I dag brister både kreativiteten och engagemanget på bloggfronten. Jag orkar inte ens reta upp mig på vare sig påven eller Svenska Homeopatförbundet.
Så, för första och förhoppningsvis sista gången, blir temat för bloggen i dag bantning.
Jag behöver för närvarande på att gå ned i vikt efter ett 2011 som för mig innehöll alltför mycket godsaker och stillasittande. Min metod är enkel och hittills effektiv: Låt bli godis, läsk och fet snabbmat, motionera mer och ät nyttig mat tre gånger om dagen.
Tyvärr har jag förstått att min metod (i princip samma som Viktväktarnas och Viktklubbens) är hopplöst omodern och ute. En titt på nätet eller i bokhandeln avslöjar en uppsjö av löftesrika dieter med enorm variationsrikedom.
Till att börja med: LCHF, även känd som Atkinsdieten och bekant under många andra egennamn. Som jag förstår denna metod går det ut på att äta sig mätt på både vegetabiliska och animaliska fetter, med lite proteiner som krydda, och till varje pris sky glukos och andra enkla sockerarter. Nog går det att förstå hur detta kan leda till viktminskning, då man avstår lättillgänglig energi, men vilka effekterna i längden blir på blodfetterna (och därigenom hjärt-kärlsystemet) verkar i nuläget alltför bristfälligt studerat.
Om man därtill lägger det faktum att metodens främsta affischnamn i Sverige, Annika Dahlqvist, verkar ha passerat gränsen till rent foliehatteri med sina uttalanden om vacciners giftighet och kost som skydd mot cancer, så verkar LCHF-dieten vara något som kräver betydligt bättre studier innan den upphöjs till dogm.
(Man ska inte heller glömma de irriterande sockerfobiker som påstår sig ha "blivit av med sitt sockerberoende". Det krävs bara ett minimum av cellbiologiskt kunnande för att veta att detta är ungefär lika vederhäftigt som att påstå sig vara fri från "syreberoendet", snarare handlar det om hur mycket socker man tillför sina celler och under vilka tidsrymder.)
En annan populär kostreligion är den s.k stenåldersdieten, som faller redan på grundresonemanget. Man utgår nämligen här ifrån att männsikan är "utvecklad" för att leva på en given kost, dvs den som vi hade tillgång till på jägar- och samlarstadiet. Det är teleologi av värsta slag att tro att det finns en tanke bakom hur vi evolverat, och vårt kostval innan jordbrukssamhällets framväxt stydes snarare av tillgång än någon magisk instinkt för vad som är bra kost ur ett nutritionsperspektiv. Måhända kan den föda som lyfts fram inom stenåldersdieten vara nyttig ändå, men evolutionsmässigt kan man rimligtvis endast fastställa en sak: Benägenheten att snabbt ta till sig näring och fettdepåer har sannolikt varit gynnsam för fortlevnaden under absolut största delen av den tid människosläktet existerat, och blivit en fara först nu i ett samhälle där föda finns i överflöd.
Slutligen då extrema lågkaloridieter, som går ut på att snabbt gå ned i vikt genom en extremt negativ energibalans. Detta är tanken bakom många av de bantningsprodukter (pulverdrycker, extremt spädda soppor, etc) som finns att hitta på hälsokosthyllorna. Nackdelen med en sådan diet är naturligtvis risken för muskelförlust vid ett svälttillstånd... Samt naturligtvis hur obehagligt det är att gå hungrig långa perioder.
I slutändan verkar viktnedgång handla om vad som varit känt i sekler: Om man genom allsidig, välbalanserad kost och ökad motion långsiktigt tillför kroppen mindre energi än den förbrukar, utan att för den skull få brist på viktiga näringsämnen, blir resultatet att man förbränner fett och går ned i vikt. Jag håller mig nog till den planen. Men det är knappast sannolikt att vi har sett den sista "nya, heta" dieten som utlovar viktnedgång utan försakelser.
Det verkar för övrigt som om det här blev en post om vetenskap och humanbiologi trots mitt försök att hotta upp bloggen genom att skriva ett personligt inlägg om bantning i linje med de livsstillsbloggar som verkar vara så populära. Kanske är det dags att bredda fokus till silikonbröst och hudvårdsprodukter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar