Islam, islamofobi och främlingsfientlighet: Religionskritikerns dilemma

Lång, läsvärd och sorglig artikel i DNs kulturdel i dag om problemen med rasism och främlingsfientlighet i Malmö och i Sverige i stort. Ett antal incidenter med övergrepp och förföljelser riktade mot både nyanlända och långvarigt boende invandrare beskrivs, med tonvikt på trakasserier riktade mot muslimer.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.