Skyl dig, kvinna!

En intressant debatt pågår på DN:s kultursidor (länk här) angående hur Lisbeth Salander porträtteras i den amerikanska "The girl with the dragon tattoo". Normalt ligger inte vare sig genusfrågor eller film inom denna bloggs intresseområden, men jag är nu nödgad att göra ett undantag. Anledningen är att jag inte kan låta bli att känna att många debattörer, genom att protestera mot "sexualiseringen" av Salander, oavsiktligt ansluter sig till en moraliserande kvinnosyn värdig den unknaste kardinal eller skäggigaste mullah man kan tänka sig.

Kort sagt finns en upprördhet både över hur Fincher har låtit Rooney Mara porträttera Salander som både mänskligare och mer bräcklig än i boken och den svenska filmatiseringen, samt därtill över hur de amerikanska filmaffischerna visar Salander med bar överkropp. Det sistnämnda, kombinerat med hur Finchers film både ger mer fokus på Salanders sexualitet samt därtill innehåller en plågsamt realistisk våldtäktsscen, uppfattas av debattörerna som en urvattning av Salanders roll som kompromisslös, feministisk hämnare.
Det är här jag tycker resonemanget går snett. Huruvida den nämnda våltäktsscenen går över gränsen till ren våldspornografi låter jag vara osagt, men den synes knappst kunna väcka annat än avsky mot den avbildade gärningsmannen och hans i verkligheten existerande gelikar.
Om man i stället betraktar Salanders mer mänskliga framtoning har jag svårt att förstå hur denna skulle förta värdet av hennes omedelbara och kompromisslösa reaktioner på kränkningar och maktmissbruk. Att en trovärdig och i grunden mänsklig karaktär agerar både intelligent och brutalt mot de patriarkala maktfigurer gentemot vilka hon befinner sig i ett sådant synbart underläge synes för mig avsevärt mycket mer beundransvärt än om samma handlingar begås av en samvetslös, okränkbar hämnande furia hämtad ur den grekiska mytologin. Om Salander reduceras till enbart ett kärl för de kränktas hämnd ("Living tissue over a metal endoskeleton") blir också hennes handlingar lika maskinella och automatiska som The Terminators reaktion på cigarren som mosas in i hans bröstkorg i den numera klassiska barscenen i Terminator 2.
Sexualiseringen då? Där måste vi fråga oss vem som objektifierar Salander då hennes bröst visas upp: Affischmakaren eller betraktaren?
Om jag skall hårddra min personliga åsikt i frågan är det att objektifieringen här ligger helt hos de debattörer som så raskt fastställer en kvinnas roll som sexobjekt då en given avklädningsgrad passeras. Reaktionen är inte olik hur präster och troende av båda könen och många denominationer tenderar att fastställa en kvinna såsom tillhörande en av två grupper: Ärbar eller "fallen", ren eller "oren", jungfru eller hora.
Skall man acceptera en kvinnobild där påklädningsgraden i sig är tillräcklig för att antingen personligen reducera en kvinna till ett objekt eller på basen av en avklädd bild tolka det så som att avbildaren gör sig skyldig till samma objektifiering? Då synes det mig som om det bara är en fråga om gradskillnader gentemot hur islamister gör samma bedömning av kvinnor som visar håret, underarmarna eller till och med ansiktet. Kravet är detsamma: En kvinna skull uppvisa "sedlighet" i sin klädsel, eller acceptera att ses som antingen objekt eller objektifierad av den mer rättrogna omgivningen.
Sammanfattningsvis får jag intrycket av att Finchers/Maras porträtt av Salander upprör på samma sätt som ett mänskliggörande av jungfru Maria uppfattas som föraktligt av katoliker: En idealiserad ikon (i Salanders fall en förkroppsligad hämndande, i madonnans fall den gränslöst undergivna gudsbruden) ges mänskliga egenskaper och förlorar den "renhet" som tillbedjarna finner så central.
I verkligheten är det dock vi människor som måste kämpa för jämställdhet och mot misogyna, priviligerade patriarkala strukturer. I den strävan tycker jag att en uppenbart mänsklig Lisbeth Salander utgör en långt bättre förebild än aldrig så många omänskliggjorda superhjältinnor.

Rädda vampyrerna!

