Fler likheter än skillnader mellan extremisterna

Birgitta Ohlssons debattartikel i dag gör mig glad. Inte främst för att den pekar på vikten av att bekämpa extremism (då detta rimligtvis är något de flesta håller med om, inklusive extremisterna själva, då de sannolikt inte uppfattar sig som dylika). Vad som är glädjande är i stället hur Ohlsson inte går i fällan att peka ut en enstaka våldsbejakande grupp som extra farlig, utan i stället riktar fokus på extremismen som grundläggande begrepp: En benägenhet att genom våld hämma det öppna samhället till förmån för fundamentalism (politisk eller religiös dito).
Tittar man på gärningsmännen bakom de vidriga våldsdåden i Tolouse respektive Oslo är det likheterna snarare än skillnaderna som tonar fram. I båda fallen handlar det om män som inspirerade av högljudda ideologer utropat sig själva till hjältar och sina offer (i båda fallen barn) till fiender. Båda förövarna uppfattade sig själva som deltagare i ett mer eller mindre öppet krig. Ingen av dem var till synes omedveten om det lidande som blev konsekvenserna av deras handlingar, utan valde i stället att agera på ett sätt som avsett att maximera skadeverkningarna för offren och deras anhöriga.
Man kan fråga sig hur en Breivik eller en Abdulwahab (den misslyckade stockholmsterroristen) kommit att utveckla en så förvriden självbild och världsuppfattning. Min personliga gissning är att det handlar om människor med en så omogen och självförhärligande bild av den egna betydelsen att vilken ideologi som helst uppfattas som godtagbar förutsatt att den tillåter utövaren att i sina egna ögon ikläda sig hjälterollen.
I fallet Breivik tycks denna roll självpåtagen, medan den när det gäller de islamistiska terroristerna är resultatet av den fixering vid martyrskap och belöningar i världen efter detta som den islamistiska rörelsen predikar så högljutt.
Det är värt att hålla för ögonen att en terrorist mycket väl kan vara ett offer för cyniska demagoger som vet att utnyttja dessa jagsvaga individer för sina egna politiska och religiösa syften. Samtidigt urskuldar detta naturligtvis på intet sätt förövarna själva, då deras handlingar är alltigenom självvalda. 
Ur det perspektivet torde alltså den bästa handlingsplanen mot extremism vara att båda minska rekryteringsbasen för fundamentalisterna, samt även i ord och lagstiftning bemöta de våldsbejakande ideologierna. Båda dessa mål uppnås rimligen bäst genom att upprätthålla ett demokratiskt, jämställt och sekulärt samhäll, som gör klart både att de destruktiva ideologierna inte har någon plats i politiken och att ingen skall lämnas så långt utanför samhället att martyrskapet börjar te sig lockande.  

Mörkermän upprätthåller en medeltida kvinnosyn

Angående "Uppdrag Gransknings" rundringning till svenska moskéer, och den lagstridiga och monstruösa kvinnosyn som blottades i mötet med en (fiktiv) gravt förtryckt kvinna, ger denna upphov till ett antal tankar och funderingar.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.

Personligen hoppas jag på ett samhällsklimat där kritik mot islam kan drivas på samma villkor som annan religionskritik, frikopplat från främlingsfientlighet och rasism. Ett första steg vore rimligtvis att sluta vifta med termen islamofobi när det gäller relevant kritik, och i stället spara detta uttryck för att beskriva de konspirationsteoretiska fantasier om "muslimsk infiltration" som faktiskt figurerar i debatten, i synnerhet på nätet. På samma sätt skall inte ett avslöjande av denna typ tas till intäkt för generaliserad misstänksamhet mot invandrare från muslimska länder. I slutändan kan ett öppet debattklimat och en demokratisk människosyn bara uppnås om både muslimer och vi religionskritiker kan dra en klar och tydlig skiljelinje mellan islamkritik och hat mot muslimer.  

Bra exponering av vansinnig kult

Vad jag tycker om den gränspsykotiska "religionen" scientologi skrev jag om för länge sedan. En sekt som tror att människan genom s.k. auditing kan förvärva superkrafter genom att fördriva sina "kropps-tethaner", som vi plågas av sedan den onde rymdkejsaren Xenus massmord på rymdvarelser borde inte vara särskilt stor eller livskraftig.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.

Alla vill skriva om massmördaren

Hanne Kjöller är en av mina favoritkolumnister. Hon lyckas i princip alltid pricka in klarsynta bedömningar präglade av sunt förnuft även i kontroversiella frågor med stor känslomässig laddning. Så även i fallet Breivik och massakern på Utöya, i dagens kolumn i DN.
Kjöller pekar prydligt ut hur den extremistiska världsbilden utplånar gränserna mellan skilda våldsbejakande ideologier som sammansmälter i en antiintellektuell, intolerant röra där högerextremisten inte kan skiljas från islamisten, kommunisten eller den våldsamme kristna fundamentalisten.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Breivik här, främst för att nätet och andra media redan är mättade med experter, sakkunniga och okunniga tyckare (som jag) som inte tvekar inför att uttala sig om vad pågår i huvudet på Skandinaviens värste brottsling i modern tid. Ämnet extremism ligger dock så nära denna bloggs huvudinriktning att jag ändå har valt att skriva ett par rader i ämnet, naturligtvis med brasklappen att jag varken är kriminolog eller rättspsykiater, och att det således bara är mina egna personliga reflektioner jag framför.
Extremister, som Kjöller skriver, blir alltså allt svårare att skilja från varandra ju längre de rör sig från samhället och ju grövre metoder de är benägna att tillgripa för att åsamka sina fiender skada, oavsett om dessa är inbillade eller verkliga. Det finns ur detta perspektiv ingen egentlig väsensskillnad mellan Breivik, al-quaidas "martyrer" eller de fundamentalistiska kristna som med jämna mellanrum hotar, förföljer och mördar gynekologer, homosexuella eller jämställdhetsivrare i främst USA. Alla definieras de av djupa empatistörningar kombinerade med en skruvad verklighetsuppfattning centrerad kring dehumanisering och demoner av en eller flera grupper, utpekade antingen av extremistens egna vanföreställningar eller en eller annan guru, predikant eller chefsideolog. Inte sällan deltar dessa hatets predikanter inte själva i några aktiva våldshandlingar (och åtnjuter i många fall relativt framträdande positioner i samhället, religiösa samfund eller på nätet), men finner säkerligen tillfredsställelse i de våldsbrott och förföljelser som blir utfallet av deras propaganda. Bland de mer framträdande exemplen kan nämnas Fred Phelps och hans "kyrka", vars hatpropaganda tveklöst kan ses som en uppmaning till våld mot homsexuella utan att något juridiskt ansvar kan tillskrivas den ovanligt avskyvärda Phelps eller hans klan.
Inte heller ateistiska ideologier kan frias från inslag av våldsbejakande extremism. Det främsta exemplet är naturligtvis diverse kommunistdiktaturer världen över, med Stalins Sovjet som typfall på hur våld nyttjas mot troende just på grund av deras religiösa uppfattningar. Detta leder också vidare till något ännu mer skrämmande än ensamma galningar dåd: De inhumana samhällen som skapas när extremismen inte bara tolereras utan upphöjs till statsideologi, såsom i just de forna och nuvarande kommunistdikaturerna, nazityskland och de talibankontrollerade delarna av Afghanistan.
Just Breivik exemplifierar hur stor skada en ensam människa kan åstadkomma när en vriden världbild centrerad kring kampen mot en inbillad fiende sammanfaller med en personlighet fri från empati men med hög planeringsförmåga målmedvetenhet. Huruvida Breivik är psykiskt sjuk i medicinsk eller juridisk mening kan naturligtvis diskuteras. Personligen anser jag att ett djupgående människoförakt kombinerat med en ideologi där målet anses ursäkta hur gränslösa grymheter som helst kan sammanfattas med en enda term: Ondska.
Empatistörda människor kommer nog alltid att existera, oavsett om det rör sig om politiska terrorister eller tonåringar som mördar sina jämnåriga för att få "respekt". Det är samhällets uppgift att genom vård, sociala insatser och rättsskipning begränsa de skador sådana människor orsakar sin omgivning.
När det gäller de ideologier som genom en skruvad verklighetsbild och en självpåtagen martyrroll mer eller mindre öppet skapar våldsverkare ligger snarare ansvaret på oss alla att inte skrika på censur och inskränkt yttrandefrihet, utan i stället i diskussion och skrift ständigt bemöta och överbevisa de som vill sätta gud, Marx eller "den nationella renheten" högre än människovärdet och öppenheten, oavsett om hatet sprids på nätet, på gatan, i fikarummet på jobbet eller från peterskyrkans predikstol.

P.S: Medan en ideologiskt motiverad våldsverkare med all rätta synes gå mot livstids fängelse för sina dåd, har andra friats helt trots grova övergrepp mot sina barn i "guds namn". Vad som är extra anmärkningsvärt i fallet är att frågan om religionsfrihet över huvud taget togs upp i rättssalen. Där Breiviks idéer om "muslimsk infiltration" med all rätt tolkas som gränspsykotiska vanföreställningar, får de galna fantasier om "besatthet" som sprids av den extrema församlingen "The River" sådan dignitet att de till och med anses försvara långt gången terror mot ett barn.
Övergrepp är övergrepp och inbillade motiv är inbillade motiv. Även om de sprids av en pastor.

P.P.S: En blogg jag vanligtvis läser med en påtaglig känsla av illamående lyckas faktiskt pricka in riktigt vettiga åsikter angående ideologi och männsikofientlighet i dag. Ta således gärna en titt på apg29.
Skribentens bot mot ideologiskt vansinne är dock för mig något oklar: Att "ge människor jesus". Hur en reformivrande judisk lekmannapredikant som torterades till döds för 2000 kan beskydda oss mot galningar är för mig oklart, i synnerhet när man ser till hur många vettvillingar han sedan tycks ha uppmuntrat till diverse grymheter. Grundtanken är dock god: Att avstå från våld och extremism är lika positivt oavsett om det görs av rationella eller religiösa skäl, även om jag anser att man varken skall behöva en tillsägelse från jesus, oden eller tiamat för att uppföra sig anständigt mot sina medmänniskor.

Den godkända antisemitismen

Så här i påsktider kan det vid sidan av ägg, midnattsmässor och lamm vara på sin plats att uppmärksamma en annan gammal europeisk tradition: Att skylla alla problem på judarna. Trots de vedervärdiga övergrepp som antisemitismen lett fram till ända sedan medeltiden, med kulmen i nazisternas förintelse och sovjetunionens sytematiska judeförföljelser, så har antisemitismen visat sig benägen att återkomma som en form av nästan rumsren rasism gång efter annan.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om  SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.

Panikljud från Claphaminstitutet

Som ateist blir man överlycklig när man angrips av apologeter i en debattartikel i en stor dagstidning. I synnerhet när de skrivande teisterna inte bara arbetar för det kroniskt förvirrade Claphaminstitutet, utan också skriver under på en artikel så full av falska argument och logikfel som fallet är i den aktuella skrivelsen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.

Homohatisk evangelism den nya kolonialismen

Det är uppmuntrande att läsa om en riktigt modig människa. Ken, boende i Nairobi (intervjuad i DN i dag), är öppet homosexuell och engagerad för sexuella minoriteters rättigheter i Kenya. Människor som han är naturligtvis oerhört viktiga för en demokratisk utveckling på en kontinent där homfobin blir alltmer befäst i både kultur och lag, med Sudan som skräckexempel. En vedervärdig allians av makthavare, media och kyrka har drivit hatet så långt att en förkämpe för homosexuellas rättigheter först pekades ut i media och därefter mördades... Och på hans begravning höll den förrättande prästen en hatpredikan i stället för en begravningsgudstjänst.
Att diverse makthavare med ansvar för skakiga, korrupta ekonomier och med bristande folkligt stöd drar nytta av homfobin är inte överraskande. Att peka ut de andra, de avvikande, har alltid hört till standardpropagandan för kvasidiktatorer i behov av syndabockar. I länder med bristande tryckfrihet blir naturligtvis följden att medierna ger ståndskall i den riktning de blir beordrade.
Kvarstår gör då kyrkorna, de institutioner som gärna omger sig med en aura av rättmätighet, godhet och medmänsklighet men samtidigt gärna gör blixtsnabba undantag från de principerna när jämställdhet och demokrati hotar deras milleniegamla rätt att förfölja och hata de som inte inordnar sig i det "kristna" regelverket. Sällan har väl guds kärlek varit mer villkorad än när det gäller sexualiteten som, i alla fall om man lyssnar på vissa predikanter, hör hemma inom minst sagt smala ramar: Straight, inomäktenskapligt, i fortplantningssyfte och inte för njutnings skull... I synnerhet inte för kvinnor.
Kyrkornas sexualfientlighet har jag skrivit en hel del om tidigare. Vad som gör situationen i subsahariska Afrika så osmaklig är att homofobin inte bara är lokalproducerad utan även importerad. När RKK har fått backa steg för steg för mer humanistiska moralsystem och lagstiftningar i Europa har vatikanen gradvis flyttat alltmer av sin mest kvinno- och homofientliga propaganda till Sydamerika och Afrika. På samma trängs västvärldens reaktionära frikyrkor gradvis bort av sexualliberalism och jämställdhetssträvan och har därför fått flytta sina sökanden efter ett ärkereaktionärt, teokratiskt idealsamhälle till utvecklingsländerna.
"Missionsverksamhet" är en vanlig post i frikyrkornas bokslut, kollekter och förböner. Ju mer en reaktionär kristendomstolkning sprids över den afrikanska kontinenten, desto mer liknar denna "mission" den svenska extremvänsterns tidigare ekonomiska (och PR-mässiga) stöd till blodbesudlade kommunistdiktaturer världen över. Och precis som när svenska kommunister talade sig varma för Sovjetunionen var mord och förföljelse något de frikyrkliga i dag accepterar som en del av priset för att få bygga sitt gudsrike någon annanstans, där de själva inte behöver vara närvarande för att se hatets konsekvenser med egna ögon.

Lovecraftiansk isborrning

Vid sidan av nyheterna om att homofoben Santorum åter är aktuell i republikanernas primärval att och St Petersburgs stadsfullmäktige stiftar antiböglagar tagna rakt från 1600-talet kan man i dag läsa den betydligt mer upplyftande nyheten om att ryska forskare borrat sig ner till den tre kilometer djupt liggande underjordiska Vostoksjön på antarktis. Jag inväntar nu med spänning att få veta huruvida sjön är en steril vattensamling eller till äventyrs innehåller levande delar av ett mångmiljonårigt ekosystem.
På ett mindre verklighetsnära plan ekar nyheten av Lovecrafts magnifika novell "At the Mountains of Madness". För den som har missat detta epokgörande verk (fy skäms!) berättar novellen om hur ett amerikanskt forskarlag på antarktis inte bara återfinner en hittills okänd begskedja, utan också lyckas borra fram välbevarade och unika livsformer som inte liknar något annat.
Lovecraft må vara mest känd för sina nattsvarta noveller om mänsklighetens litenhet inför ett universum fyllt av mörka gudar och fasansfulla monster, men man skall inte heller underskatta den förmåga han uppvisade att baka in vetenskapliga nyheter från arkeologins, astronomins och paleontologins värld i sina alster. Men trots en uppenbar beundran inför vetenskapsmän och akademiker framförde också Lovecraft ofta tanken att vetenskapen stod i begrepp att bibringa människan kunskaper vi inte är kapabla att hantera, kunskaper som antingen skulle utplåna oss som art eller tvinga oss att "fly in i säkerheten i en ny mörk tidsålder".
Jag är glad att Lovecraft på det hela taget hade fel. Vetenskapen må ha frambringat en hel del fruktansvärda företeelser, främst i krigssammanhang, men vår förståelse för omvärlden tenderar snarare att föra vår art framåt än krossa oss.
Det som hotas av vetenskapens framsteg är snarast de dogmatiska religiösa världsbilderna, och det är hos dessas förespråkare vi kan se önskan att krypa ut ur ljuset och tillbaka in i religionsväldenas mörker. I detta sammanhang är Santorum, Ratzinger och Waberi (M) några oroväckande exempel. Jag är dock av den trösterika uppfattningen att den som tar strid mot upplysningen i slutändan är dömd att förlora.  

Äkta män som hatar (och fruktar) kvinnor

I dag finns det mycket att läsa i både Svenskan och DN angående Fadfime och Pela, samt bakgrunden till de avskyvärda brott de föll offer för. Starkast uttrycker sig tveklöst den modiga och vältaliga Sara Mohammad, ordförande i föreningen "Glöm inte Pela och Fadime".
Mohammad kommer själv från en släkt präglad av sexuellt förtryck (jag vägrar personligen att använda termen hedersbrott) och kan i kraft av sin utländska bakgrund tala klarspråk om de patriarkala strukturerna utan att göra sig till mål för de värsta kulturrelativisternas halmgubberesonemang om främlingsfientlighet och islamofobi. Sexuellt förtryck inom familjen är för övrigt inte på något sätt begränsat till islam utan förekommer även inom kristna kulturer, för att inte nämna kvinnosynen hos konservativa hinduer.
Där Maja Hagerman i DN lägger fokus på en syn på kvinnan som ägodel och liknar på ett icke oävet sätt de nutida kvinnoförtryckande kulturerna vid forna tiders adliga resonemangsäktenskap. Det är inget dumt perspektiv och det har fördelen att det påvisar hur patriarkala kollektiv har varit normen för människor i många världsdelar under stora delar av mänsklighetens historia. Vad jag har svårt för i Hagermans resonemang är hur hon gör Fadimes far och mördare till ett offer för sin släkts kollektiva krav på hans familj. Främst för att hans skyldighet som förälder torde ha varit att stå upp för sitt barn inför aldrig så många höggljudda klanfränder, men även för att ursäkten att "bara ha lytt order" inte är giltig inom något som helst annat människorättsligt sammanhang.
Mohammad är tuffare och lägger skulden där den hör hemma: På förövarna. Hon vågar också kritisera svenska samhällets undfallenhet, och tar som exempel hur kommuner efter krav från könssegregationistiska grupper infört "kvinnobad" i kommunala badhus. Ännu tydligare är advokaten Elisabeth Massi Fritz, som tar fram hur hotet om utvisning utgör en effektiv avskräckning för de presumtiva förtryckarna.
Det är ovanligt att så tydligt se hur man kompromisslöst kan förevisa vilka beteenden som är oacceptabla i ett sekulärt, egalitärt samhälle utan att för den skull skänka minsta stöd åt xenofobi, islamofobi och främlingsfientlighet. (Inom ramen för detta ämne kan det vara värt att upprepa att jag personligen stöder en generös och öppen invandringspolitik. Detta må vara en fånig brasklapp, men icke desto mindre nödvändig i dagens ängsliga debattklimat.)
Sammantaget är det människor som Sara Mohammad som har absolut starkast lyskraft i denna tragiska diskussion. Det är sådana som hon som visar hur vi skall vara stolta över hur människor söker sig till vårt land i jakt på demokrati och jämlikhet. Samtidigt visar hon på den enorma feghet och undfallenhet som visas när flickor försvinner från högstadiet för att giftas bort, när skärmar sätts upp mellan manliga och kvinnliga elever i vuxenskolor, när flickor körs ut från lektioner för att de menstruerar. Alla dessa beteenden, oavsett vilka kulturer de härspringer ur, är grader i ett spektrum av kvinnlig underordning och i vars mest extrema ände man återfinner tanke på att kvinnan som inte följer männens beslut skall straffas med ostracism eller döden. Det är varken dubbelmoraliskt eller intolerant att säga "välkommen hit, men den där misogyna skiten får du lägga av med".

Genom mina ateistiska glasögon kan jag inte låta bli att undra över religionens roll i det institutionaliserade sexuella förtrycket. Solklart är att det inte finns någon brist på citat i de "heliga" skrifterna som klart och tydligt fastställer att kvinnan är att betrakta som avelsboskap, ett värddjur för sin livmoder. Samtidigt finns där naturligtvis teser till stöd för medmänsklighet och respekt, men när Ratzinger jämställer kvinnlig prästvigsel med övergrepp på småpojkar och när kvinnor på initiativ av ultraortodoxa falanger utesluts från deltagande i en stor konferens för gynekologer (!) i jerusalem så står det klart och tydligt vilken kvinnosyn fundamentalisterna lutar sig på.
För mig är det något av en hönan eller ägget-problematik: Stammar patriarkatet ur religionerna, eller har uppfattningarna av en guddom av hankön (och därigenom en definition av mannen som guds mer "äkta" avbild) framvuxit ur mannens behov att bokföra sin överhöghet och sin vetorätt över såväl kvinnornas självbestämmande som deras kroppar? I slutändan spelar det dock ingen roll. Om vi en gång för alla fastställer att varken bibeln eller koranen, varken präst, rabbi eller imam, har rätt att övertrumfa den fria mänskliga tanken med hänvisning till påhittade bud från en gud vars existens inte kan bevisas, så slår vi därigenom undan benen på alla de små, fega män som i brist på kontroll över sina egna liv med våld försöker kontrollera sina döttrars.

Gingrich en motvikt till bibelnötterna?

Intressant artikel i DN i dag om den hetaste republikanska kandidaten Gingrich, som tros bli den som sannolikast ställer upp mot Obama i det kommande amerikanska presidentvalet.Visserligen försöker jag att avhålla mig från rent politiska ämnen i denna blogg, men de republikanska kandidaterna har tidvis uppvisat ett så djupgående vetenskapsförakt att det kan vara intressant att se vad NG har för syn på framförallt evolutionen.

2006 intervjuades Newt Gingrich i tidningen Discover och svarade på ett antal frågor om sin syn på vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Den nuvarande favoriten i republikanernas primärvalskampanj uppvisade då en förvånande verklighetstillvänd syn på evolutionen:

"Do you view evolution as "just a theory" or as the best explanation for how we came to be?Evolution certainly seems to express the closest understanding we can now have. But it's changing too. The current tree of life is not anything like a 19th-century Darwinian tree. We're learning a lot about how systems evolve and don't evolve. Cockroaches became successful several hundred million years ago and just stopped evolving.

Where do you come down on teaching intelligent design in schools? Do you think the ruling in the Dover, Pennsylvania, case was appropriate?I believe evolution should be taught as science, and intelligent design should be taught as philosophy. Francis Collins's new book, The Language of God, is a fine statement that combines a belief in God with a belief in evolution. I do not know enough about the Dover case to critique the judge's decision, but I am generally cautious about unelected judges establishing community standards—that is the duty of elected officials.

Ganska upplyftande läsning. Även om Gingrich håller en fot i den nödutgång som "gudsstyrd evolution" innebär, så visar han här ändå upp en hel del insikt i hur väl underbyggd evolutionsteorin faktiskt är. Som kontrast kan nämnas att bland andra potentiella republikanska presidentkandidater har Mitt Romney hittills vägrat ge något klart svar om sin syn på frågan, Rick Perry har slingrat sig med att kalla evolutionen "a theory that's out there" och det absoluta stolpskottet Bachmann har, bland många andra bottenlöst okunniga uttalanden, kläckt ur sig följande:

"No one that I know disagrees with natural selection — that you can take various breeds of dogs ... breed them, you get different kinds of dogs," she said. "It's just a fact of life. ... Where there's controversy is (at the question) 'Where do we say that a cell became a blade of grass, which became a starfish, which became a cat, which became a donkey, which became a human being?' There’s a real lack of evidence from change from actual species to a different type of species. That's where it's difficult to prove." - Michele Bachmann citeras i Stillwater Gazette, September 29, 2003.

Således ger NG alltså ett jämförelsevis bildat intryck jämfört med mittenfårans undanglidande yrkespolitiker och i synnerhet i kontrast till fundamentalistkramarna i den extrema tepartisthögern. Den sistnämnda falangen, i detta sammanhang främst personifierad av Bachmann och Perry, har vid sidan av krav på minskade skattebördor och inskränkt regeringsmakt en religio-politisk agenda av mörkbrunt teokratiskt slag. Dominionism, vilket är namnet på denna gränsfascistiska blandning av hyperamerikanism, fundamentalistisk kristendom och korstågsmentalitet, är en djupt obehaglig antidemokratisk ideologi som ursprungligen formulerades av s.k. kristna rekonstruktionister. Centralt i dominionisternas tankevärld är kristendomens gudagivna rätt att dominera världen, om nödvändigt genom våld, samt ett samhälle där den sekulära demokratin ersätts med en gammaltestamentlig teokrati. En mycket upplysande artikel om dominionismen finns f.ö. att läsa på sajten The Daily Beast.

Tack och lov verkar de värsta fundisarna ha försatt sina chanser att kandidera till presidentämbetet i en av världens mäktigaste nationer. Om NG fortsätter att dominera loppet håller jag tummarna för att han inte överger sitt tydliga ställningstagande för evolutionsläran på samma fegt populistiska sätt som han bytte ståndpunkt vad gäller global uppvärmning.

Ty även om Obama sitter i en stark sits inför valet är det en skrämmande tanke att ett av världens mäktigaste länder skulle kunna komma att styras av någon som är beredd att låta vetenskap och sanning stå tillbaka för en tusentals år gammal mytologi.

Islam, islamofobi och främlingsfientlighet: Religionskritikerns dilemma

Lång, läsvärd och sorglig artikel i DNs kulturdel i dag om problemen med rasism och främlingsfientlighet i Malmö och i Sverige i stort. Ett antal incidenter med övergrepp och förföljelser riktade mot både nyanlända och långvarigt boende invandrare beskrivs, med tonvikt på trakasserier riktade mot muslimer.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.

Ett hedervärt argument för gudstro

På grund av familjeangelägenheter av positiv art har det dröjt något mellan blogguppdateringarna. Dagens text blir dessutom något av en avvikelse, eftersom jag tänkte skriva något om en typ av religiositet jag faktiskt kan respektera, om än inte dela: Den rent trosbaserade.
Det finns i mina ögon inga hållbara bevis för existensen av ett eller annat högre väsen, vare sig detta antas vara en aktiv, deltagande kraft i verkligheten eller en sedemera pensionerad skapare. De "bevis" som tidvis framförs har bemötts åtskilliga gånger (Dawkins "The God Delusion" rekommenderas för en djupgående diskussion av ämnet). Således tänkte jag inte lägga åtskilliga timmar på att gå in på ämnet djupare här, utan nöja mig med en sammanfattning: Alla hänvisningar till bibeln, koranen eller dylika texter är per definition cirkelresonemang av renaste vatten, Aquinas' klassiska resonemang är behäftade med rejäla luckor i logiken och vad gäller bevis för gudomlig inverkan på universum så krymper dessa för varje nytt genombrott i vår förståelse av verkligheten.
I frånvaron av bevis kvarstår då tron. Då och då möter man människor som anser sig ha upplevt bevis på gudomlig närvaro och därför anser sig ha skäl att tro på en högre makt, ofta då den gud som tillbeds inom den religion som den troende upplever störst samhörighet med.
Naturligtvis kan de psykologiska faktorer som leder fram till en sån trosuppfattning diskuteras i det oändliga, men faktum kvarstår att den som framför argumentet att "jag har upplevt x och väljer därför att tro y" dels är ärlig angående sin tros subjektivitet och därtill erkänner att tron är aktivt självvald.
Den troende som däremot framför sin tro som självklar utifrån rådande bevisning har antingen grovt överskattat bevisläget eller, troligare, har avstått från att förutsättningslöst granska sin egen tro, eventuellt på grund av oro för utlösa en plågsam livskris (därtill definierar ju vissa religiösa grupper tvivlet i sig såsom syndigt).
I den offentliga debatten, i synnerhet online, hörs tyvärr dessa ärligt självvalt troende sällan av. En gissning är att detta handlar om ett urvalsfel, då den som uppfattar sin tro såsom definitionsmässigt subjektiv och således inte allmängiltig därigenom inte har något absolut behov av att missionera. Den som uppfattar tron såsom personlig torde också vara benägen att tillämpa större ödmjukhet än den som i kraft av en stark självöverskattning av det egna intellektet tycker sig ha funnit oemotsägliga bevis för gudomliga ingripanden i form av exempelvis ID.
Sammanfattningsvis tycker jag alltså att den som vågar erkänna att han tror är värd långt mer respekt än den som på lösa grunder säger sig veta.

Gud ÄR en skäggig gubbe.....

...eller hur skall man annars tolka Samuel Mullets självbild? Denna militanta amishpastor och hans söner har det senaste året angripit ett antal andra amishmän och tvångsklippt dem. Bakgrunden är att offren vågat motsäga sig Mullet när denne bannlyst ett antal familjer från den insulära och kollektivistiska amishsekten. Mullet själv är självutnämnd  pastor över en extrem utbrytargrupp, och som de flesta pastorer i höggradigt inåtvända sekter verkar hans huvudsyfte ha att få utnyttja vem som helst sexuellt utan repressalier. På detta sätt sällar han sig till religiösa förgrundsfigurer som David Koresh, Jim Jones, Helge Fossmo och ett antal katolska präster och biskopar som använt religionen som sköld mot konsekvenser efter grova övergrepp.
Här finns en nyttig lektion om faran i att upphöja någon till en auktoritet bortom mänsklig kontroll, men även en hel del oavsiktlig humor.
Till att börja med måste "militant amish" vara en av mer intressanta oxymoroner man kan tänka sig, då amish sedan länge setts som den yttersta av pacifistiska rörelser. För att citera "Weird" Al Yankovichs fantastiska parodi "Amish Paradise":

"A local boy kicked me in the butt last week

I just smiled at him and turned the other cheek.

