Än finns det hopp för rationaliteten

En glädjande nyhet i dagens DN är att Mora kommun efter "ingripande från kommunpolitiker på högre nivå" backar från den planerade försämringen av mobil- och tv-nätet, vars syfte skull ha varit att tillmötesgå en man som uppger att han lider av svår elöverkänslighet.
Beskedet från Mora är naturligtvis en lättnad då motsatsen hade inneburit att man tillgripit långtgående åtgärder för att komma till rätta med ett problem vars existens inte är bevisad. Vad som är mer positivt är dock medias rapportering i frågan, då varje artikel jag läst om ärendet har framfört med all tydlighet att "elöverkänslighet" snarast synes vara ett psykosomatiskt tillstånd (märk dock väl att detta inte på något sätt är en synonym för inbillad sjukdom). DN ger till och med en habil förklaring av termen nocebo, en frisk fläkt av vetenskap i en tid som synes alltmer inriktad på att medikalisera varje avvikelse i mående eller uppträdande.
Man skall dock inte förfalla till skadeglädje eller hånfullhet mot någon av de inblandade. Må så vara att den miljönämndspolitiker som "googlat och läst några inlägg" lämnat öppet mål för kommentarer om vetenskapssyn och bildningsnivå, men det faktum att man från högre ort avbrutit planerna på en "strålningsfri zon" visar ändå att systemets säkerhetsspärrar fungerar.
Återstår då den man som givit upphov till ärendet från början. Det är nu naturligtvis av yttersta vikt att han inte blir måltavla för spott och spe, samt att han får adekvat hjälp med sitt uppenbart stora lidande. Denna hjälp får han dock rimligtvis inte genom avstängda mobilnät. 

Jodå, jag kan veta utan att prova

"Hur vet du att homeopati inte fungerar om du inte har provat själv?"
"Det går inte att förklara scientologin för någon utanför rörelsen."
"Du får inte ut något av seansen om du förstör den genom att tvivla."

Ovan är tre autentiska uttalanden från diverse diskussioner jag varit inblandad i gällande tre olika typer av vidskepelse. Alldeles oavsett att de rör olika övertygelser så betyder alla citaten samma sak: Du måste tro på vad jag säger, för jag kan inte bevisa något. Det finns mycket att säga om den här typen av argumentation.
För det första är den rent felaktig. Det är inte svårt att genom rent rationellt tänkande förkasta homeopati då dennas teoretiska grunder är helt enkelt felaktigt konstruerade, vilket också bekräftats i en uppsjö av studier på molekylär-, cell- och individnivå. På samna sätt kan kan man lugnt förkasta diverse mysticistiska rörelsers utsago om andevärldar eller högre medvetandegrader så länge förkunnarna inte kan påvisa dylika påståendens sanningshalt även utanför den inre kretsen av troende.
För att kunna avfärda ett påstående måste man dock naturligtvis ta reda på vad som egentligen påstås samt vilket stöd en teori faktiskt har i observationer och studier. Ett gott exempel är evolutionsteorin, som vanligvis kritiseras från en position av "självvald ignorans", dvs en aktiv vägran att faktiskt förstå och värdera teorin. Evolutionen är också ett gott exempel på hur riktig vetenskap passar in i anslutande fält såsom geologi och embryologi, medan exempelvis kreationism och spöktro går stick i stäv med vår övriga förståelse av världen.
Således:Om ett påstående kräver en given världsuppfattning för att godtagas måste rimligtvis också bevis för denna världsuppfattning framläggas.
Varför används då trosargumentet? När det framförs av den som upplever sig som väl hjälpt av en healer handlar det rimligtvis om en ärlig önskan om att dela med sig av en upplevelse som vederbörande uppfattar som mycket positiv. Kombinerat med var människas inneboende motstånd mot att erkänna en felbedömning, samt de stora belopp besök hos charlataner och kvacksalvare vanligtvis kostat, så är det enkelt att förstå varför offret i det längsta försvarar nyttan i det vederbörande betalat för.
En obehagligare användning är när trosargumentet avfyras från en upphöjd auktoritetsposition. Den guru eller schaman som vägrar försvara sina övertygelser mot kritik från "utomstående" genom att hävda dessas brist på insatthet syftar både till att dra in kritikern i en miljö som kontrolleras av de troende, och till att skydda den egna auktoriteten inför de redan frälsta.
Ett prima exempel är när homeopaten och regionrådet Robert Uitto satts på pottkanten av en grupp framstående skeptiker inklusive Christer Fuglesang. I korthet intog skeptikerna så stora mängder av homeopatisk "sömnmedicin" att dosen hade varit dödlig om preparatet fungerat som Uitto påstår. Då, som väntat, det homeopatiska vattnet inte hade några som helst effekter på deltagarna var naturligtvis Uittos respons kvacksalvarnas standardsvar att "bara den som inte vet något om homeopati" kan lägga någon vikt vid ett sådant försök.
Slutsatsen här blir i stället att bara en rejäl dos okunskap är förenlig med vissa övertygelser, där de ovan nämnda kreationisterna och alternativmedicinarna torde ta första pris i ignorans.
För att samnanfatta: en "sanning" som kräver tro för att fungera eller förstås kan säkerligen sägas existera endast innanför de troendes pannben. Bara genom att kritisera vidskepelser och rena lögner kan vi se till att de stannar där inne, i fantasins rike där de hör hemma.

