En strålande illustration av selektionstryck

Antibiotikaresistenta bakterier är inget nytt. Att till exempel Staphylococcus Aureus kan producera penicillinas (som "oskadliggör" penicillin) har varit känt i decennier. Till floran av resistenta bakterier har sedemera fogats MRSA och multiresistenta enterokocker, kända under begreppet ESBL.
Processen är ett utmärkt bevis för hur evolutionära mekanismer kan ha långtgående effekter för både en population (i det här fallet bakterierna) och samexisterande arter, dvs människan. Vad som gör antibiotikaresistensen till en så intressant illustration är att selektionstrycket för bakterierna har ökat genom mänsklig påverkan, i detta fall ökad antibiotikaanvändning.
Varför har då antibiotika missbrukats så konsekvent under många år? Till viss del kan man tillgripa samma förklaring som till eurokrisen: Det är sydeuropéernas fel. Försäljning av bredspektrumantibiotika över disk är ett oskick som figurerar i flera medelhavsländer och som tyvärr beskrivs i nästan lyriska ordalag av svenska turister som beskriver hur "fantastiskt smidigt" det var att få köpa "dundermedicin" mot hostan eller blåskatarren under semestern på Cypern. Problemet är den "smidiga" åtgärden sedemera betalas av äldre, sjuka och nyopererade som infekteras av bakterier som bara kan framselekteras i en miljö rik på onödig antibiotika.
Mot den bakgrunden är den politiska fixeringen vid snabba vårdkontakter något oroväckande, då den kan leda till en värdeglidning där kvalitativ sjukvård blir synonym med snabb och medgörlig vård, sammanfattad i det söndernötta begreppet tillgänglighet.
Naturligtvis skall sjuka människor lätt kunna få kontakt med läkare eller annan kompetent vårdpersonal. Vi får dock inte hamna i en situation där normen för god vård blir snabb försörjning med antibiotika (eller för den delen överdriven användning av andra mediciner eller diagnostiska metoder). 
Jag tror personligen att en ökad konkurrensssituation inom vården i grunden är en positiv utveckling. Det finns dock skäl till att vara vaksam så att vårdens syfte går från att uppfylla behov till att tillfredsställa önskemål.

P.S: Det har varit tunt mellan inläggen här på sistone, på grund av både familj, arbete och det vackra vårvädret. Jag skall göra mitt bästa för att förbättra den situationen under de kommande veckorna (bloggen alltså, inte familjen eller vädret....)

Lovecraftiansk isborrning

Vid sidan av nyheterna om att homofoben Santorum åter är aktuell i republikanernas primärval att och St Petersburgs stadsfullmäktige stiftar antiböglagar tagna rakt från 1600-talet kan man i dag läsa den betydligt mer upplyftande nyheten om att ryska forskare borrat sig ner till den tre kilometer djupt liggande underjordiska Vostoksjön på antarktis. Jag inväntar nu med spänning att få veta huruvida sjön är en steril vattensamling eller till äventyrs innehåller levande delar av ett mångmiljonårigt ekosystem.
På ett mindre verklighetsnära plan ekar nyheten av Lovecrafts magnifika novell "At the Mountains of Madness". För den som har missat detta epokgörande verk (fy skäms!) berättar novellen om hur ett amerikanskt forskarlag på antarktis inte bara återfinner en hittills okänd begskedja, utan också lyckas borra fram välbevarade och unika livsformer som inte liknar något annat.
Lovecraft må vara mest känd för sina nattsvarta noveller om mänsklighetens litenhet inför ett universum fyllt av mörka gudar och fasansfulla monster, men man skall inte heller underskatta den förmåga han uppvisade att baka in vetenskapliga nyheter från arkeologins, astronomins och paleontologins värld i sina alster. Men trots en uppenbar beundran inför vetenskapsmän och akademiker framförde också Lovecraft ofta tanken att vetenskapen stod i begrepp att bibringa människan kunskaper vi inte är kapabla att hantera, kunskaper som antingen skulle utplåna oss som art eller tvinga oss att "fly in i säkerheten i en ny mörk tidsålder".
Jag är glad att Lovecraft på det hela taget hade fel. Vetenskapen må ha frambringat en hel del fruktansvärda företeelser, främst i krigssammanhang, men vår förståelse för omvärlden tenderar snarare att föra vår art framåt än krossa oss.
Det som hotas av vetenskapens framsteg är snarast de dogmatiska religiösa världsbilderna, och det är hos dessas förespråkare vi kan se önskan att krypa ut ur ljuset och tillbaka in i religionsväldenas mörker. I detta sammanhang är Santorum, Ratzinger och Waberi (M) några oroväckande exempel. Jag är dock av den trösterika uppfattningen att den som tar strid mot upplysningen i slutändan är dömd att förlora.  

Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.

Varför fascinerar da Vinci?

Spännande nyheter i dag om att en kopia av den berömda tavlan Mona Lisa är långt äldre än man trott, och kan till och med vara samtida med originalet. Jag vet ingenting om konsthistoria och kan därför inte säga vad detta innebär för vår kunskap om tavlan och vad vi kan lära därav. Däremot är uppmärksamheten kring upptäckten intressant att reflektera över.
Till att börja med är det lätt att känna fascination över "berättelsen" kring historiska föremål, kanske för att det eggar fantasin att tänka sig hur ett föremål överlevt från århundrade till århundrade, berörts av sedan länge döda människor och slutligen åter kommit fram i ljuset. Att döma av tidningskioskernas svällande urval av populärvetenskapliga tidskrifter är just historia ett ämne som fascinerar många. Gissningsvis är detta för att de flesta vet vilka Alexander, Lucretia Borgia och Napoleon var för några, och har en allmän bild av vad de stått för och utfört i sina liv (i alla fall i populariserade eller svartmålade redogörelser).
Ur ett mer cyniskt perspektiv är detta ett nedslående exempel på hur vetenskapen får plats i massmedia endast när en forskare påstår sig ha revolutionerande data med lättbegripliga tillämpningar. Da Vincis målningar och ritningar är ypperliga exempel på hur fokus läggs på det fascinerande och vagt mytologiserade snarare än den grundliga basforskningen. Trots att kartläggningen av DNA:t av många arter, systematiska fossilstudier och zoologiska observationer sedan länge har placerat evolutionsteorin bortom allt rimligt tvivel är det fortfarande "Darwins teori". I bland (som i Darwins fall) förs vetenskapen drastiskt framåt av en ny och omskakande teori, men det är under långa arbetstimmar i laboratorium som teorierna berättigas.
Om man som exempel tar Hahnemann (homeopatins uppfinnare) kan man här se hur en lättbegriplig och till synes drastisk teori kan få ett stadigt fotfäste i det allmänna medvetandet trots att den lilla grundforskning som faktiskt gjort inte visar på annat än att teorin är en befängd fantasi. Det är just därför man bör flytta fokus från genombrotten till det systematiska arbete som gör genombrotten både möjliga och användbara. En Hahnemann eller en da Vinci må komma med idén, men det är biologidoktorand Wang Li eller forskarassistent Emma Svensson som i slutändan tar reda på idéns sanningshalt och bärighet.
Med vårt fokus på det lättbegripliga och till synes revolutionerade flyttas fokus från Emmas excelark till Aftonbladets senaste intervju med Annika Dahlqvist, från evolutionsbiologens fossilregister till kreationistens amsagor och från vetenskapen till kändisen.
Ja, vetenskap är svårt och tidvis tråkigt. Men eftersom den är vårt bästa redskap för att förstå vår verklighet är den värd att belysas även när det inte rör sig om en ny fantastisk diet, antibiotiska effekter av honung eller Hitlers favoritrecept.

Att tolka auktoriteterna: TV-spel och våld

Dagens artikel i svenskan är intressant ur flera perspektiv. I korthet handlar det om hur en grupp forskare på KI drar påtagligt olika slutsatser ur diverse internationella expertgruppers uttalanden om TV-spel och våldsbenägenhet än vad Statens Medieråd sagt baserat på precis samma expertgrupper.
Jag har inte lyckats gräva upp några av de ursprungliga forskningsrapporterna i ämnet, men som både vetenskapsälskare och TV-spelsnörd finns det många intressanta slutsatser att dra från vad som sägs i artikeln.
Till att börja med: Så här är det med vetenskap, i synnerhet humaniora. Samband mellan exponering och beteende är svårstuderade och fulla med confounding-faktorer. Det gör båda de inblandade parterna heder att de dels undviker absolut tvärsäkra konstateranden, dels styr undan klart och tydligt från moralism och utpekanden av specifika spel.
Dock kan man anmärka på hur beredvilligt KI-forskarna hänvisar till diverse expergrupper, i synnerhet då man nämner australiska källor utan att till synes överväga hur Australien har uppvisat en minst sagt säregen syn på yttrandefriheten just i frågan TV-spel, och hur landet har implicerat en mycket repressiv censurlagstiftning för just detta medium (sannolikt pga en mycket högljudd evangelisk-kristen grupp som lyckats inta en dominant plats i samhällsdebatten). Även utan detta i åtanke borde dock KI-forskarna vara medvetna om auktoritetsargumentet i sig är bristfälligt utan vidhängande referens till den forskning auktoriteterna stöder sig på.
I själva sakfrågan tycks dock parterna vara överens om några enkla basfakta: Det är inte bra att spela TV-spel till en sådan grad att detta går ut negativt över andra delar av livet, och endast tv-spel riskerar inte att utlösa våldsbeteenden hos en i övrigt normalt socialiserad individ.
Just det sistnämnda är extra intressant. Alltmer forskning visar att grova våldsbrott (inklusive våldtäktsbrott) till stor del begås av en begränsad grupp människor med påvisbara antisociala störningar snarare än som man tidigare trott, av i princip vem som helst under inflytande av fel förutsättningar. På den basen kanske man borde flytta fokus från TV-spelens sannolikt ganska marginella påverkan till varför vissa unga män så tidigt präglas till våldsbenägenhet, och vad som kan göras för att bryta ett sådant förlopp innan dessa orsakar sig själva eller omgivningen irreparabla skador.
Personligen hoppas jag att debatten i ämnet tv-spelvåld fortsatt hålls på en nyanserad nivå, utan Örnstedtar och Öholmar vrålandes efter förbud och censur. I alla fall tills Grand Theft Auto 5 har släppts...

Knivskarpt av VoF!

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har utsett årets förvillare för 2011, och fullträffat med Mora miljönämnd, som gjorde sig till åtlöje på nationell nivå med sina försök att stänga ned stora delar av traktens mobilnät pga en presumtiv elallergiker. Detta fall fick en hel del uppmärksamhet, bland annat här i bloggen, och i slutändan backade tack och lov kommunen från en åtgärd som inte har mer vetenskapligt stöd än andeutdrivning eller uppsättning av kors mot vampyrer.
Vikten av VoF's verksamheten i Sverige framsår som extra tydlig då man tar del av kommentarerna på svenskans artikel om utnämnelsen. Främst framtonar en ovanligt förvirrad autodidakt, som nyttjar varje känt knep ur faktafobikerns verktygslåda:
1) Länkspam. Varje förfrågan om källor till veberbörandens påståenden besvaras med länkar till sidor som i huvudsak saknar varje uns av vetenskaplig trovärdighet.
2) Ad Hom. Då VoFs val inte kan kritiseras med förnuftsargument så angriper man i stället deras övriga meriter, eller spottar lånade "kvickheter" såsom "förvillarföreningen".
3) Vilda hopp mellan ämnen. De upprörda elallergiförespråkarna hoppar vilt mellan elektriska fält, kvicksilver, och vaccination enligt den gamla formeln "officiella sanningar är per definition felaktiga" (se gärna inlägget om pseudoskepticism nedan).

Detta är sorgligt ur många perspektiv. Genom konspirationsteoretiska antydningar om "nedtystning av en allvarlig hälsorisk" perpetueras de presumtiva elallergikernas uppfattning av försummelse och marginalsering, och därtill gör sig deras självutnämnda försvarare sig så löjliga att de drabbades lidande skyms av vilt viftande konspirationsteoretiker.
Ju snabbare vi accepterar att någon allvarlig fysiologisk påverkan inte orskas av mobilmaster, desto snabbare kan vi fokusera på att många människor faktiskt mår väldigt dåligt samt försöka ta reda på varför.

Än finns det hopp för rationaliteten

En glädjande nyhet i dagens DN är att Mora kommun efter "ingripande från kommunpolitiker på högre nivå" backar från den planerade försämringen av mobil- och tv-nätet, vars syfte skull ha varit att tillmötesgå en man som uppger att han lider av svår elöverkänslighet.
Beskedet från Mora är naturligtvis en lättnad då motsatsen hade inneburit att man tillgripit långtgående åtgärder för att komma till rätta med ett problem vars existens inte är bevisad. Vad som är mer positivt är dock medias rapportering i frågan, då varje artikel jag läst om ärendet har framfört med all tydlighet att "elöverkänslighet" snarast synes vara ett psykosomatiskt tillstånd (märk dock väl att detta inte på något sätt är en synonym för inbillad sjukdom). DN ger till och med en habil förklaring av termen nocebo, en frisk fläkt av vetenskap i en tid som synes alltmer inriktad på att medikalisera varje avvikelse i mående eller uppträdande.
Man skall dock inte förfalla till skadeglädje eller hånfullhet mot någon av de inblandade. Må så vara att den miljönämndspolitiker som "googlat och läst några inlägg" lämnat öppet mål för kommentarer om vetenskapssyn och bildningsnivå, men det faktum att man från högre ort avbrutit planerna på en "strålningsfri zon" visar ändå att systemets säkerhetsspärrar fungerar.
Återstår då den man som givit upphov till ärendet från början. Det är nu naturligtvis av yttersta vikt att han inte blir måltavla för spott och spe, samt att han får adekvat hjälp med sitt uppenbart stora lidande. Denna hjälp får han dock rimligtvis inte genom avstängda mobilnät. 

Jodå, jag kan veta utan att prova

"Hur vet du att homeopati inte fungerar om du inte har provat själv?"
"Det går inte att förklara scientologin för någon utanför rörelsen."
"Du får inte ut något av seansen om du förstör den genom att tvivla."

Ovan är tre autentiska uttalanden från diverse diskussioner jag varit inblandad i gällande tre olika typer av vidskepelse. Alldeles oavsett att de rör olika övertygelser så betyder alla citaten samma sak: Du måste tro på vad jag säger, för jag kan inte bevisa något. Det finns mycket att säga om den här typen av argumentation.
För det första är den rent felaktig. Det är inte svårt att genom rent rationellt tänkande förkasta homeopati då dennas teoretiska grunder är helt enkelt felaktigt konstruerade, vilket också bekräftats i en uppsjö av studier på molekylär-, cell- och individnivå. På samna sätt kan kan man lugnt förkasta diverse mysticistiska rörelsers utsago om andevärldar eller högre medvetandegrader så länge förkunnarna inte kan påvisa dylika påståendens sanningshalt även utanför den inre kretsen av troende.
För att kunna avfärda ett påstående måste man dock naturligtvis ta reda på vad som egentligen påstås samt vilket stöd en teori faktiskt har i observationer och studier. Ett gott exempel är evolutionsteorin, som vanligvis kritiseras från en position av "självvald ignorans", dvs en aktiv vägran att faktiskt förstå och värdera teorin. Evolutionen är också ett gott exempel på hur riktig vetenskap passar in i anslutande fält såsom geologi och embryologi, medan exempelvis kreationism och spöktro går stick i stäv med vår övriga förståelse av världen.
Således:Om ett påstående kräver en given världsuppfattning för att godtagas måste rimligtvis också bevis för denna världsuppfattning framläggas.
Varför används då trosargumentet? När det framförs av den som upplever sig som väl hjälpt av en healer handlar det rimligtvis om en ärlig önskan om att dela med sig av en upplevelse som vederbörande uppfattar som mycket positiv. Kombinerat med var människas inneboende motstånd mot att erkänna en felbedömning, samt de stora belopp besök hos charlataner och kvacksalvare vanligtvis kostat, så är det enkelt att förstå varför offret i det längsta försvarar nyttan i det vederbörande betalat för.
En obehagligare användning är när trosargumentet avfyras från en upphöjd auktoritetsposition. Den guru eller schaman som vägrar försvara sina övertygelser mot kritik från "utomstående" genom att hävda dessas brist på insatthet syftar både till att dra in kritikern i en miljö som kontrolleras av de troende, och till att skydda den egna auktoriteten inför de redan frälsta.
Ett prima exempel är när homeopaten och regionrådet Robert Uitto satts på pottkanten av en grupp framstående skeptiker inklusive Christer Fuglesang. I korthet intog skeptikerna så stora mängder av homeopatisk "sömnmedicin" att dosen hade varit dödlig om preparatet fungerat som Uitto påstår. Då, som väntat, det homeopatiska vattnet inte hade några som helst effekter på deltagarna var naturligtvis Uittos respons kvacksalvarnas standardsvar att "bara den som inte vet något om homeopati" kan lägga någon vikt vid ett sådant försök.
Slutsatsen här blir i stället att bara en rejäl dos okunskap är förenlig med vissa övertygelser, där de ovan nämnda kreationisterna och alternativmedicinarna torde ta första pris i ignorans.
För att samnanfatta: en "sanning" som kräver tro för att fungera eller förstås kan säkerligen sägas existera endast innanför de troendes pannben. Bara genom att kritisera vidskepelser och rena lögner kan vi se till att de stannar där inne, i fantasins rike där de hör hemma.

Bort från verkligheten med stormsteg i Mora miljönämnd

Mora kommun vägrar att backa från sitt beslut om att kraftigt inskränka mobiltäckningen i ett relativt stort område med hänsyn till en man som uppger sig starkt plågad av sin "elöverkänslighet". Såsom påpekas i både gårdagens och dagens artikel, samt i denna och flera andra bloggar, finns inga bevis för att denne persons symtom (eller någon annans) orsakas av elektromagnetiska fält. Vad jag reagerar över är dock inte främst förekomsten av människor som tror sig vara elöverkänsliga, utan reaktionerna från ansvariga i Mora kommun.
Två citat i dagens artikel ger en svårartad huvudvärk:
– Vi tycker att vi kan göra det. Sedan tycker vi dessutom att telefontillverkarna ska se över om det finns andra sätt att göra bra mobiltelefoner som inte påverkar människan.
respektive
– Som vanligt får man ta med alla aspekter i detta innan vi tar beslut, självklart är det så. Det finns människor som upplever elöverkänslighet och strålning från mobilmaster. Det är en viktig fråga.
(Hans Nalbom, ordförande i miljönämnden. Källa: DN)
Vad säger han egentligen här? Jo, att oavsett vad forskningen visar så finns anledning att tro att elöverkänslighet existerar. Vad stödjer sig Nalbom på i detta ställningstagande? Då jag inte känner honom får jag inskränka mig till att gissa, och min gissning är att han liksom många andra (och kanske främst politiker) drabbats av missförståndet att åsiktsfrihet är synonymt med faktafrihet. Verkligheten blir då offer för en slags hyperrelativism, ett smörgåsbord av ständigt subjektiva sanningar där man väljer och vrakar utifrån dagsform och ideologi.
Denna livssyn sammanfaller ofta med två grova tankefel: Det första är gråskalefelet, dvs antagandet att då två rakt motsatta påståenden står mot varandra så ligger sanningen någonstans mittemellan. Felet här ligger naturligtvis i att ett faktums sanningsgrad inte påverkas av att någon påstår motsatsen, om inte detta påstående grundas i observerbara fakta.
Fel två är antagandet att om en absolut bevisning för en ståndpunkt inte föreligger, så är chansen för att ståndpunkten är korrekt cirka fifty-fifty (till exempel att så länge guds existens varken bevisas eller motbevisas så är det lika sannolikt att han existerar som att han inte gör det). Här ligger felet i att alla vetenskapliga sanningar ju egentligen är sannolikhetsbedömningar angående huruvida en given kausalitetskedja eller process är korrekt uppfattad. För varje välgjord observation som motsäger en teori minskar sannolikheten för teorins korrekthet, på samma sätt som bekräftande studier ökar sannolikheten. För de mest välunderbyggda teorierna (ex. evolutionsteorin) är sannolikheten mycket nära 1, medan till exempel sannolikheten för att homeopati är en effektiv sjukdomsbehandling i studie efter studie sjunker mot 0.
Mora miljönämnd funderar nog inte på sådant. De är fullt upptagna med att omdefiniera verkligheten, på vetenskapens och skattebetalarnas bekostnad.

Vetenskap, politik och beprövat kvacksalveri

Östersundsposten skrev i går på ledarplats om hur det prematurt betitlade regionrådet Robert Uitto (s) som sidosyssla även arbetar för homeopatföretaget DCG, enligt egen presentation "nordens största tillverkare och distribution av homeopatiska läkemedel". Även Dagens Medicins bloggare Mats Reimer har kommenterat detta faktum i sin mycket läsvärda blogg, i än mer kritiska ordalag.
Uitto har dock ett betydligt djupare engagemang inom den alternativmedicinska världen. Han uppger sig i en intervju i Ländstidningen vara utbildad homeopat och framlägger åsikten att vi behöver ett statligt sanktionerat legitimeringsstöd för homeopati, i en intervju som i övrigt är ett typfall på allt från felaktig argumentationsteknik främst genom argumentum ad populam ("homeopati används flitigt i X-land") till rena lögner, såsom att homeopati är "bevisar effektivt vid många tillstånd". Som grädde på moset är därtill Uitto en erfaren irisdiagnostiker.....
Kritiken mot Uitto i ÖP betonar främst hur olämpligt det är att ett regionråd i kraft av sin offentliga position gynnar ett enskilt företag, och naturligtvis är detta en god grund för kritik. Det centrala i frågan torde dock vara att sjukvården i Sverige, i vilken Uitto innehar en hög beslutande position,  enligt lag skall tillämpa metoder med gott stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns inga som helst bevis för att homeopati innefattas i denna definition. Det vore lätt att fylla spaltmetrar med fakta om homeopatins felaktigheter vad gäller allt från molekylärbiologi till basal patofysiologi, och om tiden tillåter skall jag utveckla detta i kommande poster. Dock finns dessa data lätt tillgängliga för envar både på nätet och i den vetenskapliga litteraturen, så jag nöjer med mig att här säga att det för en politiskt tillsatt tjänsteman måste vara fullständigt oacceptabelt att uttala sig till stöd för metoder som går i rak motsatsposition mot den evidensbaserade medicin han i sin roll som landstingstjänsteman är enligt lag skyldig att upprätthålla.
Låt oss leka med tanken att en tingsrättsdomare ansåg adekvat bevisning i ett rättsfall kunde spås fram i kaffesump, eller att en hög tjänsteman på gatukontoret krävde att vägnätet anpassades med hänsyn till risken att krocka med enhörningar. Denne hypotetiske person skulle med säkerhet bedömas såsom höggradigt olämplig för sin post, vilket gör det än mer orimligt att en förespåkare för en gott och väl lika verklighetsfrämmande typ av vetenskapssyn har beslutsrätt angående ett minst lika grannlaga samhällsansvar.
Det är min fromma förhoppning att antingen socialdemokraterna eller hälso- och sjukvårdsansvariga på central nivå snarast avlägsnar Robert Uitto från en tjänst han helt uppenbart inte har kompetens att sköta, och placerar honom på en plats där hans erfarenheter kommer till bättre nytta. En rimlig position torde vara som högste ansvarig för forskning kring storsjöodjuret, vilket ju som bekant lever i Sveriges femte största reservoar för homeopatmedicin.

Intressant om farmakokinetik

På svenskans opinionssidor kan man i dag läsa en mycket intressant debattartikel om farmakokinetiken hos tiopental samt hur detta läkemedel tenderar att fälla ut i form av kristaller vid kontakt med morfin i en droppnål. Olfo Borgå, docent i farmakokinetik, anser att detta ensamt gör åtalet mot barnläkaren orimligt. Därtill kommenterar han på ett vältaligt och, får man förmoda, insatt sätt den enormt höga tiopentalhalt som uppmätts i blod taget från barnet under obduktion.
Hela fallet ger mycket material för eftertanke om gränslandet mellan vetenskap och juridik och de friktionskällor som oundvikligen uppstår därimellan. I serier som CSI får man lätt intrycket att rättsmedicin är en alltigenom exakt vetenskap som med knivskarp precision fastställer tidpunkten för varje dödsfall och dödsorsaken i varje kropp. Med min mycket egränsade erfarenhet av rättsmedicin får jag intrycket av att denna disciplin, som allt inom vetenskapen, handlar om att bedöma rimligt sannolika orsakssamband snarare än bergsäkra uttalanden.
Det är inte svårt att förstå att när sådana bedömningar skall sammanvägas med än mer vaga data såsom vittnesmål, förhör och luddiga minnesbilder och sedemera sammanställas i ett distinkt "skyldig" eller "ej bevisat skyldig", är det en ytterst grannlaga uppgift som faller på våra domstolar. Allt tyder för mig som utomstående att det i just detta omtalade fall friats på mycket goda grunder. Det är med stor nyfikenhet jag emotser rättsapparatens kompensation och förhoppningsvis ursäkt till den drabbade läkaren.
Läs också gärna Petter Asps genmäle i DN angående Torbjörn Tännsjös oro för hur fallet kommer att påverka den framtida tillämpningen av smärtlindring i livest slutskede.