Mer ondska i kristi namn

Jag läser många skeptiska, ateistiska och feministiska bloggar av amerikanska skribenter. Det går snabbt att förstå att man i den liberala, högultbildade amerikanska kulturen fruktar en person mer än någon annan: Rick Santorum. Tack och lov verkar det som om denna mörkerman i och med Romneys segrar i Arizona och Michigan kommer längre från presidentkandidatskapet än vad man tidigare trott.
Vad är det då som gör just Santorum så obehaglig i ett startfält utmärkt av teapartyister och bible-thumpers?
Kort sagt: Santorum är domninionist, fundamentalist, homfob, öppet kvinnofientlig och har flera gånger uttalat sig på ett sätt som inte kan tolkas som stödjande för de som drömmer om ett USA omvandlat till en högerkristen teokrati.
Några av de mer graverande citaten lyder:

"CO2 is a pollutant? Tell that to the plants." (Om GW)

"If the Supreme Court says that you have the right to consensual (gay) sex within your home, then you have the right to bigamy, you have the right to polygamy, you have the right to incest, you have the right to adultery. You have the right to anything. " (Ang. Santorums syn på homosexuella.)

"In the Netherlands people wear a different bracelet if you're elderly and the bracelet is 'do not euthanize me.' Because they have voluntary euthanasia in the Netherlands, but half the people who are euthanized every year, and it's 10 percent of all deaths for the Netherlands, half of those people are euthanized involuntarily at hospitals because they are older and sick. And so elderly people in the Netherlands don't go to the hospital, they go to another country, because they are afraid, because of budget purposes, that they will not come out of that hospital if they go in with sickness." (För som vi alla vet leder skattefinansierad sjukvårsd till massavrättningar av äldre).

 "One of the things I will talk about, that no president has talked about before, is I think the dangers of contraception in this country. Many of the Christian faith have said, well, that’s OK; contraception is OK. It’s not OK. It’s a license to do things in a sexual realm that is counter to how things are supposed to be." (Gud förbjude att kvinnor får rätten till sin egen sexualitet).

"Well, you can make the argument that if she doesn’t have this baby, if she kills her child, that that, too, could ruin her life. And this is not an easy choice. I understand that. As horrible as the way that that son or daughter and son was created, it still is her child. And whether she has that child or doesn’t, it will always be her child. And she will always know that. And so to embrace her and to love her and to support her and get her through this very difficult time, I’ve always, you know, I believe and I think the right approach is to accept this horribly created — in the sense of rape — but nevertheless a gift in a very broken way, the gift of human life, and accept what God has given to you. As you know, we have to, in lots of different aspects of our life. We have horrible things happen. I can’t think of anything more horrible. But, nevertheless, we have to make the best out of a bad situation" (En graviditet är en gåva från gud, även om den är resultatet av en våldtäkt. Avskyvärdare kvinnosyn får man leta efter!)

"President Obama once said he wants everybody in America to go to college. What a snob!"
(Ja, eftersom fundamentalistisk religion bara kan existera tillsammans med djup okunskap kan man förstå att fundisarna är rädda för att högre utbildning blir tillgängligt för större grupper).

Sammanfattningsvis kan alltså Santorum av allt att döma inte ses som annat än en potentiellt farlig galning, styrd av religiösa vanföreställningar och med en människosyn som skulle göras en taliban stolt. Trots detta är en stor grupp amerikaner beredda att se honom som en lämplig ledare för ett av världens mäktigaste länder.
Goya sade att "förnuftets sömn skapar monster". När det gäller Santorum och hans hyllningskör ligger det närmare till hands att konstatera att där fundamentalismen går in, går vettet ut (eller kanske vice versa).

Inga flickor i de feta pojkarnas klubbhus?