I really don't care, in fact I wish him well

'cause I'll be laughing my head off

when he's burning in hell."

Om man till detta lägger att Mullets efternamn i direktöversättning betyder "hockeyfrilla" så visar hela historien att verkligheten återigen överträffar dikten.

I bland ställs frågan om vi elaka ateister verkligen måste förlöjliga fundamentalisterna. Min grundinställning skulle vara att svara ja på den frågan, men naturligtvis blir man tveksam när fundamentalisterna visar sig så skickliga på att göra det själva. 

                 

Den galnaste religionen?

Det finns många religiösa övertygelser. Alla bygger de på tro utan bevis, på antaganden som strider mot naturlagarna och på uppenbarelser eller profeter i stället för noggranna, verifierbara observationer. Att ställa religion mot religion baserat på vilka obevisbara utsagor som framförs i den ena eller andra heliga boken är således en övning i meningslöshet, men icke desto mindre populärt främst inom religiösa kretsar när man önskar fastställa sin tro som överlägsen relativt hedningarna i kyrkan tvärs över gatan.
Ett rimligare sätt att jämföra religioner med varandra torde vara genom att se på vilken skada de orsakar båda enskilda individer och samhället i stort. Naturligtvis måste man då ta hänsyn till religionens medlemsantal och spridning, eftersom en stor religion kommer att ha en större mängd extremister än en liten, även om proportionen fanatiker är lika stor inom båda.
Ett exempel: Kristendomen och Islam betraktas i dag som världens största religioner. Även om bara 0,1% av tillbedjarna låter sin tro ta destruktiva uttryck (exempelvis fanatisk homofobi eller religiös terrorism) blir dessa extremister tillräckligt många för att utgöra ett allvarligt hot mot demokrati och humanism.
En riktigt knasig religion skulle då snarare vara den som inte bara framför de mest verklighetsfrämmande uppfattningarna utan även hyser den proportionellt största gruppen destruktiva extremister, här definierat såsom troende som med religionen som motivation begår handlingar med definitivt negativa konsekvenser för sig själva och andra.
Att faktiskt bedöma vilka som platsar i religionernas "hall of shame" kompliceras naturligtvis av att definitionerna på vem som faktiskt kan räknas som kristen, hindu eller asatroende varierar starkt både inom och utom samfunden i fråga, för att inte tala om den säkerhetsventil religiösa talesmän försöker ta till när de argumenterar för att den som begår en våldshandling i religionens namn inte är en riktig troende...
Det finns dock en religion som med säkerhet och eftertryck kan sägas placera sig i framkant vad gäller både galenskap och destruktivitet: Scientologin.
Kortfattat är scientologin ett kvasivetenskapligt trossystem skapat av scifi-författaren L. Ron. Hubbard, som för övrigt fortfarande presenteras bla. på svenska scientologisajter som en framträdande vetenskapsman, uppfinnare och krigshjälte. Samtliga dessa påståenden om Hubbard har sedemera visat sig vara antingen gravt överdrivna, förvrängda eller rena lögner.
Grundpricipen för scientologin är att genom låtsasvetenskapliga metoder frigöra sig från det s.k. "reaktiva sinnet" och på så sätt nå högre nivåer av mentala och fysiska nivåer på ett sätt som ligger förvånansvärt de level-system som används i roll- och tv-spel. Den som strävar ihärdigt kan med lite tur nå nivåer som "Operating Thetan" och "Clear" och därigenom få allehanda övernaturliga förmågor såsom teleportation och tankeläsning. Kombinerat med tron på thetaner (visa, numera endast själsligen närvarande rymdvarelser) och deras baneman, den onde kejsar Xenu, får nog scientologin tilldelas högsta stollighetspoäng med avseende på vriden verklighetsuppfattning.
Man kan dock försvara scientologins teser genom att jämföra dem med vissa andra trosriktningar. Är thetanerna mer osannolika än en världsskapare som inte bara är allsmäktig, utan dessutom valde att på magisk väg befrukta en kvinna för att kunna bli sin egen son, med den slutgiltiga planen att bli plågsamt avrättad i det något grumliga syftet att på något sätt kunna förlåta människorna för att någon en gång eventuellt åt en frukt trots strikta order att låta bli?
Även frånsett från thetaner, superkrafter och rymdkejsare har dock scientologin ett antal mycket obehagliga drag som befäster dess roll som mycket destruktiv kult:

Aktiv Isolering: En av scientologins grundpelare är utnämnandet av tvivlare till SP, "Suppressive Person", det vill säga någon som genom sin blotta existens undertrycker den potentiella medlemmens förmåga att växa och utvecklas. Enligt scientologins läror bör man undvika att ens tala med en SP, vilket naturligtvis blir ett effektivt argument för att lura en konvertit till att avlägsna sig från alla som ifrågasätter organisationen.

