma: En kvinna skull uppvisa "sedlighet" i sin klädsel, eller acceptera att ses som antingen objekt eller objektifierad av den mer rättrogna omgivningen.
Sammanfattningsvis får jag intrycket av att Finchers/Maras porträtt av Salander upprör på samma sätt som ett mänskliggörande av jungfru Maria uppfattas som föraktligt av katoliker: En idealiserad ikon (i Salanders fall en förkroppsligad hämndande, i madonnans fall den gränslöst undergivna gudsbruden) ges mänskliga egenskaper och förlorar den "renhet" som tillbedjarna finner så central.
I verkligheten är det dock vi människor som måste kämpa för jämställdhet och mot misogyna, priviligerade patriarkala strukturer. I den strävan tycker jag att en uppenbart mänsklig Lisbeth Salander utgör en långt bättre förebild än aldrig så många omänskliggjorda superhjältinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar