Att läsa den pågående intervjun i Aftonbladet med Battlefield-studion DICE är för mig som att läsa en djupintervju med en vallmoodlare i sydostasien: Producentens tankar om sin produkt är på samma gång väldigt intressanta respektive djupt främmande för missbrukaren längst ut i kedjan.
Nej, naturligtvis jämför jag inte på allvar mitt Battlefield-beroende med något så fasansfullt som opiatmissbruk. Det finns dock uppenbara och väldokumenterade likheter mellan alla typer av beroenden och deras inverkan på belöningssystemet, och BF3 tycks för mig vara ett perfekt exempel på hur en kombination av belöningar, övervunna hinder och jakten på kickar samverkar för att skapa ett spel som ger upphov till det mest lömska av alla självbedrägerier: "Bara en match till...."
Just belöningarna finns det en hel del att säga om: Även efter 100+ timmar speltid finns vapen kvar att låsa upp, medaljer att erövra och nya taktiker att pröva. Just här tror jag att DICE gör sig själva en otjänst genom att öppna upp möjligheten att köpa sig till upplåsningar av vapen och utrustning, en metod som måhända lockar in nya spelare med löften om en genväg till goda matchresultat men i gengäld urlakar spelet på njutningen i en ny, skinande virtuell automatkarbin.
Vad gäller termen missbruk så brukar den gängse definitionen vara "en konsumtion som inverkar skadligt på brukaren vad gäller ekonomiska, sociala, medicinska eller juridiska omständigheter". Ur detta perspektiv kan mitt personliga spelande inte kallas ett missbruk, då jag med familj och jobb helt enkelt inte har tid för någon överkonsumtion. BF3 har dock andra, måhända löjliga men ändå irriterande konsekvenser: Jag spelar i princip inget nytt. Silent Hill HD collection var ett mycket välkommet släpp, men när väl SH2 var genomspelat gled jag omedelbart tillbaka in i match efter match av rush (mitt favoritformat). SH3, SH: Downpour och Arkham City ligger och samlar damm på hyllan, och Assassins Creed: Revelations har jag givit upp allt hopp om att hinna spela innan del 3 släpps.
Kort sagt: BF3 hämmar min personliga utveckling som nörd.
Inte lär det heller bli bättre när den utlovade expansionen "Close Quarters" släpps, då jag personligen gillar just de täta, intensiva banorna långt mer än öppna fält och fordonsstrider.
Naturligvis kvalificerar den här posten mycket väl som inte bara dagens utan även årets i-landsproblem. I ett land där löpsedlarna fylls med intima fakta om deltagarna i eurovisionsschlagern och konflikterna i "Mästerkocken" ser jag mig dock som fullt berättigad i att upphöja spawncamping och automathagel till genuina samhällsproblem. I alla fall för oss stolt Battlefield-knarkande nördar.
P.S: Sista delen av intervjun ligger nu uppe. Tyvärr innehåller den inga saftiga förhandstittar på kommande expansioner, men det är ändå intressant att läsa om spelskaparnas syn på sitt arbete med ett efterlängtat och hårdlanserat spel.
Trevlig helg/RR
Visar inlägg med etikett tv-spel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tv-spel. Visa alla inlägg
torsdag 24 maj 2012
måndag 16 april 2012
Hypersubjektiv speljournalistik
Vad definierar en bra film? Några tänkbara svar är originalitet, välskriven och välspelad dialog, kvalitativt manus och regi, välvald musik, välanvända effekter.... Lägg till detta de skiftande syften filmmakarna har för sina alster samt tittarnas varierande behov och önskemål, så står det klart att filmkritik blir en ytterst grannlaga uppgift. Duktiga filmrecensenter är sedan länge medvetna om denna problematik och har lärt sig att balansera sina skrifter mellan beskrivande text, analys och subjektiva omdömen.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.
P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.
P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.
måndag 12 mars 2012
Bögar: Farligare än både Sith och Reapers (tydligen).
Bioware har fattat något centralt om mänskligheten, nämligen detta: Vi gillar sex. På väldigt många olika sätt. Ensamma, i olik- och samkönade par samt i mer kreativa konstellationer. Om vi faktiskt i framtiden får kontakt med högstående intergalaktiska varelser misstänker jag personligen att punkt två på dagordningen för samexistens (efter att bena ut språkfrågan) blir att lista ut hur vi kan ha sex med dem.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
torsdag 8 mars 2012
Stör ej, räddning av galaxen pågår
En vuxen akademiker med familj, barn och ansvarsfullt arbete borde inte vara så här upphetsad över något så banalt som ett tv-spel. Det struntar jag i.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
måndag 27 februari 2012
Inga flickor i de feta pojkarnas klubbhus?
Det är jobbigt med intelligenta, begåvade, vältaliga kvinnor. I alla fall om dessa jobbar inom spelbranschen och man själv råkar vara en sannolikt överviktig evig oskuld på 30+, vars enda omvärldskontakt utöver WoW-guildet är hatkampanjer på diverse spelforum och twitterkonton (se Aftonbladets artikel och intervju).
En fördomsfull bild av tv-spelare? Javisst. Men jag anser mig berättigad att använda den av två anledningar:
1) Jag är själv både överviktig och tv-spelare, och som alla vet får man vara hur elak man vill mot sin egen subkultur.
2) De patetiska nördar som driver hatkampanjer mot den briljanta Jennifer Hepler (som skriver spelmanus för Bioware) bär själva ansvaret för att nivån på debatten sänkts så till den milda grad att de främst ger intryck av djup omognad och en kvinnosyn hämtad ur de mest fördomsfulla bilderna av svettiga, asociala eviga oskulder i nedsläckta rum.
Vad har då Hepler gjort som är så fruktansvärt? För det första har hon öppet sagt att hon själv inte spelar tv-spel i en många år gammal intervju. Ur ett professionellt perspektiv är detta en ren icke-fråga då det knappast har någon egentlig bäring på hennes författarkompetens. Att hon sedan är av åsikten att berättelsen är viktigare än spelmekaniken för att bära fram ett spel kan man naturligtvis diskutera, men i min mening är en intelligent intrig en plågsamt sällsynt företeelse i ett medium som i övrigt blivit alltmer slipat vad gäller de tekniska aspekterna. Därtill finns en märkligt homofob reaktion få förekomsten av homosexuella förhållanden i Biowares spel oavsett dessa författats av Hepler eller ej.
Vad som står klart då man läser anfallen på Hepler är dock att de ilsknaste kritikerna är pinsamt fixerade vid hennes kön. Det är ett sorgligt faktum att vissa internetkulturer är hemvist för framförallt män med en omogen kvinnosyn, men i just det här fallet utmärker sig spelkulturen som ovanligt prepubertal.
Ett extremt exempel på att misogynin i spelarkretsar är utbredd och i värsta fall till och med accepterad är hur ett stort LAN-party i Austin, Texas, valde att hantera trakasserierna mot kvinnliga deltagare genom att utestänga... Kvinnorna. Varje kvinnlig online-spelare kan vittna om en "grabbkultur" präglad av sexism (för att inte tala om homofobi), och vill man ha en illustration av hur spelbranschen och recensenterna ser på kvinnors roll i spelvärlden rekommenderas en närmare studie av det hyllade "Bayonetta". I det sistnämnda exemplet har jag till och med läst svenska recensioner som på fullt allvar hyllat spelets kvinnbild som progressiv på grund av den "tuffa" kvinnliga huvudrollsinnehavaren, trots att dennas enda minnesvärda attribut är tuttar och tajt klädsel.
TV-spelskulturen vill bli tagen på allvar. För att det ska ske krävs att både speltillverkare, skribenter och spelare i gemen ger anammar en jämställdhetssyn som anstår vuxna människor snarare än jättebäbisar.
Själv är jag helt enkelt förbannat trött på att min hobby dras med ett uslet rykte orsakat av feta, äckliga, svettiga eviga oskulder som från sina hålor spottar hat över kvinnor som de är för rädda för att möta i ett vuxet samtal. Väx upp, eller låt oss vuxna människor leka i fred!
En fördomsfull bild av tv-spelare? Javisst. Men jag anser mig berättigad att använda den av två anledningar:
1) Jag är själv både överviktig och tv-spelare, och som alla vet får man vara hur elak man vill mot sin egen subkultur.
2) De patetiska nördar som driver hatkampanjer mot den briljanta Jennifer Hepler (som skriver spelmanus för Bioware) bär själva ansvaret för att nivån på debatten sänkts så till den milda grad att de främst ger intryck av djup omognad och en kvinnosyn hämtad ur de mest fördomsfulla bilderna av svettiga, asociala eviga oskulder i nedsläckta rum.
Vad har då Hepler gjort som är så fruktansvärt? För det första har hon öppet sagt att hon själv inte spelar tv-spel i en många år gammal intervju. Ur ett professionellt perspektiv är detta en ren icke-fråga då det knappast har någon egentlig bäring på hennes författarkompetens. Att hon sedan är av åsikten att berättelsen är viktigare än spelmekaniken för att bära fram ett spel kan man naturligtvis diskutera, men i min mening är en intelligent intrig en plågsamt sällsynt företeelse i ett medium som i övrigt blivit alltmer slipat vad gäller de tekniska aspekterna. Därtill finns en märkligt homofob reaktion få förekomsten av homosexuella förhållanden i Biowares spel oavsett dessa författats av Hepler eller ej.
Vad som står klart då man läser anfallen på Hepler är dock att de ilsknaste kritikerna är pinsamt fixerade vid hennes kön. Det är ett sorgligt faktum att vissa internetkulturer är hemvist för framförallt män med en omogen kvinnosyn, men i just det här fallet utmärker sig spelkulturen som ovanligt prepubertal.
Ett extremt exempel på att misogynin i spelarkretsar är utbredd och i värsta fall till och med accepterad är hur ett stort LAN-party i Austin, Texas, valde att hantera trakasserierna mot kvinnliga deltagare genom att utestänga... Kvinnorna. Varje kvinnlig online-spelare kan vittna om en "grabbkultur" präglad av sexism (för att inte tala om homofobi), och vill man ha en illustration av hur spelbranschen och recensenterna ser på kvinnors roll i spelvärlden rekommenderas en närmare studie av det hyllade "Bayonetta". I det sistnämnda exemplet har jag till och med läst svenska recensioner som på fullt allvar hyllat spelets kvinnbild som progressiv på grund av den "tuffa" kvinnliga huvudrollsinnehavaren, trots att dennas enda minnesvärda attribut är tuttar och tajt klädsel.
TV-spelskulturen vill bli tagen på allvar. För att det ska ske krävs att både speltillverkare, skribenter och spelare i gemen ger anammar en jämställdhetssyn som anstår vuxna människor snarare än jättebäbisar.
Själv är jag helt enkelt förbannat trött på att min hobby dras med ett uslet rykte orsakat av feta, äckliga, svettiga eviga oskulder som från sina hålor spottar hat över kvinnor som de är för rädda för att möta i ett vuxet samtal. Väx upp, eller låt oss vuxna människor leka i fred!
måndag 6 februari 2012
Supporterbråk och låtsaskrig
Dags för TV-spelsbloggande igen!
Anledningen är det i Aftonbladet beskrivna "spelarkriget" mellan gigantspelen Battlefield 3 och CoD: Modern Warfare 3 (båda enorma storsäljare, enbart BF 3 har nu sålts i 10 miljoner exemplar). Den som läst den här bloggen tidigare har nog uppfattat att jag har en stor svaghet för BF 3 som, i motsats till vad jag läst om PC-versionen, fungerar felfritt på Xboxen.
Jag förstår ärligt talat inte konflikten. Den gamla klichén om "äpplen och päron" har sällan passat så bra på en diskussion. MW 3 är i mina ögon fullkomligt överlägset gällande singleplayerläget, där BF3s kampanj mest är en blek trailer för onlinespelet. Dock kan jag, trots upprepade försök, inte förlika mig med MW3s multiplayerläge, som i min uppfattning belönar snabba reflexer och starka soloinsaster, till skillnad från BF3 där samordning är grundbulten i en lyckad match (vilket naturligtvis gynnar oss något trögare lagspelare i den tidiga medelåldern). Med andra ord är kvalitetsskillnaden rimligen mest en fråga om tycke och smak snarare än någon objektivt mätbar storhet.
Dock är det intressant att kika på konflikten ur ett metaperspektiv. Uppenbart är ju att frågan engagerar fans från båda sidorna, i bland långt över det rimligas gräns. För den som gör ett tillfälligt besök på forum eller kommentarssidor framstår många spelare som bottenlöst aggressiva fanatiker i stånd till att ta till i princip hur grova påhopp som helst för att trycka till sina meningsmotståndare.
Det är i det läget lätt att ta till en förlöjligande attityd och i hånfull ton påpeka det löjliga i att bli så uppjagad över skillnaden mellan två TV-spel. Den inställningen till konflikten är dock både trångsynt och anakronistisk. Må så vara att ett TV-spel är på låtsas. Dock engagerar den aktiviteten mångfalt fler än exempelvis fotboll på elitnivå. Detta har dock inte hindrat upphöjelsen av fotbollseliten till halvgudar i media. Trots att elitidrott är en lika konstlad "låtsasaktivitet" som TV-spel är detta inget hinder för vuxna människor att klä sig i skojiga kläder och höggradigt berusade vråla ut sin besvikelse eller förtjusning över ett matchresultat eller, i värsta fall, ta till våld mot supportrar från "fel" lag.
I kontrast till detta kan nämnas att TV-spelare generellt är både nyktra, skötsamma och så vitt jag vet i princip aldrig tar till våld utanför den digitala sfären. Sett ur detta perspektiv är det intressant att läsa hur den gamla mögliga debatten om TV-spelens faror tuggas om på nytt i media, medan svenska kommuner vräker ut miljoner på nya fotbollsarenor och till stöd för diverse idrottslag....
(Som brasklapp ska jag nämna att jag uppfattar idrott som både sunt och engagerande. Jag finner bara jämförelsen användbar för att bringa saker och ting i perspektiv när någon kallar mitt TV-spelsintresse för "barnsligt").
I mina ögon är alltså konflikten mellan spelarbaserna ingen kvasikonflikt. Den är bara onödig, då det finns plats för alla som vill leka, vilket spel man än råkar föredra.
Anledningen är det i Aftonbladet beskrivna "spelarkriget" mellan gigantspelen Battlefield 3 och CoD: Modern Warfare 3 (båda enorma storsäljare, enbart BF 3 har nu sålts i 10 miljoner exemplar). Den som läst den här bloggen tidigare har nog uppfattat att jag har en stor svaghet för BF 3 som, i motsats till vad jag läst om PC-versionen, fungerar felfritt på Xboxen.
Jag förstår ärligt talat inte konflikten. Den gamla klichén om "äpplen och päron" har sällan passat så bra på en diskussion. MW 3 är i mina ögon fullkomligt överlägset gällande singleplayerläget, där BF3s kampanj mest är en blek trailer för onlinespelet. Dock kan jag, trots upprepade försök, inte förlika mig med MW3s multiplayerläge, som i min uppfattning belönar snabba reflexer och starka soloinsaster, till skillnad från BF3 där samordning är grundbulten i en lyckad match (vilket naturligtvis gynnar oss något trögare lagspelare i den tidiga medelåldern). Med andra ord är kvalitetsskillnaden rimligen mest en fråga om tycke och smak snarare än någon objektivt mätbar storhet.
Dock är det intressant att kika på konflikten ur ett metaperspektiv. Uppenbart är ju att frågan engagerar fans från båda sidorna, i bland långt över det rimligas gräns. För den som gör ett tillfälligt besök på forum eller kommentarssidor framstår många spelare som bottenlöst aggressiva fanatiker i stånd till att ta till i princip hur grova påhopp som helst för att trycka till sina meningsmotståndare.
Det är i det läget lätt att ta till en förlöjligande attityd och i hånfull ton påpeka det löjliga i att bli så uppjagad över skillnaden mellan två TV-spel. Den inställningen till konflikten är dock både trångsynt och anakronistisk. Må så vara att ett TV-spel är på låtsas. Dock engagerar den aktiviteten mångfalt fler än exempelvis fotboll på elitnivå. Detta har dock inte hindrat upphöjelsen av fotbollseliten till halvgudar i media. Trots att elitidrott är en lika konstlad "låtsasaktivitet" som TV-spel är detta inget hinder för vuxna människor att klä sig i skojiga kläder och höggradigt berusade vråla ut sin besvikelse eller förtjusning över ett matchresultat eller, i värsta fall, ta till våld mot supportrar från "fel" lag.
I kontrast till detta kan nämnas att TV-spelare generellt är både nyktra, skötsamma och så vitt jag vet i princip aldrig tar till våld utanför den digitala sfären. Sett ur detta perspektiv är det intressant att läsa hur den gamla mögliga debatten om TV-spelens faror tuggas om på nytt i media, medan svenska kommuner vräker ut miljoner på nya fotbollsarenor och till stöd för diverse idrottslag....
(Som brasklapp ska jag nämna att jag uppfattar idrott som både sunt och engagerande. Jag finner bara jämförelsen användbar för att bringa saker och ting i perspektiv när någon kallar mitt TV-spelsintresse för "barnsligt").
I mina ögon är alltså konflikten mellan spelarbaserna ingen kvasikonflikt. Den är bara onödig, då det finns plats för alla som vill leka, vilket spel man än råkar föredra.
lördag 28 januari 2012
Enkla varulvsfakta (Skyrim igen)
Beklagar bristen på inlägg sista tiden, samt mina ursäkter för att detta kommer att bli kort. Jag har nämligen noterat att en hel del besökare hittat hit efter att ha googlat på "att bli varulv i Skyrim" och liknande sökord. Så om någon undrar: Varulv blir man enkelt genom att gå med i krigargillet "the companions" i Whiterun. Tyvärr är det inte så häftigt som man skulle önska...
I övrigt har jag funderat en del på feminism på sistone, främst efter att ha läst en del på bloggar som Forskarfeministen, Fumikofem och Visselpaj. Feminismens brytpunkter jämtemot skepticism och ateism illustrerades ju tydligt häromåret i och med Elevatorgate och därpå följande debatt. I kommande inlägg hoppas jag kunna framföra mina tankar på hur feminismen bör betraktas som en vital del av både humanism och ateism.
På återseende!
I övrigt har jag funderat en del på feminism på sistone, främst efter att ha läst en del på bloggar som Forskarfeministen, Fumikofem och Visselpaj. Feminismens brytpunkter jämtemot skepticism och ateism illustrerades ju tydligt häromåret i och med Elevatorgate och därpå följande debatt. I kommande inlägg hoppas jag kunna framföra mina tankar på hur feminismen bör betraktas som en vital del av både humanism och ateism.
På återseende!
torsdag 12 januari 2012
Att tolka auktoriteterna: TV-spel och våld
Dagens artikel i svenskan är intressant ur flera perspektiv. I korthet handlar det om hur en grupp forskare på KI drar påtagligt olika slutsatser ur diverse internationella expertgruppers uttalanden om TV-spel och våldsbenägenhet än vad Statens Medieråd sagt baserat på precis samma expertgrupper.
Jag har inte lyckats gräva upp några av de ursprungliga forskningsrapporterna i ämnet, men som både vetenskapsälskare och TV-spelsnörd finns det många intressanta slutsatser att dra från vad som sägs i artikeln.
Till att börja med: Så här är det med vetenskap, i synnerhet humaniora. Samband mellan exponering och beteende är svårstuderade och fulla med confounding-faktorer. Det gör båda de inblandade parterna heder att de dels undviker absolut tvärsäkra konstateranden, dels styr undan klart och tydligt från moralism och utpekanden av specifika spel.
Dock kan man anmärka på hur beredvilligt KI-forskarna hänvisar till diverse expergrupper, i synnerhet då man nämner australiska källor utan att till synes överväga hur Australien har uppvisat en minst sagt säregen syn på yttrandefriheten just i frågan TV-spel, och hur landet har implicerat en mycket repressiv censurlagstiftning för just detta medium (sannolikt pga en mycket högljudd evangelisk-kristen grupp som lyckats inta en dominant plats i samhällsdebatten). Även utan detta i åtanke borde dock KI-forskarna vara medvetna om auktoritetsargumentet i sig är bristfälligt utan vidhängande referens till den forskning auktoriteterna stöder sig på.
I själva sakfrågan tycks dock parterna vara överens om några enkla basfakta: Det är inte bra att spela TV-spel till en sådan grad att detta går ut negativt över andra delar av livet, och endast tv-spel riskerar inte att utlösa våldsbeteenden hos en i övrigt normalt socialiserad individ.
Just det sistnämnda är extra intressant. Alltmer forskning visar att grova våldsbrott (inklusive våldtäktsbrott) till stor del begås av en begränsad grupp människor med påvisbara antisociala störningar snarare än som man tidigare trott, av i princip vem som helst under inflytande av fel förutsättningar. På den basen kanske man borde flytta fokus från TV-spelens sannolikt ganska marginella påverkan till varför vissa unga män så tidigt präglas till våldsbenägenhet, och vad som kan göras för att bryta ett sådant förlopp innan dessa orsakar sig själva eller omgivningen irreparabla skador.
Personligen hoppas jag att debatten i ämnet tv-spelvåld fortsatt hålls på en nyanserad nivå, utan Örnstedtar och Öholmar vrålandes efter förbud och censur. I alla fall tills Grand Theft Auto 5 har släppts...
Jag har inte lyckats gräva upp några av de ursprungliga forskningsrapporterna i ämnet, men som både vetenskapsälskare och TV-spelsnörd finns det många intressanta slutsatser att dra från vad som sägs i artikeln.
Till att börja med: Så här är det med vetenskap, i synnerhet humaniora. Samband mellan exponering och beteende är svårstuderade och fulla med confounding-faktorer. Det gör båda de inblandade parterna heder att de dels undviker absolut tvärsäkra konstateranden, dels styr undan klart och tydligt från moralism och utpekanden av specifika spel.
Dock kan man anmärka på hur beredvilligt KI-forskarna hänvisar till diverse expergrupper, i synnerhet då man nämner australiska källor utan att till synes överväga hur Australien har uppvisat en minst sagt säregen syn på yttrandefriheten just i frågan TV-spel, och hur landet har implicerat en mycket repressiv censurlagstiftning för just detta medium (sannolikt pga en mycket högljudd evangelisk-kristen grupp som lyckats inta en dominant plats i samhällsdebatten). Även utan detta i åtanke borde dock KI-forskarna vara medvetna om auktoritetsargumentet i sig är bristfälligt utan vidhängande referens till den forskning auktoriteterna stöder sig på.
I själva sakfrågan tycks dock parterna vara överens om några enkla basfakta: Det är inte bra att spela TV-spel till en sådan grad att detta går ut negativt över andra delar av livet, och endast tv-spel riskerar inte att utlösa våldsbeteenden hos en i övrigt normalt socialiserad individ.
Just det sistnämnda är extra intressant. Alltmer forskning visar att grova våldsbrott (inklusive våldtäktsbrott) till stor del begås av en begränsad grupp människor med påvisbara antisociala störningar snarare än som man tidigare trott, av i princip vem som helst under inflytande av fel förutsättningar. På den basen kanske man borde flytta fokus från TV-spelens sannolikt ganska marginella påverkan till varför vissa unga män så tidigt präglas till våldsbenägenhet, och vad som kan göras för att bryta ett sådant förlopp innan dessa orsakar sig själva eller omgivningen irreparabla skador.
Personligen hoppas jag att debatten i ämnet tv-spelvåld fortsatt hålls på en nyanserad nivå, utan Örnstedtar och Öholmar vrålandes efter förbud och censur. I alla fall tills Grand Theft Auto 5 har släppts...
onsdag 11 januari 2012
"Sierskan" bommade som förväntat, men Bioshock 3 verkar lovande
DN berättar i dag att Värmlandspolisen valde att lägga resurser på att leta efter en försvunnen person i närheten av ett blått hus, efter tips från en spåtant. Enligt artikeln i fråga gick ungefär en dag åt att bekräfta att tipset inte hade någon verklighetsanknytning.
Jag har inte kompetensen att uttala mig om hur polisen skall sköta sökandet efter försvunna personer, men polisens talesman Thomas Hertzberg kommer ändå med några intressanta kommentarer. Till att börja med säger han att alla tips måste beaktas. Detta låter naturligtvis rimligt. Fakum är dock att ingen siare, astrolog, tankeläsare, drömtydare, profet eller medium någon gång i historien har visat sig vara i besittning av kunskap utöver den som är allmänt tillgänglig genom deduktion och sunt förnuft. När s.k. synska människor har fått uttala sig om fall där de inte besitter någon typ av förhandsinformation har resultaten aldrig blivit bättre än vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning.
Ur det perspektivet kan alltså en "sierskas" tips ses som lika användbart ett från vilken privatperson som helst. Tyvärr faller den vinkeln när man läser Hertzbergs vidare uttalanden, där han uppger att det kan vara fullt rimligt att betala ett medium eller dylikt, för "det kan ju ge resultat". Ja, precis som att det kan ge resultat att på egen hand spå i kaffesump, vifta med en pendel över en karta eller bara gissa. Tyvärr kommer resultaten inte att skilja sig från slumpen. Det finns nämligen inga synska människor, så för en i polisarbete icke insatt lekman verkar det ungefär lika rimligt för polisen att vända sig till medium som att utreda anklagelser om häxkonst och samröre med djävulen.
Mer upplyftande är intervjun med Bioshock-skaparen Ken Levine. Anledningen är naturligtvis det kommande Bioshock: Infinite, som jag dreglade över i gårdagens inlägg. Spelet verkar fortsätta seriens tradition av klarsynt och allmängiltig politisk kritik, denna gång fokuserad på konflikten mellan ett alltmer konservativt patriotiskt "hyperamerikanskt" samhälle och en gradvis radikaliserad socialistisk opposition. Det lär bli tänkvärt, precis som de tidigare spelen.
Vad som tyvärr saknas i intervjun är ett enda ord om spelmekaniken, ett område som tyvärr ofta är eftersatt i just DNs spelrapportering. Jag får tidvis känslan att just denna tidnings speljournalister aktivt avstår de tekniska detaljerna för att ge intryck av en mer finkulturell spelkritik. Resultatet blir tyvärr detsamma som när vår lokala tidning recensererar filmer av Sofia Coppola utan att nämna filmteknik och klippning. På samma sätt som det visuella är centralt för huruvida en film lyckas framföra en aldrig så viktig historia så är spelmekaniken det fordon som måste fungera för att bibringa spelaren en upplevelse av miljön och historien i ett spel, hur ambitiöst (eller kanske pretentiöst) dessa än designats.
En central del i de tidigare Bioshock-spelen har varit den perfekta balansen mellan fasa och medlidande som uppstått i mötet med de lika obehagliga som djupt tragiska "little sisters" och "big daddies". Det är min innerliga förhoppning att detta tema fortsätter att belysas i "Infinite". Om Ken Levines tidigare alster är något att stödja sig på finns dock ingen anledning till oro, undantaget möjligtvis för att vårens massiva släpplista ska leda till att min 360 bränner ut av ren överbelastning.
Jag har inte kompetensen att uttala mig om hur polisen skall sköta sökandet efter försvunna personer, men polisens talesman Thomas Hertzberg kommer ändå med några intressanta kommentarer. Till att börja med säger han att alla tips måste beaktas. Detta låter naturligtvis rimligt. Fakum är dock att ingen siare, astrolog, tankeläsare, drömtydare, profet eller medium någon gång i historien har visat sig vara i besittning av kunskap utöver den som är allmänt tillgänglig genom deduktion och sunt förnuft. När s.k. synska människor har fått uttala sig om fall där de inte besitter någon typ av förhandsinformation har resultaten aldrig blivit bättre än vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning.
Ur det perspektivet kan alltså en "sierskas" tips ses som lika användbart ett från vilken privatperson som helst. Tyvärr faller den vinkeln när man läser Hertzbergs vidare uttalanden, där han uppger att det kan vara fullt rimligt att betala ett medium eller dylikt, för "det kan ju ge resultat". Ja, precis som att det kan ge resultat att på egen hand spå i kaffesump, vifta med en pendel över en karta eller bara gissa. Tyvärr kommer resultaten inte att skilja sig från slumpen. Det finns nämligen inga synska människor, så för en i polisarbete icke insatt lekman verkar det ungefär lika rimligt för polisen att vända sig till medium som att utreda anklagelser om häxkonst och samröre med djävulen.
Mer upplyftande är intervjun med Bioshock-skaparen Ken Levine. Anledningen är naturligtvis det kommande Bioshock: Infinite, som jag dreglade över i gårdagens inlägg. Spelet verkar fortsätta seriens tradition av klarsynt och allmängiltig politisk kritik, denna gång fokuserad på konflikten mellan ett alltmer konservativt patriotiskt "hyperamerikanskt" samhälle och en gradvis radikaliserad socialistisk opposition. Det lär bli tänkvärt, precis som de tidigare spelen.
Vad som tyvärr saknas i intervjun är ett enda ord om spelmekaniken, ett område som tyvärr ofta är eftersatt i just DNs spelrapportering. Jag får tidvis känslan att just denna tidnings speljournalister aktivt avstår de tekniska detaljerna för att ge intryck av en mer finkulturell spelkritik. Resultatet blir tyvärr detsamma som när vår lokala tidning recensererar filmer av Sofia Coppola utan att nämna filmteknik och klippning. På samma sätt som det visuella är centralt för huruvida en film lyckas framföra en aldrig så viktig historia så är spelmekaniken det fordon som måste fungera för att bibringa spelaren en upplevelse av miljön och historien i ett spel, hur ambitiöst (eller kanske pretentiöst) dessa än designats.
En central del i de tidigare Bioshock-spelen har varit den perfekta balansen mellan fasa och medlidande som uppstått i mötet med de lika obehagliga som djupt tragiska "little sisters" och "big daddies". Det är min innerliga förhoppning att detta tema fortsätter att belysas i "Infinite". Om Ken Levines tidigare alster är något att stödja sig på finns dock ingen anledning till oro, undantaget möjligtvis för att vårens massiva släpplista ska leda till att min 360 bränner ut av ren överbelastning.
tisdag 10 januari 2012
Spelåret som kommer
Det var länge sedan jag skrev ett inlägg om tv-spel, kanske främst för att jag haft föga tid för att sjunka ned i soffan de senaste månaderna, och när jag fått chansen är det fortsatt det absurt stora Skyrim, samt de allt roligare fajterna i Battlefield 3, som gäller. Det sistmämnda fick för övrigt ett ypperligt uppsving i och med kartorna och de nya vapnen i expansionen Back to Karkand och trots att allt fler spelare når de högre nivåerna är det fortfarande belönande att spela på ren amatörnivå.
Året som kommer är dock fullt av spännande spelsläpp. Här är några nyheter jag ser fram emot att få mata in i 360:n:
Bioshock Infinite
De två tidigare avsnitten av Bioshock lyckades kombinera snygg shooter-action med svidande satir riktad mot såväl Ayn Rands fantasier om "objektivism" (numera oftare kallat libertarianism) och hyperkollektivism. "Infinite" verkar inte bli sämre och de trailers jag sett antyder att det nu blir patriotism och xenofobi som ligger i fokus. Då spelmekaniken var i det närmaste fulländad redan i första spelet så hoppas jag att fokus riktas på historieberättandet och personporträtten den här gången.
Silent Hill: HD Collection och Silent Hill: Downpour
Jag har aldrig lyckats ta mig igenom Silent Hill 2. När jag köpte det till PC kraschade hårddisken, och de två begagnade Xbox-exemplar jag lyckats hitta har båda varit defekta. Att både Silent Hill 2 och 3 släpps på nytt till den senaste generationen är alltså en strålande nyhet för mig som älskade "Homecoming". Bra skräckspel verkar ha blivit en bristvara i en era som domineras av actionhybrider som Resident Evil, så min förhoppning är att även nysläppet "Downpour" fortsätter seriens fokus på psykologisk skräck, trasiga huvudpersoner och sant groteska fiender. Zombies känns uttjatade sedan länge, så man kan hoppas att mer kreativ monsterdesign snart blir inne igen.
(Personligen hoppas jag på att Clive Barker snart ger sig in på TV-spelsdesign igen, då jag sannolikt är den enda människan i världen som verkligen älskade "Jericho").
Mass Effect 3
De två första spelen i serien lyckades oerhört väl med att placera spelaren i huvudrollen på ett sant episkt rymdäventyr. Efter det dramatiskt förebådande slutet på del 2 kan jag bara hoppas att slutstriden mot "the reapers" blir det klimax som serien förtjänar.
Max Payne 3
Ytterligare en "trea" värd att se fram emot. Finska studion Remedy lyckades i de två tidigare klassikerna berätta en riktigt Noir-betonad deckarhistoria inom ramen för ett tjusigt actionäventyr, och man kan hoppas att efterträdarna Rockstar inte slarvar bort spelets själ till förmån för de popkultur-referenser som är så centrala i GTA-spelen som varit studions flaggskepp.
(GTA är naturligtvis fantastiska spel, men jag hoppas att den unika tonen i Max Payne inte ersätts med Rockstars ibland alltför ironiska anslag).
Fler spelsläpp inför 2012 finns att läsa om på Aftonbladets sida. Dock delar jag inte riktigt de skribenternas fascination för japansk Kawaii-kultur och regurgiterade nintendopatent som Streetfighter Super Arcade Edition nr 567.....
Året som kommer är dock fullt av spännande spelsläpp. Här är några nyheter jag ser fram emot att få mata in i 360:n:
Bioshock Infinite
De två tidigare avsnitten av Bioshock lyckades kombinera snygg shooter-action med svidande satir riktad mot såväl Ayn Rands fantasier om "objektivism" (numera oftare kallat libertarianism) och hyperkollektivism. "Infinite" verkar inte bli sämre och de trailers jag sett antyder att det nu blir patriotism och xenofobi som ligger i fokus. Då spelmekaniken var i det närmaste fulländad redan i första spelet så hoppas jag att fokus riktas på historieberättandet och personporträtten den här gången.
Silent Hill: HD Collection och Silent Hill: Downpour
Jag har aldrig lyckats ta mig igenom Silent Hill 2. När jag köpte det till PC kraschade hårddisken, och de två begagnade Xbox-exemplar jag lyckats hitta har båda varit defekta. Att både Silent Hill 2 och 3 släpps på nytt till den senaste generationen är alltså en strålande nyhet för mig som älskade "Homecoming". Bra skräckspel verkar ha blivit en bristvara i en era som domineras av actionhybrider som Resident Evil, så min förhoppning är att även nysläppet "Downpour" fortsätter seriens fokus på psykologisk skräck, trasiga huvudpersoner och sant groteska fiender. Zombies känns uttjatade sedan länge, så man kan hoppas att mer kreativ monsterdesign snart blir inne igen.
(Personligen hoppas jag på att Clive Barker snart ger sig in på TV-spelsdesign igen, då jag sannolikt är den enda människan i världen som verkligen älskade "Jericho").
Mass Effect 3
De två första spelen i serien lyckades oerhört väl med att placera spelaren i huvudrollen på ett sant episkt rymdäventyr. Efter det dramatiskt förebådande slutet på del 2 kan jag bara hoppas att slutstriden mot "the reapers" blir det klimax som serien förtjänar.
Max Payne 3
Ytterligare en "trea" värd att se fram emot. Finska studion Remedy lyckades i de två tidigare klassikerna berätta en riktigt Noir-betonad deckarhistoria inom ramen för ett tjusigt actionäventyr, och man kan hoppas att efterträdarna Rockstar inte slarvar bort spelets själ till förmån för de popkultur-referenser som är så centrala i GTA-spelen som varit studions flaggskepp.
(GTA är naturligtvis fantastiska spel, men jag hoppas att den unika tonen i Max Payne inte ersätts med Rockstars ibland alltför ironiska anslag).
Fler spelsläpp inför 2012 finns att läsa om på Aftonbladets sida. Dock delar jag inte riktigt de skribenternas fascination för japansk Kawaii-kultur och regurgiterade nintendopatent som Streetfighter Super Arcade Edition nr 567.....
tisdag 6 december 2011
Där förnuft och moralpanik krockar
Så var det bekräftat för miljonte gången: Det finns inget tydligt samband mellan tv-spelande och våldsbrott. Nog är detta ingen överraskning, då de slutsatser som hittills dragits i princip alltid varit "mördare hade en gång spelat tv-spel". Post hoc ergo prompter hoc av värsta slag, alltså.
Vad som förgyllde min morgon var att DN på ledarplats faktiskt diskuterade, om än översiktligt, vikten av stringent upplagda studier för att bringa ordning i komplexa samband, såsom detta måste sägas vara. Jag kan också hålla med både om att stor noggrannhet bör läggas vid att inte sätta vuxenspel i händerna på barn, samt att inte låta spelen begränsa alla de viktiga aktiviteter som krävs för att grundlägga motorik, intellekt och sociala färdigheter.
Då jag själv förhoppningsvis är färdigvuxen nu, kommer jag personligen att fortsätta att avnjuta våldsamma spel när tillfälle bjuds. Då jag exponerats för grovt digitalt våld i mer än ett decennium nu, utan att hänfalla åt i kriminalitet törs jag nog fortsätta med gott samvete.
När kommer Ninja Gaiden 3 förresten?
Vad som förgyllde min morgon var att DN på ledarplats faktiskt diskuterade, om än översiktligt, vikten av stringent upplagda studier för att bringa ordning i komplexa samband, såsom detta måste sägas vara. Jag kan också hålla med både om att stor noggrannhet bör läggas vid att inte sätta vuxenspel i händerna på barn, samt att inte låta spelen begränsa alla de viktiga aktiviteter som krävs för att grundlägga motorik, intellekt och sociala färdigheter.
Då jag själv förhoppningsvis är färdigvuxen nu, kommer jag personligen att fortsätta att avnjuta våldsamma spel när tillfälle bjuds. Då jag exponerats för grovt digitalt våld i mer än ett decennium nu, utan att hänfalla åt i kriminalitet törs jag nog fortsätta med gott samvete.
När kommer Ninja Gaiden 3 förresten?
tisdag 22 november 2011
Varulvar och mammutjakt: Mera Skyrim
Med anledning av DNs recension av Skyrim lämnar jag på nytt rationalismen och dyker ned i fantasin för ytterligare funderingar kring ett spel jag redan höjt till skyarna i ett tidigare inlägg. Efter sisådär tio timmar speltid står mitt omdöme kvar: Skyrim är ett av des bästa spelen någonsin.
Jag har redan utgjutit mig över den enorma och levande spelvärlden, så nu blir fokus ett annat: Historieberättandet. Många icke-linjära öppna spel tenderar att tappa det dramatiska fokus som krävs för att engarera spelandet i längden (Oblivion), alternativt reducera den öpppna världen till en stor men platt kuliss till förmån för en tajt sammanhållen historia som aldrig ger utrymme för upptäckarlusten och spontaniteten (Mafia II ).
Visserligen förekommer även i Skyrim enstaka konsekvenslösa hämta/överlämna-uppdrag (till exempel att möta en mammut i strid på liv och död i det enda syftet att få tag på en bete), men såsom DNs recensent uppmärksammar i den ovanligt fylliga artikeln verkar detta höra till undantagen. Snarare tenderar till att börja med enkla sidouppdrag att grena ut i dramatiska historier fyllda av valmöjligheter och överraskningar. För att ta ett exempel (varning för spoilers nedan):
Krigargillet "The Companions" synes från början vara en typisk rollspelsinstitution som utdelar uppdrag att utföra för kontanter och ger chansen att stiga i graderna och erövra ett eller annat användbart föremål (alltså som krigargillet i Oblivion ). Plötsligt byter dock historien fokus bort från legoknektsverksamheten då spelaren efter lyckat skattsökande inte bara erbjuds möjligheten att bli varulv, utan också dras in i en privat vendetta mot elaka varulvsjägare. När konflikten eskalerar händer något i spelvärlden så ovanligt som att viktiga ramkaraktärer dödas utan förvarning och gillet hotar att spittras av en kontrovers angående huruvida det egentligen är så sunt att kvotera in varulvar i verksamheten. För närvarande spelar jag igenom uppdragen som synes vara upplösningen på denna sidohistoria, som började så oskyldigt.
Huvudhistorien, då? Jodå, den är spännande, och tenderar därtill att göra sig påmind även när man ger sig in på bisysslorna. På väg för att hämta sav från ett ovanligt träd hörs plötsligt tunga vingslag och en väldig drake sveper in över bergstopparna i en av de mer dramatiska entréer jag sett i ett TV-spel, som ett exempel på hur de monumentala händelser som utgör spelets huvudintrig aldrig helt kommer ur fokus oavsett hur många udda ärenden man kan ta på sig att utföra.
På Battlefield 3-fronten verkar de mest kompetitiva spelarna som förutsett ha migrerat till MW3, något som jag som amatör naturligvis uppskattar då jag nu kan dyka in i ett slag då och då utan att göra mig till fullständigt åtlöje.
F.ö. har senaste numret av tidningen Sans utkommit, med temat "religionsfrihet och yttrandefrihet". Det har fått mig att fundera på hur man som ateist och religionskritiker skall förhålla sig till främst islam för att inte oavsiktligt spä på främlingsfientlighet och islamofobi. Förhoppningsvis kan jag ge uttryck för dessa funderingar i ett inlägg inom kort, men knappast på den höga nivån som upprätthålls i Sans, en mycket köp- och läsvärd tidning.
Jag har redan utgjutit mig över den enorma och levande spelvärlden, så nu blir fokus ett annat: Historieberättandet. Många icke-linjära öppna spel tenderar att tappa det dramatiska fokus som krävs för att engarera spelandet i längden (Oblivion), alternativt reducera den öpppna världen till en stor men platt kuliss till förmån för en tajt sammanhållen historia som aldrig ger utrymme för upptäckarlusten och spontaniteten (Mafia II ).
Visserligen förekommer även i Skyrim enstaka konsekvenslösa hämta/överlämna-uppdrag (till exempel att möta en mammut i strid på liv och död i det enda syftet att få tag på en bete), men såsom DNs recensent uppmärksammar i den ovanligt fylliga artikeln verkar detta höra till undantagen. Snarare tenderar till att börja med enkla sidouppdrag att grena ut i dramatiska historier fyllda av valmöjligheter och överraskningar. För att ta ett exempel (varning för spoilers nedan):
Krigargillet "The Companions" synes från början vara en typisk rollspelsinstitution som utdelar uppdrag att utföra för kontanter och ger chansen att stiga i graderna och erövra ett eller annat användbart föremål (alltså som krigargillet i Oblivion ). Plötsligt byter dock historien fokus bort från legoknektsverksamheten då spelaren efter lyckat skattsökande inte bara erbjuds möjligheten att bli varulv, utan också dras in i en privat vendetta mot elaka varulvsjägare. När konflikten eskalerar händer något i spelvärlden så ovanligt som att viktiga ramkaraktärer dödas utan förvarning och gillet hotar att spittras av en kontrovers angående huruvida det egentligen är så sunt att kvotera in varulvar i verksamheten. För närvarande spelar jag igenom uppdragen som synes vara upplösningen på denna sidohistoria, som började så oskyldigt.
Huvudhistorien, då? Jodå, den är spännande, och tenderar därtill att göra sig påmind även när man ger sig in på bisysslorna. På väg för att hämta sav från ett ovanligt träd hörs plötsligt tunga vingslag och en väldig drake sveper in över bergstopparna i en av de mer dramatiska entréer jag sett i ett TV-spel, som ett exempel på hur de monumentala händelser som utgör spelets huvudintrig aldrig helt kommer ur fokus oavsett hur många udda ärenden man kan ta på sig att utföra.
På Battlefield 3-fronten verkar de mest kompetitiva spelarna som förutsett ha migrerat till MW3, något som jag som amatör naturligvis uppskattar då jag nu kan dyka in i ett slag då och då utan att göra mig till fullständigt åtlöje.
F.ö. har senaste numret av tidningen Sans utkommit, med temat "religionsfrihet och yttrandefrihet". Det har fått mig att fundera på hur man som ateist och religionskritiker skall förhålla sig till främst islam för att inte oavsiktligt spä på främlingsfientlighet och islamofobi. Förhoppningsvis kan jag ge uttryck för dessa funderingar i ett inlägg inom kort, men knappast på den höga nivån som upprätthålls i Sans, en mycket köp- och läsvärd tidning.
fredag 18 november 2011
Verklighetsflykt, inte verklighetsförnekelse: Tankar om Skyrim
Jag sade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva lite om Skyrim. Då spelet recenseras i Svenska Dagbladet i dag verkar det som ett passande tillfälle för min egen amatörbedömning av detta hett efterlängtade alster.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.
tisdag 8 november 2011
Rapport från slagfältet
DN har äntligen publicerat sin recension av Battlefield 3. Långt senare än alla andra medier, må vara, men DNs spelrecensenter tenderar att nalkas sina spel ur ett något annorlunda perspektiv, vilket tidvis är outhärdligt kultursnobbigt och ibland alltför kortfattat (som Susanne Möllers avfärdande av Dark Souls).
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.
Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.
En lite sen uppdatering till dagens inlägg:
Jag har just läst Aftonbladets recension av Modern Warfare 3, och som vanligt kokar kommentatorsfältet över av rabiata fans av antingen Call of Duty eller battlefield, som alla gör sitt bästa för att göra ner den konkurrerande spelserien.Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.
fredag 28 oktober 2011
Cowboys och indianer deluxe
I dag lämnar jag både det rationella och det skeptiska för en sejour i världens kanske minst konstruktiva aktivitet: TV-spelande. Anledningen är naturlitgvis att småpojkar i alla åldrar fått årets förtida julklapp i form av Battlefield 3 (läs exempelvis Aftonbladets recension här). Vad får då en vuxen man att krypa upp i TV-soffan och med liv och lust kasta sig in i vad som i grunden endast är en teknologist avancerad version av tjuv och polis, där de imaginära skriken om "pangpang, du är död!" vidarebefodras över internet av en hypermodern spelmotor i stället för över lekplatsen av gälla röster?
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.
Jag vet inte varför just online-shooters utövar en på till beroende gränsande dragning på just mig, men jag kan med säkerhet uttala mig om vad Battlefield 3 inte är. Till att börja med har det inget att göra med sport, oavsett hur vissa media gör sitt bästa för att införa begrepp som E-sport. Detta är en lek, i ordets mest positiva bemärkelse, ett konsekvenslöst nöje där bristen på relation till vår fysiska verklighet är en central förutsättning och inte en svaghet.
Verklighetsflykt? Nej, knappast. Den som läst tidigare blogginlägg här på sidan torde kunna sluta sig till att verkligheten är något jag hyser en passionerad kärlek till och gärna försvarar med näbbar och klor mot de som söker relativisera naturens lagar till något som ger utrymme för vilka fria fantasier som helst.
Undertryckta aggressioner? Absolut inte. I mitt yrke ser jag dagligen effekterna av våld och olycksfall på skadade, rädda, smärtpåverkade människor. Den som blandar ihop TV-spel med våld gör sig skyldig både till att förolämpa miljoner spelare och, värre än så, undervärdera faktiskt fysiskt våld genom att ens antyda att den sortens kroppsligt och mentalt lidande skulle kunna simuleras på en TV-skärm.
Till syvende och sist tror jag snarare att lockelsen i ett spel som Battlefield 3 ligger i de små belöningarna. Även om jag allt som oftast är i det förlorande laget får mitt belöningssystem små men angenäma kickar vid varje välriktat skott, lyckat bakhåll eller återupplivad lagkamrat.Och här har svenska utvecklarna DICE förstått precis hur mycket det betyder att bara spela en match till för att låsa upp den där kulsprutan eller uniformsvarianten, att skapa en känsla av framsteg även om dessa är högst virtuella och konsekvenslösa på ett sätt som för begreppet "i-landsproblem" till en ny nivå.
Om någon väntat sig en recension i det här inlägget ber jag om ursäkt, men det finns så många bättre skribenter i det ämnet (redigering: Svenska Dagbladet har lustigt nog samma åsikter om belöningssystemet som jag, se här för deras recension). Om jag skulle komma med ett omdöme skulle det helt enkelt vara: Spring och köp Battlefield 3, så kan vi leka tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)