Det är jobbigt med intelligenta, begåvade, vältaliga kvinnor. I alla fall om dessa jobbar inom spelbranschen och man själv råkar vara en sannolikt överviktig evig oskuld på 30+, vars enda omvärldskontakt utöver WoW-guildet är hatkampanjer på diverse spelforum och twitterkonton (se Aftonbladets artikel och intervju).
En fördomsfull bild av tv-spelare? Javisst. Men jag anser mig berättigad att använda den av två anledningar:
1) Jag är själv både överviktig och tv-spelare, och som alla vet får man vara hur elak man vill mot sin egen subkultur.
2) De patetiska nördar som driver hatkampanjer mot den briljanta Jennifer Hepler (som skriver spelmanus för Bioware) bär själva ansvaret för att nivån på debatten sänkts så till den milda grad att de främst ger intryck av djup omognad och en kvinnosyn hämtad ur de mest fördomsfulla bilderna av svettiga, asociala eviga oskulder i nedsläckta rum.
Vad har då Hepler gjort som är så fruktansvärt? För det första har hon öppet sagt att hon själv inte spelar tv-spel i en många år gammal intervju. Ur ett professionellt perspektiv är detta en ren icke-fråga då det knappast har någon egentlig bäring på hennes författarkompetens. Att hon sedan är av åsikten att berättelsen är viktigare än spelmekaniken för att bära fram ett spel kan man naturligtvis diskutera, men i min mening är en intelligent intrig en plågsamt sällsynt företeelse i ett medium som i övrigt blivit alltmer slipat vad gäller de tekniska aspekterna. Därtill finns en märkligt homofob reaktion få förekomsten av homosexuella förhållanden i Biowares spel oavsett dessa författats av Hepler eller ej.
Vad som står klart då man läser anfallen på Hepler är dock att de ilsknaste kritikerna är pinsamt fixerade vid hennes kön. Det är ett sorgligt faktum att vissa internetkulturer är hemvist för framförallt män med en omogen kvinnosyn, men i just det här fallet utmärker sig spelkulturen som ovanligt prepubertal.
Ett extremt exempel på att misogynin i spelarkretsar är utbredd och i värsta fall till och med accepterad är hur ett stort LAN-party i Austin, Texas, valde att hantera trakasserierna mot kvinnliga deltagare genom att utestänga... Kvinnorna. Varje kvinnlig online-spelare kan vittna om en "grabbkultur" präglad av sexism (för att inte tala om homofobi), och vill man ha en illustration av hur spelbranschen och recensenterna ser på kvinnors roll i spelvärlden rekommenderas en närmare studie av det hyllade "Bayonetta". I det sistnämnda exemplet har jag till och med läst svenska recensioner som på fullt allvar hyllat spelets kvinnbild som progressiv på grund av den "tuffa" kvinnliga huvudrollsinnehavaren, trots att dennas enda minnesvärda attribut är tuttar och tajt klädsel.
TV-spelskulturen vill bli tagen på allvar. För att det ska ske krävs att både speltillverkare, skribenter och spelare i gemen ger anammar en jämställdhetssyn som anstår vuxna människor snarare än jättebäbisar.
Själv är jag helt enkelt förbannat trött på att min hobby dras med ett uslet rykte orsakat av feta, äckliga, svettiga eviga oskulder som från sina hålor spottar hat över kvinnor som de är för rädda för att möta i ett vuxet samtal. Väx upp, eller låt oss vuxna människor leka i fred!

Dumhetens demoner

Det är svårt att tänka sig vidrigare övergrepp än de om begås mot barn av deras föräldrar. Vid sidan av droger och psykisk sjukdom finns ytterligare en anledning till att barn misshandlas svårt både fysiskt och emotionellt av de människor vars främsta uppgift borde vara att främja sina barns välmående över allt annat: Religiösa vanföreställningar.
I dag inleds åtalet mot de föräldrar som metodiskt och långvarigt torterat sin dotter i syfte att "driva ut demoner" ur henne. Att svaga, förvirrade föräldrar åsamkar sina barn skada är tyvärr inget nytt. Vad som är värt att uppmärksamma i det här fallet är att även (åtminstone) två pastorer står som medåtalade för att varit pådrivande i kraft av sinna förvirrade fantasier om demoner, onda andra och förbannelser.
Utan att ha alla fakta i målet är min gissning är att föräldrarna stammar från centralafrika, där exorcism av barn genom misshandel (inte sällan till döds) tyvärr förekommer inom framförallt evangelisk-kristna rörelser. Man skall dock inte ta detta till intäkt för att fara ut i kvasirasistiska utfall mot folkgrupperna hos vilka denna avskyvärda företeelse bedrivs. I min mening bör man i stället titta på den psykotiska frikyrkoideologi som upprätthåller vanföreställningar om en andevärld full av osynliga hot som vill oss illa.
Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur frikyrkomissionärer betraktar de afrikanska länderna som en frizon där de ohämmat kan sprida de mest extrema delarna av sina läror till en ofta lågutbildad och utsatt målgrupp. I förlängningen innebär detta att kollekter insamlade i svenska frikyrkor används för att sprida just sådana läror som leder till att barn systematiskt kränks och misshandlas i jakt på övernaturliga fantasifoster, allt medan fromma kyrkobesökare gratulerar sig själva över att ha fört "herrens ljus" till några stackars "hedningar".
Demoner, likt gud, är sannolikt påhittade. Tyvärr finns människor som även i vårt samhälle hellre fantiserar fram allehanda övernaturliga orsaker till ondska och lidande än ser sanningen i vitögat: Människor är kapabla till både djupt onda och innerligt goda handlingar, helt utan hjälp av vare sig YMVH eller Oden.
Huruvida skribenterna på "Apg 29" (se länkfältet till höger) tror på andeutdrivning eller ej vet jag inte. Demoner tror dom dock starkt på. De borde kanske fundera över vilka konsekvenser de fantasierna i slutändan kan leda till. 

Stora, stygga vargen

Det gläder mig att se att vargdebatten  äntligen verkar flytta bort från den lilla grupp jägare som mest av allt verkar vilja se svenska skogen som en älgpark för bekväma jaktmöjligheter. Som boende i skogslän, övertygad svamp- och bärplockare samt fjällvandrare och rovdjursvän blir jag minst sagt irriterad när den mest varghatande falangen bland jägarna gör sig till talmän för hela Norrland.
Betydligt mer intressant är då hur rennäringen påverkas av att tidigare kraftigt decimerade rovdjursstammar börjar återhämta sig till ekologiskt rimliga nivåer (även utan en examen i zoologi är det lätt att läsa sig till vilken roll apexpredatorerna spelar för ekosystemet). Det hela är en krock mellan en unik och uråldrig försörjningsform och allmänbiologiska hänsynstaganden.  Som jag förstått saken krävs det relativt stora hjordar för att möjliggöra försörjning genom renskötsel, och även då är marginalerna små. Det är ur det perspektivet lätt att förstå vilken risk en ökad rovdjurspopulation utgör för hela näringen, som till skillnad från jakthobbyn utgör en försörjning, eller till och med en livsstil.
Något jag letat efter utan att hitta är dock siffror på hur många renar som dödas av rovdjur i jämförelse med trafikdödade djur, samt hur stor del "förlorade" renar som kan antas vara rovdjursdödade. (Som jämförelse kan nämnas att en jakthund statistiskt sett löper större risk att vådaskjutas under jakt än att dödas av varg).
Anledningen till att siffrorna är viktiga är naturligtvis att renägarna får adekvat ersättning.
Då djur knappast respekterar län- och kommungränser måste rovdjursfrågan betraktas som en nationell angelägenhet, oavsett regeringens ganska populistiska försök att avhända sig sitt miljöansvar genom att flytta ut ärendet på lokal nivå. Ur det perspektivet måste även de oundvikliga kostnader som en livskraftig rovdjursstam medför betraktas som en nationell fråga för att möjliggöra en fortsatt samexistens mellan rennäringen och vargen.

Vansinne och vapen en obehaglig kombination

Det har skrivits hundratals spaltmeter om de ideologiska slutsatserna av Breiviks vansinnesdåd på Utöya. Debatten har kretsat kring allt från sansade betraktelser om yttrandefrihetens inneboende skyldigheter till smärtsamt tragiska försök att plocka politiska poäng genom att hävda ett orsakssamband mellan massakern och allt från "PK-samhället" till "den europeiska högerextrema vågen" (ur Maria Svelands perspektiv förkroppsligad av alla som i någon fråga någon gång sagt emot henne, om hennes omskrivna debattartikel I DN för en tid sedan är att utgå ifrån).
Kort sagt håller argumentum ad Breivikum på att bli den nya "Godwin": Att dra likhetstecken mellan den norske massmördaren och sina meningsmotståndare är det yttersta och billigaste känsloargumentet då förnuftet sedan länge tagit slut.
Min personliga åsikt är att det enda vi kan lära av tragedin i Norge är hur mycket skada en människa kan åstadkomma då en vriden världsbild kombineras med en långtgående demonisering av "fienden" och tillräckliga resurser att göra verklighet av en mardrömsartad fantasi.
Steget är inte långt till Iran och landets misstänkta ambition att skaffa en kärnvapenarsenal. Som Jackie Jakubowski illustrerar med ett flertal exempel i DN i dag  uppvisar Ahmadinejad och de mäktiga ayatollorna i Iran rikliga mängder av den typ av vansinne som inte har något att göra med psykisk sjukdom i ordets egentliga bemärkelse, men vars slutresultat ändå hotar utmynna i handlingar som inte kan kallas annat än galenskap.
Precis som andra arter av våldsam politisk extremism uppvisar det iranska styret en skrämmande nonchalans inför konsekvenserna av det egna handlandet med hänvisning till ett "heligt" slutmål höjt över all kritik. Samma fanatism kan observeras hos både vänster- och högerextremister, den absolut mest urspårade delen av djurrättsrörelsen och många andra grupper som visat sig kapabla att ta till terror i syfte att uppnå sina politiska och sociala mål.
I fallet Iran är dock förhållandena exceptionella på flera sätt. Dels framförs fanatismen inte av en marginaliserad grupp på den politiska ytterkanten utan av en styrande politisk elit, dels finns i bakgrunden en extrem islamism med klara apokalyptiska undertoner.
Jag är mycket tveksam till att ett militärt ingripande mot Iran är vare sig befogat eller ändamålsenligt. Men just mot bakgrund av vad en ensam beväpnad vettvilling kan åsamka sin omvärld är tanken på en regim styrd av religiösa vanföreställningar de sista människor man vill se med fingret på kärnvapenknappen. 

Homohatisk evangelism den nya kolonialismen

Det är uppmuntrande att läsa om en riktigt modig människa. Ken, boende i Nairobi (intervjuad i DN i dag), är öppet homosexuell och engagerad för sexuella minoriteters rättigheter i Kenya. Människor som han är naturligtvis oerhört viktiga för en demokratisk utveckling på en kontinent där homfobin blir alltmer befäst i både kultur och lag, med Sudan som skräckexempel. En vedervärdig allians av makthavare, media och kyrka har drivit hatet så långt att en förkämpe för homosexuellas rättigheter först pekades ut i media och därefter mördades... Och på hans begravning höll den förrättande prästen en hatpredikan i stället för en begravningsgudstjänst.
Att diverse makthavare med ansvar för skakiga, korrupta ekonomier och med bristande folkligt stöd drar nytta av homfobin är inte överraskande. Att peka ut de andra, de avvikande, har alltid hört till standardpropagandan för kvasidiktatorer i behov av syndabockar. I länder med bristande tryckfrihet blir naturligtvis följden att medierna ger ståndskall i den riktning de blir beordrade.
Kvarstår gör då kyrkorna, de institutioner som gärna omger sig med en aura av rättmätighet, godhet och medmänsklighet men samtidigt gärna gör blixtsnabba undantag från de principerna när jämställdhet och demokrati hotar deras milleniegamla rätt att förfölja och hata de som inte inordnar sig i det "kristna" regelverket. Sällan har väl guds kärlek varit mer villkorad än när det gäller sexualiteten som, i alla fall om man lyssnar på vissa predikanter, hör hemma inom minst sagt smala ramar: Straight, inomäktenskapligt, i fortplantningssyfte och inte för njutnings skull... I synnerhet inte för kvinnor.
Kyrkornas sexualfientlighet har jag skrivit en hel del om tidigare. Vad som gör situationen i subsahariska Afrika så osmaklig är att homofobin inte bara är lokalproducerad utan även importerad. När RKK har fått backa steg för steg för mer humanistiska moralsystem och lagstiftningar i Europa har vatikanen gradvis flyttat alltmer av sin mest kvinno- och homofientliga propaganda till Sydamerika och Afrika. På samma trängs västvärldens reaktionära frikyrkor gradvis bort av sexualliberalism och jämställdhetssträvan och har därför fått flytta sina sökanden efter ett ärkereaktionärt, teokratiskt idealsamhälle till utvecklingsländerna.
"Missionsverksamhet" är en vanlig post i frikyrkornas bokslut, kollekter och förböner. Ju mer en reaktionär kristendomstolkning sprids över den afrikanska kontinenten, desto mer liknar denna "mission" den svenska extremvänsterns tidigare ekonomiska (och PR-mässiga) stöd till blodbesudlade kommunistdiktaturer världen över. Och precis som när svenska kommunister talade sig varma för Sovjetunionen var mord och förföljelse något de frikyrkliga i dag accepterar som en del av priset för att få bygga sitt gudsrike någon annanstans, där de själva inte behöver vara närvarande för att se hatets konsekvenser med egna ögon.

Stick, du stygga spöke...

...för du finns ju inte!
Till och med Alfons Åberg, fem år, har koll på det. Varför kvarstår då alla dessa historier om andar, genomskinliga skepnader och mystiska rörelser i huset? Och, framförallt, varför har inte sekler av spökjakt genererat mer än en uppsjö av anekdoter fullproppade av efterhandskonstruktioner falska samband?
Just det sistnämnda serveras rikligt i Svenskans anmärkningsvärt okritiska artikel, då ett antal spökjägare berättar om diverse syner av nyligen hädangångna anhöriga, budskap från andra sidan och andra klassiska grundrecept på spökhistorier.
Den "vetenskapliga" delen av spökjägarverksamheten är mer intressant. Till att börja med fastställs att "80% av alla berättelser har en naturlig förklaring". Redan här har vi ett tankefel: Vi hittar ingen naturlig förklaring, därför spöken. Detta är en direkt parallell till kreationisternas favorittänk: Jag förstår inte evolutionsteorin, därför gud.
Det blir ännu bättre när man får förklarat vilken bevisning som godtas som tecken på att spöken faktiskt är närvarande i ett hus: "Om man får ett elektromagnetiskt fält, en stor temperaturväxling och samtidigt spelar in ett ljud, då kan man sätta det i ett sammanhang". Vilket sammanhang då? Att de fenomen som på oklar grund förmodas ha ett samband med förekomsten av en företeelse vars existens i sig är ytterst tveksam i sig är mätbara för inte bevisningen en millimeter framåt.
I slutändan skulle jag älska att se faktiska bevis för att avlidna människor kan lämna spår i form av bilder, ljud och budskap. Tyvärr är de vittnesmål vi hittills har att tillgå endast bevis för människans oerhörda förmåga att genom bekräftelsebias se samband där inga sådana finns.
Ett försonande drag hos de spökjägare som beskrivs i artikeln är att de inte, i motsats till de flesta professionella "medierna", inte tar sitt intresse för oklara fenomen till intäkt till att pungslå undrande människor på pengar.
Om någon vill jaga spöken på hobbybasis skall jag naturligtvis inte säga att det är något fel på det. I längden tror jag dock att de skulle få ut mer av att studera de mekanismer som får människor att tro på spöken än att jaga runt med värmekameror och mikrofoner i jakt på något vars existens de sannolikt aldrig kommer att kunna bevisa.  

Att lära även av det plågsamma

När något svårt har drabbat människor, i synnerhet i stor skala, är ofta den första och fullt naturliga impulsen att se till de brabbades välmående. Som jag skrev om i gårdagens inlägg är ett typexempel de barn som sannolikt drabbats av neurologiska handikapp efter immunisering mot H1N1 med Pandemrix.
Vid sidan av att se till offrens behov och rätt till ursäkter och kompensation finns dock även frågan om vetenskapens möjigheter att lära även av tragedierna. Det är lätt att känna obehag inför tanken på att producera rapporter och data av mänskligt lidande. Icke desto mindre är det nödvändigt. Det är ur det perspektivet en mycket klok debattartikel som Göran Stiernstedt skriver i dagens SvD.
Stiernstedt viar med all tydlighet hur biverkningarna av en snabbt genomförd massvaccination måste bedömas inte bara på individnivå utan även i ett större sammanhang, ställt mot huruvida det egentligen förelegat ett behov av massimmunisering sett utifrån H1N1s förutsedda spridningsmönster och virulens.
Det är i detta sammanhang viktigt att inte göra en motsatsposition av hänsynen till offren och de vetenskapliga lärdomarna av händelseförloppet i stort. Det går att göra beräkningar på hur stort antal biverkningar som kan "accepteras" utifrån antalet behandlade med ett läkemedel utan att för den skull brista i empati mot de som faktiskt skadat allvarligt av dessa biverkningar.
Det är ett oundgängligt faktum att varje effektivt läkemedel även är behäftat med biverkningar av varierande allvarsgrad och förekomst. Tragiken kring Pandemrix var att vaccinet användes på en grupp där behovet nu i efterhand var för litet och biverkningarna inte tillräckligt väl studerade.
"Säkra" läkemedel ligger inte inom realistiskt räckhåll. Biverkningarna kommer alltid att kvarstå, men för att väga skaderisker mot nyttoeffekter måste riskerna vara välkända innan ett läkemedel tas i allmänt bruk. Pandemrix gör sällskap med Vioxx och Neurosedyn i en skamvrå där vi i vården misslyckats i det ärendet. 

Morgonluft för antivaccarna?

SvD har kört en intressant artikelserie om narkolepsi som sannolik allvarlig biverkan av Pandemrix. Till skillnad från tidigare skräckpropaganda om vacciner verkar det ju finnas en konkret bevisning för att Pandemrix faktiskt har orsakat allvarliga neurologiska sjukdomsfall i form av framförallt narkolepsi hos en liten grupp av de vaccinerade barnen. En mindre confoundingfaktor kvarstår då även "Svininfluensan" i vissa fall har visat sig kunna ge narkoleptiska symtom hos smittade barn, men som forskningsläget står i dag får ändå vaccinationerna ses som huvudorsaken till det ökade antalet fall av narkolepsi i Sverige och Finland.
Detta verkar alltså vara ett av de fall då ett läkemedel tagits i allmänt bruk på alltför vida indikationer, vilket naturligtvis är oacceptabelt och kräver en grundlig utredning angående vems ansvaret faktiskt är.
Riktigt intressant är även chatten med SvDs expert Inger Atterstam. Där finns som väntat många frågor från oroliga föräldrar, välgrundad kritik mot politikerna som tog beslut om vaccination även mot barn samt enstaka tragiska utsagor från människor som faktiskt förlorade ovaccinerade anhöriga som dog i influensan då de avstått immunisering. Sammantaget uttrycker de alltså hur svårt det är att i förväg bedöma nyttan av prevention för ett givet tillstånd, i synnerhet då det rör sig om en ny infektionssjukdom.
Det är viktigt att alla dessa människors farhågor och erfarenheter uppmärksammas, då det är sannolikt att vi får se nya influensaepidemier av allvarlig typ inom överskådlig tid.
Vad riskerna med Pandemrix dock inte gör är att tillföra något som helst stöd till den mer generella antivaccinationsrörelsen som föddes i och med Wakefields förfalskade slutsatser angående MPR-vaccin och autism. Den skräckpropaganda som de mer extrema delarna av rörelsen fortfarande sprider har i slutändan lett till ett ökande antal onödiga dödsfall i mässlingen, fler allvarliga neurologiska skador efter mässlingsencefalit och (sannolikt) en risk för att gruppen ovaccinerade vuxit sig så stor att faktiska mässlingsepidemier på nytt blivit en risk, allt detta en följd av att en ovederhäftig forskares resultat togs till intäkt för konspirationsteoretiskt foliehatteri.
I slutändan tillhör vaccinen de absolut viktigaste landvinningarna inom medicinen och samhället i stort. Desto större anledning alltså att nya vaccin måste vara säkre och fullt utredda innan de införs på bred bas.

Pest eller kolera?

Vilken position ska man inta när man inte gillar någon av parterna i en diskussion? Anledningen till frågan är Pär Ströms svar på Maria Svelands debattartikel i DN häromdagen.
Jag blev ganska upprörd över Svelands infantilt svartvita debatteknik. Det intryck hennes artikel var att den som inte är en likriktad del av den svenska kulturvänstern (underförstått ett fan av SCUM-manifestet och Anna Odell, försiktigt kritisk mot Wilks och okritisk mot Islam i syfte att inte underblåsa främlingsfientliga strömningar) är i stället en del av en stigande våg av nattsvart hat riktat mot feminister, invandrare och homosexuella. Detta bevisas med vaga hänvisningar till boken "De Hatade" och kopplingar till Breivik. Det sistnämnda börjar snabbt bli ett varningstecken i nätdebatterna, som en typ av en Godwin 2.0.
Som höggerröstande, invandringsvänlig ateist med feministiska sympatier finner jag det naturligtvis olyckligt att klumpas ihop med Breivik och den nätkultur som gödde hans paranoida föreställningar. Svelands artikel ger intryck av att bara den sant etablerade kultursfären är lämpade att leda kampen mot intoleransen och ger därtill en bild av en stark och livsfarlig högerextrem rörelse, som i min erfarenhet mest verkar bestå av enskilda, högljudda bloggare som inte lyfter sin verksamhet ut ur mammas källare.
Tyvärr är Per Ströms artikel snarast till Svelands fördel än tvärtom. Han påpekar hur män är missgynnade inom vissa områden i samhället, att vissa feminister har gått över gränsen till manshat, samt att han är utsatt för diverse elaka påhopp från just de senare. Inget av dessa argument är direkt felaktigt, men inte heller invaliderar de det faktum att kvinnor ur ett globalt perspektiv är systematiskt missgynnade ekonomiskt, socialt, religiöst och medicinskt.
Faktum är att Ströms argument synes ryckta rakt ur den amerikanska MRA-rörelsen, vars vedervärdiga misogyni kan ses väl belyst på exempelvis manboobz. Ström använder till och med termen "jämställdism", som synes vara en dålig direktöversättning av det av MRA-rörelsen svårt missbrukade ordet "egalitarian".
Jag ogillar starkt hur priviligerade män försöker spela offerkortet gentemot utsatta invandrare, homosexuella och missgynnade kvinnor. Dock tycker jag nästan lika illa om hur Sveland försöker göra sin  världsuppfattning till den enda motpolen till homofobi och rasism. Jag tycker lika illa om islam som jag gör om katolicism och scientologi, det gör mig inte till rasist. Jag anser att feminismen är en nödvändig kamp för jämställdhet, det gör mig inte till vare sig manshatare eller "feminazi".
Kort sagt: Jag betackar mig för både Svelands och Ströms försök att definiera världen som en kamp mellan två grupper, båda i besittning av den yttersta sanningen.

Lovecraftiansk isborrning

Vid sidan av nyheterna om att homofoben Santorum åter är aktuell i republikanernas primärval att och St Petersburgs stadsfullmäktige stiftar antiböglagar tagna rakt från 1600-talet kan man i dag läsa den betydligt mer upplyftande nyheten om att ryska forskare borrat sig ner till den tre kilometer djupt liggande underjordiska Vostoksjön på antarktis. Jag inväntar nu med spänning att få veta huruvida sjön är en steril vattensamling eller till äventyrs innehåller levande delar av ett mångmiljonårigt ekosystem.
På ett mindre verklighetsnära plan ekar nyheten av Lovecrafts magnifika novell "At the Mountains of Madness". För den som har missat detta epokgörande verk (fy skäms!) berättar novellen om hur ett amerikanskt forskarlag på antarktis inte bara återfinner en hittills okänd begskedja, utan också lyckas borra fram välbevarade och unika livsformer som inte liknar något annat.
Lovecraft må vara mest känd för sina nattsvarta noveller om mänsklighetens litenhet inför ett universum fyllt av mörka gudar och fasansfulla monster, men man skall inte heller underskatta den förmåga han uppvisade att baka in vetenskapliga nyheter från arkeologins, astronomins och paleontologins värld i sina alster. Men trots en uppenbar beundran inför vetenskapsmän och akademiker framförde också Lovecraft ofta tanken att vetenskapen stod i begrepp att bibringa människan kunskaper vi inte är kapabla att hantera, kunskaper som antingen skulle utplåna oss som art eller tvinga oss att "fly in i säkerheten i en ny mörk tidsålder".
Jag är glad att Lovecraft på det hela taget hade fel. Vetenskapen må ha frambringat en hel del fruktansvärda företeelser, främst i krigssammanhang, men vår förståelse för omvärlden tenderar snarare att föra vår art framåt än krossa oss.
Det som hotas av vetenskapens framsteg är snarast de dogmatiska religiösa världsbilderna, och det är hos dessas förespråkare vi kan se önskan att krypa ut ur ljuset och tillbaka in i religionsväldenas mörker. I detta sammanhang är Santorum, Ratzinger och Waberi (M) några oroväckande exempel. Jag är dock av den trösterika uppfattningen att den som tar strid mot upplysningen i slutändan är dömd att förlora.  