Bort från verkligheten med stormsteg i Mora miljönämnd

Mora kommun vägrar att backa från sitt beslut om att kraftigt inskränka mobiltäckningen i ett relativt stort område med hänsyn till en man som uppger sig starkt plågad av sin "elöverkänslighet". Såsom påpekas i både gårdagens och dagens artikel, samt i denna och flera andra bloggar, finns inga bevis för att denne persons symtom (eller någon annans) orsakas av elektromagnetiska fält. Vad jag reagerar över är dock inte främst förekomsten av människor som tror sig vara elöverkänsliga, utan reaktionerna från ansvariga i Mora kommun.
Två citat i dagens artikel ger en svårartad huvudvärk:
– Vi tycker att vi kan göra det. Sedan tycker vi dessutom att telefontillverkarna ska se över om det finns andra sätt att göra bra mobiltelefoner som inte påverkar människan.
respektive
– Som vanligt får man ta med alla aspekter i detta innan vi tar beslut, självklart är det så. Det finns människor som upplever elöverkänslighet och strålning från mobilmaster. Det är en viktig fråga.
(Hans Nalbom, ordförande i miljönämnden. Källa: DN)
Vad säger han egentligen här? Jo, att oavsett vad forskningen visar så finns anledning att tro att elöverkänslighet existerar. Vad stödjer sig Nalbom på i detta ställningstagande? Då jag inte känner honom får jag inskränka mig till att gissa, och min gissning är att han liksom många andra (och kanske främst politiker) drabbats av missförståndet att åsiktsfrihet är synonymt med faktafrihet. Verkligheten blir då offer för en slags hyperrelativism, ett smörgåsbord av ständigt subjektiva sanningar där man väljer och vrakar utifrån dagsform och ideologi.
Denna livssyn sammanfaller ofta med två grova tankefel: Det första är gråskalefelet, dvs antagandet att då två rakt motsatta påståenden står mot varandra så ligger sanningen någonstans mittemellan. Felet här ligger naturligtvis i att ett faktums sanningsgrad inte påverkas av att någon påstår motsatsen, om inte detta påstående grundas i observerbara fakta.
Fel två är antagandet att om en absolut bevisning för en ståndpunkt inte föreligger, så är chansen för att ståndpunkten är korrekt cirka fifty-fifty (till exempel att så länge guds existens varken bevisas eller motbevisas så är det lika sannolikt att han existerar som att han inte gör det). Här ligger felet i att alla vetenskapliga sanningar ju egentligen är sannolikhetsbedömningar angående huruvida en given kausalitetskedja eller process är korrekt uppfattad. För varje välgjord observation som motsäger en teori minskar sannolikheten för teorins korrekthet, på samma sätt som bekräftande studier ökar sannolikheten. För de mest välunderbyggda teorierna (ex. evolutionsteorin) är sannolikheten mycket nära 1, medan till exempel sannolikheten för att homeopati är en effektiv sjukdomsbehandling i studie efter studie sjunker mot 0.
Mora miljönämnd funderar nog inte på sådant. De är fullt upptagna med att omdefiniera verkligheten, på vetenskapens och skattebetalarnas bekostnad.

Mer mobilstrålning

På tal om ämnet i föregående inlägg kunde jag inte låta bli att komplettera debatten med nedanstående serie angående sambandet mellan mobiltelefoner och cancer:

(Källa: xkcd)
Trevlig helg!

Kommunalt vetenskapsförakt

I dagens DN läser vi om hur en kommun i Dalarna avser att bifalla kraven från en man som uppger sig lida av elektromagnetisk överkänslighet genom att minska signalstyrkan och ändra riktningen på närliggande mobilmaster.
Låt det från början vara sagt att inga bevis föreligger för att någon självupplevt "elöverkänslig" person faktiskt reagerar på elektromagnetiska fält (läs gärna abstractet för en av de få högkvalitativa reviewartiklar som publicerats i frågan).
Sannolikt rör sig dylika symtomkomplex om antingen orelaterade smärtbesvär eller rent psykosomatiska åkommor som attributeras till yttre faktorer, i detta fall mobilmaster. Naturligtvis skall sådana besvär varken stigmatiseras eller förlöjligas, men att från medicinskt eller politiskt håll understödja uppfattningen om de elektromagnetiska fältens risker är att göra de drabbade en björntjänst, då det snarare riskerar att flytta fokus bort från de faktiska orsakerna till lidandet.
Försvaret från miljöinspektören i Mora kommun lyder som en sammanfattning av kvasivetenskapens grundsats: "Vi kan inte utesluta....". Nej, och man kan inte heller utesluta att Mora kommun snart kommer att ställas inför en zombieinvasion. Men då inget tyder på att så är fallet är det inte rimligt att i försiktighetsprincipens namn ta till långtgående åtgärder för att komma till rätta med en faktor som hittills inte visat sig ha någon som helst patogenetisk grund till de symtom mannen säger sig uppvisa.
Hela historien drar ett löjets skimmer över Mora kommun inte olikt det som Bräcke kommun för några år sedan drog på sig då man jagade spöken i ett kommunalt boende. 
En ytterst personlig tolkning av det hela är att politiskt tillsatta tjänstemän lider av vanföreställningen att verkligheten är lika subjektiv som politiken, alltså en slags hyperrelativ syn på fakta. Naturligtvis får man tro vad man vill, förutsatt att man är beredd att i öppen diskussion försvara sina övertygelser. När man går från tro till handling (i synnerhet om man bekostar sina åtgärder med skattemedel) bör man dock rimligtvis stödja sig på fakta, inte mytbildning.

Gud ÄR en skäggig gubbe.....

...eller hur skall man annars tolka Samuel Mullets självbild? Denna militanta amishpastor och hans söner har det senaste året angripit ett antal andra amishmän och tvångsklippt dem. Bakgrunden är att offren vågat motsäga sig Mullet när denne bannlyst ett antal familjer från den insulära och kollektivistiska amishsekten. Mullet själv är självutnämnd  pastor över en extrem utbrytargrupp, och som de flesta pastorer i höggradigt inåtvända sekter verkar hans huvudsyfte ha att få utnyttja vem som helst sexuellt utan repressalier. På detta sätt sällar han sig till religiösa förgrundsfigurer som David Koresh, Jim Jones, Helge Fossmo och ett antal katolska präster och biskopar som använt religionen som sköld mot konsekvenser efter grova övergrepp.
Här finns en nyttig lektion om faran i att upphöja någon till en auktoritet bortom mänsklig kontroll, men även en hel del oavsiktlig humor.
Till att börja med måste "militant amish" vara en av mer intressanta oxymoroner man kan tänka sig, då amish sedan länge setts som den yttersta av pacifistiska rörelser. För att citera "Weird" Al Yankovichs fantastiska parodi "Amish Paradise":

"A local boy kicked me in the butt last week

I just smiled at him and turned the other cheek.

I really don't care, in fact I wish him well

'cause I'll be laughing my head off

when he's burning in hell."

Om man till detta lägger att Mullets efternamn i direktöversättning betyder "hockeyfrilla" så visar hela historien att verkligheten återigen överträffar dikten.

I bland ställs frågan om vi elaka ateister verkligen måste förlöjliga fundamentalisterna. Min grundinställning skulle vara att svara ja på den frågan, men naturligtvis blir man tveksam när fundamentalisterna visar sig så skickliga på att göra det själva. 

                 

Snippan som gudagiven familjeegendom?

I en utmärkt rak och tydlig debattartikel i Svenskan i dag ger Nyamo Sabuni och Gun Heimer klart besked om varför sjukvården inte skall bedriva kirurgi för att återställa slidkransen hos unga kvinnor som annars riskerar att utsättas för våld om de inte blöder på bröllopsnatten. I sakfrågan kan jag inte annat än ge dem mitt fulla medhåll, men man skall inte underskatta komplexiteten i frågan då denna berör både integration, religionsfrihet, sjukvårdens uppgiftsbeskrivning och (framför allt) kvinnans rätt till sin egen kropp.

Om vi inleder med sjukvårdsperspektivet är detta rimligvis det tydligaste: Sjukvårdens rätt är att bevara liv och livskvalitet. Definitionen på livskvalitet är naturligtvis flytande, men kan rimligtvis ej utsträckas till att innefatta krav på rent kosmetiska åtgärder på människokroppen. Tydligast framstår detta om man leker med tanken på att blivande makar skulle framföra krav på byststorlek hos sina tilltänkta fruar. Skall då sjukvården utföra bröstplastiker för att tillgodose dessa krav? Liksom "oskuldsoperationerna" faller tanken på sin egen orimlighet.
Ett perspektiv som framförs högljutt i debattartikelns kommentarsfält är integrationsperspektivet, då närmast synonymt med invandringspolitik. För mig är detta att skjuta bredvid målet, då en kvinnofientlig tradition inte blir vare sig mer eller mindre oacceptabel för att den förekommer i en given etnisk grupp. Kraven på jämställdhet och kvinnligt självbestämmande måste kunna drivas helt fristående från invandringsdebatten, då alternativet är en argumentation som snabbt degenererar till ren främlingsfientlighet alternativt ilskna anklagelser om detsamma. Skall kvinnosynen bland vissa etniska grupper ändå användas som politiskt argument synes det dock rimligare att detta är ett argument för en generös invandringspolitik, då en kvinnas chanser att växa upp i en jämställd miljö torde vara avsevärt större i Sverige än om hon kvarstannat i ett land där en patriarkal kultur är allmänrådande.
Det mest absurda argumentet jag läst i debatten torde vara det sexualmoraliska, där proponenten försöker flytta fokus till ett allmänt försvar för avhållsamhet som kontrast till vårt påstått översexualiserade samhälle. Denna argumentationslinje faller dock raskt om man drar den till dess oundvikliga konklusion: Att de män som förväntar sig en blödande oskuld har någon typ av rätt att ställa sådana krav på sina tillkommande. Naturligvis skall ingen inleda sexuella relationer innan denne är mogen för sådana, men detta ställningstagande måste baseras på indvidens välmående, inte släktens krav på "renhet".
Således tycker jag alltså att jag har gott stöd för att säga dels att det inte är kvinnans kropp som skall modifieras, utan kraven på densamma, dels att man skoninglöst kan kritisera en destruktiv kvinnosyn utan att man på någon sätt indirekt stöder främlingsfientliga rörelser.
Så till det som i min mening är diskussionens kärna: Varifrån kommer denna absurda fixering vid blödning vid första samlaget efter vigseln? Till att börja med kan vi konstatera att några dylika krav inte synes ställas på män, varför vi kan komma till konklusionen att det inte handlar om någon strävan efter att det gifta paret tillsammans skall få utveckla sin sexualitet inom ett tryggt parförhållande.
Därifrån är steget inte långt till att fastslå att det är kvinnas sexualitet och genitalia som skall kontrolleras och snippan tillhör således inte kvinnan själv, utan är en familjetillgång som vid vigseln övergår i makens kontroll.
Hur har ett så groteskt övergrepp mot individens makt över sin egen kropp kunnat bli institutionaliserat i vissa kulturer? Mitt svar är religionen. Samtliga abrahamitiska religioner synes lida av en svårartad fixering vid genitalia och hur dessa skall användas, och kombinerat med dessa religioners inherenta kvinnofientlighet har resultatet blivit kulturer där kvinnans kropp är ett redskap för mannens njutning och fortplantning. Att en kvinna på eget initiativ är sexuellt aktiv utanför ramen som en mansstyrd familjebildning innebär blir därigenom ett uppfattat hot mot mannens religiöst definierade rätt till makt.
Vän av ordning kan naturligtvis invända att denna sexuella maktutövning ingår i många olika kulturer, fristående från vilken religion som dominerar i populationen. Detta är naturligtvis korrekt, då misogynin varit påbjuden så länge att den blivit autonomt självperpetuerande inom vissa kulturer.
Dock: Om religionen avlägsnas från argumentationen återstår att försöka finna bevis för kvinnans plikt till underordning inom biologi, psykologi eller socioekonomiska faktorer. Då all vetenskap ger entydiga bevis på att jämställda samhällen inte strider mot grundläggande humanbiologiska faktorer och därtill fungerar överlägset bättre än patriarkat vad gäller ekonomi, hälsa och forskning, har kvinnohatarna inte mycket att hämta från det hållet. Således tycker jag mig kunna påstå att om man avfärdar gudomliga påbud om kvinnans underordning som de vidskepliga sagor de faktiskt är så avlägsnar man själva grundbulten i försvaret för institutionaliserat kvinnoförtryck.
För att återknyta till ämnet om oskuldsoperationer får alltså min slutsats bli att det inte finns några rimliga skäl till att bestämmandet över kvinnans kropp skall tillhöra någon annan än henne själv, och sjukvården skall inte utföra åtgärder som talar för motsatsen. Om en kvinnas tilltänkte man kräver bevis för hennes oskuld skall andra samhällsinstitutioner klart och tydligt visa inte bara att sådana krav är oacceptabla, utan att kvinnan har all rätt i världen att avvisa såväl kraven på hennes "renhet" som äktenskapet i sig, om det bygger på så absurda krav på hennes underordning.
 
   

Varulvar och mammutjakt: Mera Skyrim

Med anledning av DNs recension av Skyrim lämnar jag på nytt rationalismen och dyker ned i fantasin för ytterligare funderingar kring ett spel jag redan höjt till skyarna i ett tidigare inlägg. Efter sisådär tio timmar speltid står mitt omdöme kvar: Skyrim är ett av des bästa spelen någonsin.
Jag har redan utgjutit mig över den enorma och levande spelvärlden, så nu blir fokus ett annat: Historieberättandet. Många icke-linjära öppna spel tenderar att tappa det dramatiska fokus som krävs för att engarera spelandet i längden (Oblivion), alternativt reducera den öpppna världen till en stor men platt kuliss till förmån för en tajt sammanhållen historia som aldrig ger utrymme för upptäckarlusten och spontaniteten (Mafia II ).
Visserligen förekommer även i Skyrim enstaka konsekvenslösa hämta/överlämna-uppdrag (till exempel att möta en mammut i strid på liv och död i det enda syftet att få tag på en bete), men såsom DNs recensent uppmärksammar i den ovanligt fylliga artikeln verkar detta höra till undantagen. Snarare tenderar till att börja med enkla sidouppdrag att grena ut i dramatiska historier fyllda av valmöjligheter och överraskningar. För att ta ett exempel (varning för spoilers nedan):
Krigargillet "The Companions" synes från början vara en typisk rollspelsinstitution som utdelar uppdrag att utföra för kontanter och ger chansen att stiga i graderna och erövra ett eller annat användbart föremål (alltså som krigargillet i Oblivion ). Plötsligt byter dock historien fokus bort från legoknektsverksamheten då spelaren efter lyckat skattsökande inte bara erbjuds möjligheten att bli varulv, utan också dras in i en privat vendetta mot elaka varulvsjägare. När konflikten eskalerar händer något i spelvärlden så ovanligt som att viktiga ramkaraktärer dödas utan förvarning och gillet hotar att spittras av en kontrovers angående huruvida det egentligen är så sunt att kvotera in varulvar i verksamheten. För närvarande spelar jag igenom uppdragen som synes vara upplösningen på denna sidohistoria, som började så oskyldigt.
Huvudhistorien, då? Jodå, den är spännande, och tenderar därtill att göra sig påmind även när man ger sig in på bisysslorna. På väg för att hämta sav från ett ovanligt träd hörs plötsligt tunga vingslag och en väldig drake sveper in över bergstopparna i en av de mer dramatiska entréer jag sett i ett TV-spel, som ett exempel på hur de monumentala händelser som utgör spelets huvudintrig aldrig helt kommer ur fokus oavsett hur många udda ärenden man kan ta på sig att utföra.
På Battlefield 3-fronten verkar de mest kompetitiva spelarna som förutsett ha migrerat till MW3, något som jag som amatör naturligvis uppskattar då jag nu kan dyka in i ett slag då och då utan att göra mig till fullständigt åtlöje.
F.ö. har senaste numret av tidningen Sans utkommit, med temat "religionsfrihet och yttrandefrihet". Det har fått mig att fundera på hur man som ateist och religionskritiker skall förhålla sig till främst islam för att inte oavsiktligt spä på främlingsfientlighet och islamofobi. Förhoppningsvis kan jag ge uttryck för dessa funderingar i ett inlägg inom kort, men knappast på den höga nivån som upprätthålls i Sans, en mycket köp- och läsvärd tidning. 

Döden och en materialistisk livssyn

Jag arbetar på sjukhus. Här blir många friska, andra i alla fall bättre än när de kom hit. Men ett sjukhus är också en plats där människor dör. Ibland händer det som oundvikliga slutet efter en lång tids sjukdom, ibland oväntat efter blixtinsjuknande eller till följd av olycksfall.
Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som  faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:

Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes

Ett vet jag som aldrig dör

Dom över död man

                                                     

                                                      

Verklighetsflykt, inte verklighetsförnekelse: Tankar om Skyrim

Jag sade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva lite om Skyrim. Då spelet recenseras i Svenska Dagbladet i dag verkar det som ett passande tillfälle för min egen amatörbedömning av detta hett efterlängtade alster.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.

Den galnaste religionen?

Det finns många religiösa övertygelser. Alla bygger de på tro utan bevis, på antaganden som strider mot naturlagarna och på uppenbarelser eller profeter i stället för noggranna, verifierbara observationer. Att ställa religion mot religion baserat på vilka obevisbara utsagor som framförs i den ena eller andra heliga boken är således en övning i meningslöshet, men icke desto mindre populärt främst inom religiösa kretsar när man önskar fastställa sin tro som överlägsen relativt hedningarna i kyrkan tvärs över gatan.
Ett rimligare sätt att jämföra religioner med varandra torde vara genom att se på vilken skada de orsakar båda enskilda individer och samhället i stort. Naturligtvis måste man då ta hänsyn till religionens medlemsantal och spridning, eftersom en stor religion kommer att ha en större mängd extremister än en liten, även om proportionen fanatiker är lika stor inom båda.
Ett exempel: Kristendomen och Islam betraktas i dag som världens största religioner. Även om bara 0,1% av tillbedjarna låter sin tro ta destruktiva uttryck (exempelvis fanatisk homofobi eller religiös terrorism) blir dessa extremister tillräckligt många för att utgöra ett allvarligt hot mot demokrati och humanism.
En riktigt knasig religion skulle då snarare vara den som inte bara framför de mest verklighetsfrämmande uppfattningarna utan även hyser den proportionellt största gruppen destruktiva extremister, här definierat såsom troende som med religionen som motivation begår handlingar med definitivt negativa konsekvenser för sig själva och andra.
Att faktiskt bedöma vilka som platsar i religionernas "hall of shame" kompliceras naturligtvis av att definitionerna på vem som faktiskt kan räknas som kristen, hindu eller asatroende varierar starkt både inom och utom samfunden i fråga, för att inte tala om den säkerhetsventil religiösa talesmän försöker ta till när de argumenterar för att den som begår en våldshandling i religionens namn inte är en riktig troende...
Det finns dock en religion som med säkerhet och eftertryck kan sägas placera sig i framkant vad gäller både galenskap och destruktivitet: Scientologin.
Kortfattat är scientologin ett kvasivetenskapligt trossystem skapat av scifi-författaren L. Ron. Hubbard, som för övrigt fortfarande presenteras bla. på svenska scientologisajter som en framträdande vetenskapsman, uppfinnare och krigshjälte. Samtliga dessa påståenden om Hubbard har sedemera visat sig vara antingen gravt överdrivna, förvrängda eller rena lögner.
Grundpricipen för scientologin är att genom låtsasvetenskapliga metoder frigöra sig från det s.k. "reaktiva sinnet" och på så sätt nå högre nivåer av mentala och fysiska nivåer på ett sätt som ligger förvånansvärt de level-system som används i roll- och tv-spel. Den som strävar ihärdigt kan med lite tur nå nivåer som "Operating Thetan" och "Clear" och därigenom få allehanda övernaturliga förmågor såsom teleportation och tankeläsning. Kombinerat med tron på thetaner (visa, numera endast själsligen närvarande rymdvarelser) och deras baneman, den onde kejsar Xenu, får nog scientologin tilldelas högsta stollighetspoäng med avseende på vriden verklighetsuppfattning.
Man kan dock försvara scientologins teser genom att jämföra dem med vissa andra trosriktningar. Är thetanerna mer osannolika än en världsskapare som inte bara är allsmäktig, utan dessutom valde att på magisk väg befrukta en kvinna för att kunna bli sin egen son, med den slutgiltiga planen att bli plågsamt avrättad i det något grumliga syftet att på något sätt kunna förlåta människorna för att någon en gång eventuellt åt en frukt trots strikta order att låta bli?
Även frånsett från thetaner, superkrafter och rymdkejsare har dock scientologin ett antal mycket obehagliga drag som befäster dess roll som mycket destruktiv kult:

Aktiv Isolering: En av scientologins grundpelare är utnämnandet av tvivlare till SP, "Suppressive Person", det vill säga någon som genom sin blotta existens undertrycker den potentiella medlemmens förmåga att växa och utvecklas. Enligt scientologins läror bör man undvika att ens tala med en SP, vilket naturligtvis blir ett effektivt argument för att lura en konvertit till att avlägsna sig från alla som ifrågasätter organisationen.

Pengar: Scientologiska kurser, "auditering" och studiematerial kostar pengar. Mycket pengar, som vandrar från den nya medlemmen uppåt i organisationen. Det finns många berättelser om desperata människor som betalats hundratusentals kronor för att uppnå högre nivåer inom kulten.

Förföljelse av kritiker: Scientologins grundprincip för att hantera högljudda kritiker fastställdes av Hubbard i ett väl spritt dokument redan 1969 och går ut på att kritikern definieras som "fair game", dvs. ett lovligt mål för juridiska, verbala och fysiska trakasserier. Än i dag bemöts kritiska journalister med högljudda anklagelser om pedofili, drogmissbruk och hustrumisshandel. Grundprincipen är att rörelsen aldrig skall behöva försvara sina metoder utan i stället skrämma sina kritiker till tystnad.

Frontorganisationer: Scientologin använder regelbundet frontorganisationer utan öppna band till rörelsen, både för rekrytering och för att driva scientologins frågor i samhället. Ett svenskt exempel är den förmenta drogrehabiliteringsrörelsen Narconon, som i och för sig driver behandlingshem men både döljer sin scientologiska grund och därtill inte uppvisar någon som helst vetenskaplig grund för sitt arbete. Mer öppet propagandistisk är "Kommittén för mänskliga rättigheter", en höggradigt paranoid antipsykiatrisk rörelse.
(Hubbard var paniskt rädd för vad han kallade "psychs", eventuellt på grund av att han själv tros ha lidit av psykoser. Än i dag ser scientologerna alla former av psykiatrisk vård som en ondskefull konspiration, något som används för att smutskasta de rörelser som försöker hjälpa de vars liv förstörts av scientologirörelsen).

Allt sammantaget är det plågsamt uppenbart att scientologin bygger på psykotiska fantasier, pungslår och isolerar sina medlemmar, uppmanar till förföljelse av kritiker och avhoppare och därtill driver sin agenda under täckmantel i form av diverse frontorganisationer.
Trots detta lever faktiskt scientologirörelsen kvar i Sverige, i form av scientologi-kyrkan i Stockholm. Om du känner någon som håller på att dras in i kulten eller behöver hjälp att komma ur rekommenderas kontakt med Föreningen Rädda Individen (http://www.fri-sverige.se/), som gör ett behjärtansvärt arbete till förmån för de som fallit offer för destruktiva rörelser. Fakta och råd angående scientologirörelsen finns också i massor på sajten Operation Clambake, där man bland annat kan läsa vittnesmål från avhoppare och autentiska dokument från den numera avlidne Hubbard.
Lägg även märke till att det jag skrivit ovan främst berör scientologikyrkan, dvs den huvudsakliga rörelsen inom scientologin och Hubbards direkta arvtagare. Man talar även om "freezones", dvs de grupper som lutar sig på Hubbards material men är fristående från scientologikyrkan rent organisatoriskt, och som så vitt jag vet inte använder riktigt så smutsiga metoder. Derasuppfattningar synes dock inte mindre verklighetsfrämmande.

Rädda vampyrerna!

Senaste Twilight-filmen är ute nu, och ett par strålande sågningar går att läsa här och här. Själv tog jag mig inte många sidor in i första boken utan gav upp inför det plågsamt dåliga författarskapet, klichéerna och de rena plagiaten som staplades på varandra på sida efter sida (f.ö. samma sak som hände när jag försökte läsa Harry Potter).
Således tänker jag inte här utbreda mig mer om vare sig Twilight-böckerna eller filmatiseringarna vad gäller deras filmiska kvaliteter, utan i stället ta upp ett problem som blivit alltmer markant under det senaste årtiondet: Det akuta utrotningshotet mot vampyrerna.
Man kan likna domesticeringen av vampyren med tamhundens utveckling genom tiderna, på så sätt att de vargar som började slå följe med människor under stenåldern knappast hade kunnat föreställa sig att deras sentida ätteläggar en dag, genom skoningslös avel, skulle födas som absurda chihauhor och shar-peis. På samma sätt började de folkloristiska vrykoulakas och vampir bjudas in i de viktorianska salongerna i och med romanfigurer som Drakula och Varney, då främst i egenskap av symboler för sublimerad, exotisk sexualitet. På filmduken blev Nosferatu först i ett långt led av filmer där de populära blodsugarna fortsatt spelade rollen som ytligt charmiga men i grunden monstruösa superskurkar.
Så vitt jag vet dök de första mer rumsrena vampyrerna upp i Anne Rice' bokserie om Armand och Lestadt, men blev snabbt mer allmänt förekommande i den subgrupp av vampyrlitteraturen som gränsar till rent tantsnusk, väl exemplifierat av Laurell K. Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. De mörkare delarna av vampyrens psyke hade då reducerats till en allmän ångest (eller bara gnällighet) över vampyrens utstötthet och exotiska diet, till skillnad från föregångarnas alltigenom ondskefulla natur (folklorens originalvampyrer var per definition djävulens kreatur, och hade därtill blivit det fullt frivilligt).
Denna utveckling av vampyren från demon i människoskepnad till odödliga emos, oftast vampyriserade mot sin vilja, har i Twilight (och i betydligt mindre utsträckning i True Blood ) nått sitt slutstadium där vampyrerna inte bara springer runt i fullt dagsljus, utan i princip bara utgör en etnisk minoritet med superkrafter, varav den främsta synes vara en oemotståndlig sexuell dragningskraft.
Som ett litet sidospår vill jag nämna de mer atavistiska och skräckinjagande vampyrerna i Stephen Kings Staden som försvann och de nästan lovecraftianska Wamphyri i Brian Lumleys Necroscope-serie, som båda utgör lugnande undantag från förgullandet av genren. Lumleys vampyrer må vara hypersexualiserade, men på ett sätt som ligger närmare tentakel-hentai än baptistisk softcore.
Undantaget enstaka fall får dock den frigående vampyren ses som höggradigt utrotningshotad när bok- och filmvampyren Edward inte bara gifter sig utan även görs till talesman för amerikanskt högerkristna ideal som tonårsäktenskap och abortmotstånd, ett ödesdigert tecken på att vampyren reducerats till monstervärldens chihauha.
Än finns det dock hopp om att vampyrpopulationen kan återställas. Ett ambitiöst återutsättningsprojekt bör initieras och domesticerade vampyrer återutplanteras i för arten naturliga miljöer, det vill säga centraleuropeiska slottsruiner samt större nedgångna byggnader i norra halvklotets glesbygder. I de fall där vampyrerna (likt Edward) inte kan förväntas klara sig i vildmarken kan de lämpligtvis placeras i reservat där avkomman kan växa upp i en mer naturlig miljö och förhoppningsvis senare utsättas i vildmarken. Med rätt resurser kan förhoppningsvis den frigående vampyren likt vargen bevaras för att skrämma vettet ur kommande generationer. Vi äger inte våra monster, vi lånar dem av våra barn!
P.S: Den observante läsaren noterar säkert att detta inlägg rimmar illa med bloggens föresatser om rationalitet och skepticism. Min tes är dock att rationalism inte utesluter en livlig fantasi, något jag kommer att återkomma till inom en snar framtid, inom ramen för mina tankar om Skyrim. 

Så dumt att det svider i hjärnan: Tidskriften "Nära"

När jag i tidningsstället sprang på det glansiga magasinet Nära, vars omslag utlovade allt om andlighet och därtill ett ängla-tema på 28 sidor, kunde jag inte motstå det. När jag betalade tidningen i kassan fick jag tvinga mig att inte be om en brun papperspåse på grund av en diffus skamkänsla i maggropen, som om det var en helt annan typ av tidning jag betalade för. Så här i efterhand hade det nog varit ett bättre köp.
"Nära" är till att börja med späckad av annonser för eteriska oljor, kristaller, amuletter och stormöten där huvudtalarens främsta kvalifikation säjs vara att han utvecklat ett gravt avvikande EKG efter en svår olycka (på något sätt har detta gett honom unika insikter i både medvetandets natur och kvantfysik).
Artiklarna är i övrigt med få undantag upprepningar på samma tema: En eller annan guru (bland dem den avsatta prästen Ma Oftedal , känd för andeutdrivningar och kontakter med utomjordingar) avbildas tittande djupsinnigt in i kameran, och får sedan berätta om alla de änglar och andar de dagligen har kontakt med. Obekräftade anekdoter om "ljusvarelser" och besök av döda släktingar varvas friskt med kvasivetenskapliga utsagor om hjärnans funktion och, igen, gravt missförstådda kvantfysiska teorier.

De få texter som ens berör verkligheten är relativt tama råd om mindfulness och bättre sömn, men i träsket av charlataner, självutnämnda frälsare och rena galningar framstår dessa som pärlor av visdom. Tidningen "Nära" kan sammanfattningsvis sägas göra nytta endast som ett fascinerande fönster in i en väldsbild där man tror på allt, förutsatt att det sägs av en blonderad auktoritet med själfulla ögon.
En vacker dag hoppas jag att någon av alla dessa moderna schamaner gör ett aktivt försök att faktiskt bevisa en faktagrund till sina utsagor. Tills detta händer håller jag mig till mer journalistiskt högstående alster än "Nära". Sans till exempel.

Konung av vems nåde?

Republikanska föreningen är författarna bakom ett tänkvärt debattinlägg i Svenskan. I texten utropar man monarkins nära förestående hädangång, grundat på både de skandaler som blåst upp kring konungen personligen och statsskickets otidsenlighet.
Själv vacklar jag i frågan. Det är för mig säreget att en uppsättning gener upphöjs över alla andra så till den grad att fortplantning (om den utförts med de korrekta ritualerna) automatiskt för avkomman medför ett priviligerat liv som stadschef. Ännu märkligare blir det när man betänker att den kronologiskt första avkomman synes unikt lämplig för att representera Sverige i diverse sammanhang, medan dennes syskon inte avkrävs några särskilt ansvar men ändå genom sina förfäder förtjänar ett liv fjärran från arbete och ansträngning.
Bakgrunden till hereditära monarkier är så vitt jag vet främst religiös till sin natur. Konungen var en gång stadschef "av guds nåde", vare sig det rörde sig om Harald Blåtands förmodade härstamning från Oden eller senare kungars kristna förevändningar för sitt envälde.
Jag anser att gud inte hör hemma i politiken mer än enhörningarna gör det. De argument som kvarstår för vårt kungahus är då dels det genetiska (att regerandet så att säja finns i blodet), men detta synes mer än rimligt människofietligt och därtill svårbevisat, dels den diffusa "traditionen". Klena argument, om det inte var för frågan om vad som är alternativet till en hereditär monarki. Presidentval? Auditioner ad modus idol?
Nej, kungen hör nog till en mindre upplyst tidsålder, men tills ett rimligt alternativ finns att tillgå är han kanske den minst skadliga lösningen på frågan om vårt stadsskick. Men kunde han i alla fall inte bära krona?
Uppdatering: Jag ser nu i DN att republikanska föreningen lagt fram sitt förslag för presidentval i Sverige. Risken är väl dock att detta skulle leda till en nationell popularitetstävling, och vem skulle i så fall kunna bli vår representant? Zlatan? Mikael Persbrandt? Själv skulle jag nog lägga min röst på Hanne Kjöller.

En etta blir inte magisk för att den upprepas

Den elfte november 2011 kom och gick utan att vare sig apokalyspens fyra ryttare eller Cthulhu behagade uppenbara sig. Den enda mystiska företeelse jag bevittnat var att ett antal numerologer krupit fram i ljuset, bland annat får en spågumma glatt saluföra sina numerologiska horoskop i DN.
Numerologin säljs på ett antal hemsidor och i böcker med färgglada omslag på samma sätt som astrologin, med en blandning av hänvisningar till gamla filosofer, påvar och vetenskapsmän samt en hel del fria fantasier. Precis som med astrologi rör det sig om ren vidskepelse. Ett smakprov från den svenska sajten "numerologi" lyder: "Allt i universum vibrerar med sin egen speciella frekvens. Genom att hitta de vibrationerna kan man skapa en uppfattning om dess kvaliteter och energier som är associerade med objektet."
Smaka på den meningen! Den är ett utmärkt exempel på hur termer som energi och vibrationer ersatt demoner och förbannelser i vidskepelsens värld, där varje vetenskapligt fakta kan snurras och vridas till att rättfärdiga sanningshalten hos de mest absurda föreställningar.
De bedömningar av en människas styrkor och karaktärsdrag som härleds ur numerologin (där man gärna utgår från födelsedatum alternativt offrets namn) är naturligtvis, precis som astrologiska horoskop, vanligtvis så lagom smickrande och allmängiltiga att envar kan känna igen sig. Trots detta verkar inte våra nutida spågummor och medium föra någon tynande tillvaro, att döma av uppsjön av böcker, sajter och svindyra betalnummer som erbjuder fritt framfantiserad vägledning den som så önskar.
I de flesta världsdelar finns stora penningpris att tillgå till den som lyckas frambringa bevis på övernaturliga förmågor. Hittills har inte ett enda betalats ut. Kanske är det dags för någon av våra svenska siare att anta utmaningen? Men kanske är de fullt medvetna om att vad de håller på med bara är rent hokuspokus?

Surftips!

Någon sade en gång att den som inte kan skapa kritiserar i stället. En nutida variant skulle vara att den som inte kan klämma ur sig ett intressant blogginlägg i stället länkar till de som kan bättre. Dagens inlägg blir således en trave länkar till underhållande, lärorika och intressanta sajter värda att besöka.
Dagens första tips är bloggen Pharyngula, författad av biologen P.Z. Myers, vars inlägg främst berör kreationismens irrläror, ateism i allmänhet samt mycket annat intressant ur en naturvetenskaplig och skeptisk synvinkel. Väl värt ett besök (eller många), men ha i åtanke att tonen i kommentarerna kan vara i min åsikt onödigt elak.
Två berömvärda svenska organisationer är Humanisterna och Föreningen Vetenskap och Folkbildning, båda aktiva för vetenskapens och förnuftets roll i samhället. VoF har bland annat gjort sig kända för det årliga utdelandet av prisen "årets folkbildare" och "årets förvillare", som tilldelas personer som gjort stora insatser för respektive mot folkbildningen. Det sistnämnda priset har bland annat tilldelats den (ö)kända "fettdoktorn" Annika Dahlquist samt AGW-förnekarna i "Stockholmsinitiativet".
Mer underhållande är "Fundies say the darndest things", en citatsamling innehållande de mest vansinniga och verklighetsfrämmande citat som religiösa fundamentalister kläckt ur sig (vi får bland annat lära oss att ateister äter bäbisar och att Moses var kristen), och serien xkcd, som alltsomoftast har mycket att säga om vetenskap i allmänhet.
Slutligen kan jag rekommendera ett besök på genesis, något så ovanligt som en hemsida för den marginella svenska kreationiströrelsen. Deras argument är till största delen hämtade från föregångarna i USA, och är den vanliga blandningen av okunskap, bibelcitat och aktiv oföståelse som man är van vid att få serverad från kreationisthåll.
Till nästa inlägg hoppas jag på att kunna tvinga mig igenom den andliga tidskiften "Nära" och ge en rapport om hur änglatroende och medium uppfattar sin verklighet, så om min hjärna orkar med det följer en recension inom kort.

Rapport från slagfältet

DN har äntligen publicerat sin recension av Battlefield 3. Långt senare än alla andra medier, må vara, men DNs spelrecensenter tenderar att nalkas sina spel ur ett något annorlunda perspektiv, vilket tidvis är outhärdligt kultursnobbigt och ibland alltför kortfattat (som Susanne Möllers avfärdande av Dark Souls).
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.

En lite sen uppdatering till dagens inlägg:

Jag har just läst Aftonbladets recension av Modern Warfare 3, och som vanligt kokar kommentatorsfältet över av rabiata fans av antingen Call of Duty eller battlefield, som alla gör sitt bästa för att göra ner den konkurrerande spelserien.
Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.

Snälla hjärnspöken

Den som bemöter andras trosuppfattningar med skepsis får inte sällan uppmaningen att "låta folk tro vad de vill, det skadar ju ingen". Det finns flera argument mot den ståndpunkten. Det första är ett primitivt tu quoque, på ren svenska "men du då", och är helt enkelt en hänvisning till att alla större religioner dels innefattar ett missionsbegrepp och dels säger sig vara den enda, exklusiva vägen till frälsning. Med andra ord skall den troende inte utsträcka samma tolerans till andra som han kräver för sina egna uppfattningar.
Detta argument har flera brister. Dels är det främst tillämpbart på religionen, dels har många troende anammat en mer individualistisk världsbild där deras egen tro inte nödvändigtvis behöver vara lämplig för envar och konflikten mellan individualism och religion reduceras därigenom till en falsk dikotomi.
En bättre ståndpunkt mot tesen "låt folk tro vad de vill" är att försöka bemöta de trosuppfattningar som faktiskt orsakar människor skada. Vad gäller till exempel alternativmedicinskt kvacksalveri kan man framhålla att de "behandlingar" som inte är direkt farliga är i stort sett verkningslösa och kan medföra felaktiga diagnoser och försenad vård. Ett annat exempel är på irrationella övertygelser är konspirationsteorierna, och det är inte svårt att peka ut de tragedier som orsakats av fantasier om en "judisk världskonspiration" eller "muslimskt övertagande av Europa". Som ett tredje exempel kan vi ta andetro, seanser, spådomar och medium, som samtliga genom historien främst verkar ha tjänat som medel att pressa pengar ur desperata och tröstsökande människor.
Finns det då några övernaturliga övertygelser som jag i min fantasilöst rationella värld inte bara tolererar, utan till och med hyser viss beundran för? Jodå: Kryptozoologin, det vill säga jakten på alla dessa mystiska djur som bara visar sig på suddiga foton, i uråldriga legender och i inte fullt så nya men desto mera obekräftade anekdoter. Internet är fullt av diskussionsgrupper för Bigfoot-troende, Loch Ness-berättelser och legender om den stora sjöormen. I jämförelse med exemplen ovan skiljer sig tron på kryptider från andra obefogade företeelser på flera sätt. Dels på grund av dess ofarlighet (jag har hittills inte hört om några korståg eller häxjakter i Storsjöodjurets namn), men framförallt på grund av det faktum att sökandet efter kryptider inte nödvändigtvis behöver sluta i besvikelse. "Skogsmänniskan" på Borneo är sedan länge identifierad som den fascinerande orangutangen, och de magnifika jättebläckfiskarna Architeuthidae har allt man kan önska av ett legendariskt sjömonster.
Jag tror tyvärr att chanserna är små att ett odjur dväljer sig i Storsjöns mörka vatten, men man kan alltid hoppas. Och om det går åt skogen med Storsjöodjuret, varför inte ge sig ut på jakt efter den mongoliska dödsmasken? Det skadar ju verkligen ingen.

Tack för det, Ratzinger!

Jag had i dag tänkt ge några länktips för helgläsning på både skeptiska och mycket godtrogna sidor, alternativt gnälla litegrann på inflödet av unga, osportsliga spelare i Battlefield 3. DN skriver i dag om det totala abortförbud som råder i Nicaragua, där både patienten och läkaren riskerar långa fängelsestraff även vid medicinskt nödvändiga aborter. I artikeln får vi läsa om en kvinna som närapå förvägrats abort vid tubargraviditet. Här gäller det alltså en graviditet som aldrig hade kunnat bli fullgången och där risken för kvinnans död var överhängande, där en operation är lika självklar som vid en tumörsjukdom. Ändå tvekade vården.
När Nicaraguas politiker ger sin syn på saken är det en grupp av självgoda män som spottar förproducerade floskler och (i det mest kräkframkallande fallet) till och med liknar sin förnekan av livsnödvändig vård med "att kämpa mot Herodes".
Tillgång till abort är, liksom annan medicinsk vård för kvinnor, ett gott mått på graden av jämställdhet och därigenom demokrati i ett samhälle. Vi kan naturligtvis diskutera hur mängden aborter i Sverigen skulle kunna minskas med effektiv preventivmedelsanvändning och vilka tidsgränser som skall råda för sen abort. I Nicaragua, liksom i många katolska länder, finns ingen såda debatt. Abort är ondskefullt, punkt slut. Det har påven sagt.
Det föregivna alibit är att man värnar "barnets" liv. Utan att ens gå in på att "barnen" vi talar om är cellklumpar utan medvetande, eller att mer än hälften av alla befruktade ova slutar i spontana aborter, är detta en bortförklaring som är lätt att avfärda. Ty även när graviditetn kommer att döda både mor och barn, eller när fostret är så svårt skadat att en existens utanför uterus är omöjlig, säjer Ratzinger nej.
Lägg till detta vatikanens stenhårda motstånd mot kondomer (ingen faktor kan f.ö. sägas ha faciliterat HIV-spridningen i Afrika mer än detta) så är det lätt att dra slutsatsen att barnen är en bisak i sammanhanget, och att målet för abortmotståndet är kvinnorna. I grunden ligger en människosyn där kvinnan godmodigt skall ställa sin livmoder till förfogande och där rätten för mannen att både "slippa" kondomen och att föra sina gener vidare ställs över kvinnans mest basala rättighet: Makten över sin egen kropp.
I vilket annat politiskt sammanhang skulle man acceptera att vetorätten ligger i händerna på en grupp män vars främsta kvalifikation är roliga hattar och en stolt proklamation om celibat, som i rimlighetens namn torde diskvalificera Ratzinger och kardinalerna från varje diskussion om reproduktiv hälsa?
Det skulle krävas många moder Theresa innan vatikanen har något att yvas över. 

Idioti i Ånge

I dagens lokalmedia kan vi läsa om hur en lokal miljöpartist i Ånge angripits med stenkastning. Att jag reagerar starkt på detta är inte bara för att jag håller med STs ledarskribent om att en sådan attack på demokratin är helt vedervärdig, utan även att det anknyter till gårdagens inlägg om vikten att respektera människan även när dennes åsikter uppfattas som oacceptabla. Den som ligger bakom en sådan terrorhandling (för något annat kan det knappast kallas) är i inte bara både feg och inkababel att tala för sina åsikter, utan har även uppenbarligen stora brister i sin förmåga att skilja på person och övertygelse.
I just det här fallet tänker jag begå självreferensens dödssynd ännu en gång och fundera på om inte vargrädda konspirationsteoretiker kan ha en eller annan anknytning till dådet. En fanatisk klick bland de varhatare som har mage att påstå sig tala för både samtliga svenska jägare och oss skogslänsbor i allmänhet har länge haft just hot, våld och sabotage mot bilar som modus operandi. Arne Johansson hade strax inan dådet för övrigt deltagit i just en debatt mot jägare som förespåkar total utrotning.
Detta utgör en god illustration av ett av konspirationsteorierna obehagligaste drag: Att de både uppstår i en mental miljö präglad av känslan att vara mål för mörka krafter, och därtill i sig själva stärker och vidmakthåller denna mentalitet. De paranoida konspirationstroende göder varandras uppfattning av att vara deltagare i ett "krig" mot var och en som förnekar deras skruvade världsbild, och precis som i fallet Breivik blir sinnesslött våld slutresultatet.
Slutsatsen här måste bli att basera sin världsbild på fakta även om dessa inte är vad man önskar höra, och att den som väljer att sprida hat och skräck, om än bara med ord, inte kan frisvära sig från de våldsdåd som kan bli resultatet i slutändan.
För att avsluta med en brasklapp: Jag jämställer inte på något sätt Sveriges stora population av engagerade och naturintresserade jägare med fanatiska varghatare. Om det var en av Johanssons debattmoståndare som gick till sådana ytterligheter bör handlingen inte läggas jägarna i stort till last mer än världens muslimer bör på klä skott för talibanernas våld.

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.