Senaste Twilight-filmen är ute nu, och ett par strålande sågningar går att läsa här och här. Själv tog jag mig inte många sidor in i första boken utan gav upp inför det plågsamt dåliga författarskapet, klichéerna och de rena plagiaten som staplades på varandra på sida efter sida (f.ö. samma sak som hände när jag försökte läsa Harry Potter).
Således tänker jag inte här utbreda mig mer om vare sig Twilight-böckerna eller filmatiseringarna vad gäller deras filmiska kvaliteter, utan i stället ta upp ett problem som blivit alltmer markant under det senaste årtiondet: Det akuta utrotningshotet mot vampyrerna.
Man kan likna domesticeringen av vampyren med tamhundens utveckling genom tiderna, på så sätt att de vargar som började slå följe med människor under stenåldern knappast hade kunnat föreställa sig att deras sentida ätteläggar en dag, genom skoningslös avel, skulle födas som absurda chihauhor och shar-peis. På samma sätt började de folkloristiska vrykoulakas och vampir bjudas in i de viktorianska salongerna i och med romanfigurer som Drakula och Varney, då främst i egenskap av symboler för sublimerad, exotisk sexualitet. På filmduken blev Nosferatu först i ett långt led av filmer där de populära blodsugarna fortsatt spelade rollen som ytligt charmiga men i grunden monstruösa superskurkar.
Så vitt jag vet dök de första mer rumsrena vampyrerna upp i Anne Rice' bokserie om Armand och Lestadt, men blev snabbt mer allmänt förekommande i den subgrupp av vampyrlitteraturen som gränsar till rent tantsnusk, väl exemplifierat av Laurell K. Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. De mörkare delarna av vampyrens psyke hade då reducerats till en allmän ångest (eller bara gnällighet) över vampyrens utstötthet och exotiska diet, till skillnad från föregångarnas alltigenom ondskefulla natur (folklorens originalvampyrer var per definition djävulens kreatur, och hade därtill blivit det fullt frivilligt).
Denna utveckling av vampyren från demon i människoskepnad till odödliga emos, oftast vampyriserade mot sin vilja, har i Twilight (och i betydligt mindre utsträckning i True Blood ) nått sitt slutstadium där vampyrerna inte bara springer runt i fullt dagsljus, utan i princip bara utgör en etnisk minoritet med superkrafter, varav den främsta synes vara en oemotståndlig sexuell dragningskraft.
Som ett litet sidospår vill jag nämna de mer atavistiska och skräckinjagande vampyrerna i Stephen Kings Staden som försvann och de nästan lovecraftianska Wamphyri i Brian Lumleys Necroscope-serie, som båda utgör lugnande undantag från förgullandet av genren. Lumleys vampyrer må vara hypersexualiserade, men på ett sätt som ligger närmare tentakel-hentai än baptistisk softcore.
Undantaget enstaka fall får dock den frigående vampyren ses som höggradigt utrotningshotad när bok- och filmvampyren Edward inte bara gifter sig utan även görs till talesman för amerikanskt högerkristna ideal som tonårsäktenskap och abortmotstånd, ett ödesdigert tecken på att vampyren reducerats till monstervärldens chihauha.
Än finns det dock hopp om att vampyrpopulationen kan återställas. Ett ambitiöst återutsättningsprojekt bör initieras och domesticerade vampyrer återutplanteras i för arten naturliga miljöer, det vill säga centraleuropeiska slottsruiner samt större nedgångna byggnader i norra halvklotets glesbygder. I de fall där vampyrerna (likt Edward) inte kan förväntas klara sig i vildmarken kan de lämpligtvis placeras i reservat där avkomman kan växa upp i en mer naturlig miljö och förhoppningsvis senare utsättas i vildmarken. Med rätt resurser kan förhoppningsvis den frigående vampyren likt vargen bevaras för att skrämma vettet ur kommande generationer. Vi äger inte våra monster, vi lånar dem av våra barn!
P.S: Den observante läsaren noterar säkert att detta inlägg rimmar illa med bloggens föresatser om rationalitet och skepticism. Min tes är dock att rationalism inte utesluter en livlig fantasi, något jag kommer att återkomma till inom en snar framtid, inom ramen för mina tankar om Skyrim.