Pengar: Scientologiska kurser, "auditering" och studiematerial kostar pengar. Mycket pengar, som vandrar från den nya medlemmen uppåt i organisationen. Det finns många berättelser om desperata människor som betalats hundratusentals kronor för att uppnå högre nivåer inom kulten.

Förföljelse av kritiker: Scientologins grundprincip för att hantera högljudda kritiker fastställdes av Hubbard i ett väl spritt dokument redan 1969 och går ut på att kritikern definieras som "fair game", dvs. ett lovligt mål för juridiska, verbala och fysiska trakasserier. Än i dag bemöts kritiska journalister med högljudda anklagelser om pedofili, drogmissbruk och hustrumisshandel. Grundprincipen är att rörelsen aldrig skall behöva försvara sina metoder utan i stället skrämma sina kritiker till tystnad.

Frontorganisationer: Scientologin använder regelbundet frontorganisationer utan öppna band till rörelsen, både för rekrytering och för att driva scientologins frågor i samhället. Ett svenskt exempel är den förmenta drogrehabiliteringsrörelsen Narconon, som i och för sig driver behandlingshem men både döljer sin scientologiska grund och därtill inte uppvisar någon som helst vetenskaplig grund för sitt arbete. Mer öppet propagandistisk är "Kommittén för mänskliga rättigheter", en höggradigt paranoid antipsykiatrisk rörelse.
(Hubbard var paniskt rädd för vad han kallade "psychs", eventuellt på grund av att han själv tros ha lidit av psykoser. Än i dag ser scientologerna alla former av psykiatrisk vård som en ondskefull konspiration, något som används för att smutskasta de rörelser som försöker hjälpa de vars liv förstörts av scientologirörelsen).

Allt sammantaget är det plågsamt uppenbart att scientologin bygger på psykotiska fantasier, pungslår och isolerar sina medlemmar, uppmanar till förföljelse av kritiker och avhoppare och därtill driver sin agenda under täckmantel i form av diverse frontorganisationer.
Trots detta lever faktiskt scientologirörelsen kvar i Sverige, i form av scientologi-kyrkan i Stockholm. Om du känner någon som håller på att dras in i kulten eller behöver hjälp att komma ur rekommenderas kontakt med Föreningen Rädda Individen (http://www.fri-sverige.se/), som gör ett behjärtansvärt arbete till förmån för de som fallit offer för destruktiva rörelser. Fakta och råd angående scientologirörelsen finns också i massor på sajten Operation Clambake, där man bland annat kan läsa vittnesmål från avhoppare och autentiska dokument från den numera avlidne Hubbard.
Lägg även märke till att det jag skrivit ovan främst berör scientologikyrkan, dvs den huvudsakliga rörelsen inom scientologin och Hubbards direkta arvtagare. Man talar även om "freezones", dvs de grupper som lutar sig på Hubbards material men är fristående från scientologikyrkan rent organisatoriskt, och som så vitt jag vet inte använder riktigt så smutsiga metoder. Derasuppfattningar synes dock inte mindre verklighetsfrämmande.

Konung av vems nåde?

Republikanska föreningen är författarna bakom ett tänkvärt debattinlägg i Svenskan. I texten utropar man monarkins nära förestående hädangång, grundat på både de skandaler som blåst upp kring konungen personligen och statsskickets otidsenlighet.
Själv vacklar jag i frågan. Det är för mig säreget att en uppsättning gener upphöjs över alla andra så till den grad att fortplantning (om den utförts med de korrekta ritualerna) automatiskt för avkomman medför ett priviligerat liv som stadschef. Ännu märkligare blir det när man betänker att den kronologiskt första avkomman synes unikt lämplig för att representera Sverige i diverse sammanhang, medan dennes syskon inte avkrävs några särskilt ansvar men ändå genom sina förfäder förtjänar ett liv fjärran från arbete och ansträngning.
Bakgrunden till hereditära monarkier är så vitt jag vet främst religiös till sin natur. Konungen var en gång stadschef "av guds nåde", vare sig det rörde sig om Harald Blåtands förmodade härstamning från Oden eller senare kungars kristna förevändningar för sitt envälde.
Jag anser att gud inte hör hemma i politiken mer än enhörningarna gör det. De argument som kvarstår för vårt kungahus är då dels det genetiska (att regerandet så att säja finns i blodet), men detta synes mer än rimligt människofietligt och därtill svårbevisat, dels den diffusa "traditionen". Klena argument, om det inte var för frågan om vad som är alternativet till en hereditär monarki. Presidentval? Auditioner ad modus idol?
Nej, kungen hör nog till en mindre upplyst tidsålder, men tills ett rimligt alternativ finns att tillgå är han kanske den minst skadliga lösningen på frågan om vårt stadsskick. Men kunde han i alla fall inte bära krona?
Uppdatering: Jag ser nu i DN att republikanska föreningen lagt fram sitt förslag för presidentval i Sverige. Risken är väl dock att detta skulle leda till en nationell popularitetstävling, och vem skulle i så fall kunna bli vår representant? Zlatan? Mikael Persbrandt? Själv skulle jag nog lägga min röst på Hanne Kjöller.