Jobbigt för katolska sjukhus att bedriva vård

Medan Texas och flera andra Republikanska stater urvattnar aborträtten finns dock skäl att USAs teokratiska element inte står helt oemotsagda i sin medeltida syn på reproduktiv hälsa. Anledningen är den nyligen genomdrivna hälsovårdslagstiftningen som fastslår att alla sjukvårdsinrättningar, även de katolska, har preventivmedelsrådsgivning som en del av sitt ansvarsområde.
Amerikanska katolska kyrkan har naturligtvis reagerat med ramaskri på varje sätt Papa Ratzinger kunde önska. Man kallar det inträffade för "en krigsförklaring mot katolska kyrkan" och ett "angrepp mot religionsfrihetens grunder". Om man drar det resonemanget till sin spets kommer man dock till en intressant slutsats: Religionsfriheten skulle alltså innebära en rättighet för sjukvårdsinrättningar att av religiösa skäl inte utföra uppgifter som annars vore självklara inom vårdens ansvarsområde.
Reaktionen är densamma som uppstod i Sverige vid både införandet av prästämbetet för kvinnor och partnerskapslagen, och innebär i praktiken att "religionsfriheten" blir en synonym för "att med religionen som skyddsnät få fortsätta en annars oacceptabel diskriminering". Ännu värre blev det naturligtvis när man betänker att samma argument om en hotad religionsfrihet användes som slagträ mot att inräkna sexuella minoriteter i lagen om hets mot folkgrupp. Då stod det klart att vissa religiösa grupper ansåg inte bara diskriminering utan även direkt hatpropaganda som integrerade delar i religionsutövningen.
Den nya lagstiftningen är glädjande på flera sätt. Dels för att den tydligt fastslår att sexuell och reproduktiv vård är en oundgänglig, icke valfri del av sjukvårdens ansvarsområde, dels för att den svala reaktionen från de amerikanska katolikerna visar på att vatikanen inte längre med sökerhet kan mobilisera världens katoliker som politisk privatarmé.
Förhoppningsvis kan man i förlängningen hoppas på en allt mer spridd insikt i att en grupp priviligerade farbröder förskansade i vatikanens palats är de som sist bör tillfrågas om hur världens människor bör leva sina liv.

En riktigt farlig konspirationsteori

FBI varnar nu för den amerikanska s.k. sovereign citizen-rörelsen, som förutom diverse fånigheter som egna sedeltryckerier, systematiskt skattesmiteri och rättshaverism även visat sig kapabla att ta till våld, i synnerhet mot poliser och andra myndighetspersoner.
Dagens artikel i svenskan tar dock tyvärr inte upp konspirationsteorierna som ligger till grunden för de s.k. "suveräna medborgarna", eller "freemen on the land" (FMOTL). Det finns mycket att läsa om denna fullständigt verklighetsfrämmande rörelse på nätet, men sammanfattningsvis rör det sig i grunden om en konspirationsteori grundad i att en enskild medborgare inte är skyldig att lyda domstolsorder, betala skatt eller på något sätt göra rätt för sig. Enligt de "suveräna medborgarna" känner domstolarna  till detta, men gör sitt bästa för att undertrycka den "sanna lagen". Till dessa vanföreställningar fogas vanligtvis diverse svammel om Magna Carta samt olika långsökta resonemang som förklarar varför rörelsens anhängare inte är skyldiga att betala hyror, räntor, fordonsavgifter och dylikt. Ett typiskt exempel är idén om att varje medborgare från födseln har tillgång till en fond med hundratusentals dollar (vars existens naturligtvis hemlighålls av myndigheterna). Genom att skriva "accepted for value" på en faktura eller räkning skulle då denna betalas från en dylik "hemlig fond".
Jag har skrivit tidigare om konspirationsteorier och just FMOTL-rörelsen är en av de farligare, främst för sina anhängare. Rörelsens förespråkare är mästerliga på att övertyga skuldsatta, panka människor om att de känner till en hemlig nödutgång från alla typer av ekonomiska skyldigheter, med inkasso, fängelsedomar och personliga konkurser som följd.
Att rörelsen vuxit sig så stark i just USA har sannolikt att göra med både landets historia av regeringsfientlighet samt vurmen för s.k. libertarianism (i prinip synonymt med Ayns Rands framfantiserade objektivism). Det är inte svårt att förstå lockelsen i en rörelse som i princip hävdar medlemmarnas rätt att ta del av allt i samhället utan att betala för sig. Att människor tror att de kan göra så utan juridiska konsekvenser är dock obegripligt, och ett strålande exempel på de inneboende farorna i en konspirationsteoretisk världsbild.

Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.

Supporterbråk och låtsaskrig

Dags för TV-spelsbloggande igen!
Anledningen är det i Aftonbladet beskrivna "spelarkriget" mellan gigantspelen Battlefield 3 och CoD: Modern Warfare 3 (båda enorma storsäljare, enbart BF 3 har nu sålts i 10 miljoner exemplar). Den som läst den här bloggen tidigare har nog uppfattat att jag har en stor svaghet för BF 3 som, i motsats till vad jag läst om PC-versionen, fungerar felfritt på Xboxen.
Jag förstår ärligt talat inte konflikten. Den gamla klichén om "äpplen och päron" har sällan passat så bra på  en diskussion. MW 3 är i mina ögon fullkomligt överlägset gällande singleplayerläget, där BF3s kampanj mest är en blek trailer för onlinespelet. Dock kan jag, trots upprepade försök, inte förlika mig med MW3s multiplayerläge, som i min uppfattning belönar snabba reflexer och starka soloinsaster, till skillnad från BF3 där samordning är grundbulten i en lyckad match (vilket naturligtvis gynnar oss något trögare lagspelare i den tidiga medelåldern). Med andra ord är kvalitetsskillnaden rimligen mest en fråga om tycke och smak snarare än någon objektivt mätbar storhet.
Dock är det intressant att kika på konflikten ur ett metaperspektiv. Uppenbart är ju att frågan engagerar fans från båda sidorna, i bland långt över det rimligas gräns. För den som gör ett tillfälligt besök på forum eller kommentarssidor framstår många spelare som bottenlöst aggressiva fanatiker i stånd till att ta till i princip hur grova påhopp som helst för att trycka till sina meningsmotståndare.
Det är i det läget lätt att ta till en förlöjligande attityd och i hånfull ton påpeka det löjliga i att bli så uppjagad över skillnaden mellan två TV-spel. Den inställningen till konflikten är dock både trångsynt och anakronistisk. Må så vara att ett TV-spel är på låtsas. Dock engagerar den aktiviteten mångfalt fler än exempelvis fotboll på elitnivå. Detta har dock inte hindrat upphöjelsen av fotbollseliten till halvgudar i media. Trots att elitidrott är en lika konstlad "låtsasaktivitet" som TV-spel är detta inget hinder för vuxna människor att klä sig i skojiga kläder och höggradigt berusade vråla ut sin besvikelse eller förtjusning över ett matchresultat eller, i värsta fall, ta till våld mot supportrar från "fel" lag.
I kontrast till detta kan nämnas att TV-spelare generellt är både nyktra, skötsamma och så vitt jag vet i princip aldrig tar till våld utanför den digitala sfären. Sett ur detta perspektiv är det intressant att läsa hur den gamla mögliga debatten om TV-spelens faror tuggas om på nytt i media, medan svenska kommuner vräker ut miljoner på nya fotbollsarenor och till stöd för diverse idrottslag....
(Som brasklapp ska jag nämna att jag uppfattar idrott som både sunt och engagerande. Jag finner bara jämförelsen användbar för att bringa saker och ting i perspektiv när någon kallar mitt TV-spelsintresse för "barnsligt").
I mina ögon är alltså konflikten mellan spelarbaserna ingen kvasikonflikt. Den är bara onödig, då det finns plats för alla som vill leka, vilket spel man än råkar föredra.    

Varför fascinerar da Vinci?

Spännande nyheter i dag om att en kopia av den berömda tavlan Mona Lisa är långt äldre än man trott, och kan till och med vara samtida med originalet. Jag vet ingenting om konsthistoria och kan därför inte säga vad detta innebär för vår kunskap om tavlan och vad vi kan lära därav. Däremot är uppmärksamheten kring upptäckten intressant att reflektera över.
Till att börja med är det lätt att känna fascination över "berättelsen" kring historiska föremål, kanske för att det eggar fantasin att tänka sig hur ett föremål överlevt från århundrade till århundrade, berörts av sedan länge döda människor och slutligen åter kommit fram i ljuset. Att döma av tidningskioskernas svällande urval av populärvetenskapliga tidskrifter är just historia ett ämne som fascinerar många. Gissningsvis är detta för att de flesta vet vilka Alexander, Lucretia Borgia och Napoleon var för några, och har en allmän bild av vad de stått för och utfört i sina liv (i alla fall i populariserade eller svartmålade redogörelser).
Ur ett mer cyniskt perspektiv är detta ett nedslående exempel på hur vetenskapen får plats i massmedia endast när en forskare påstår sig ha revolutionerande data med lättbegripliga tillämpningar. Da Vincis målningar och ritningar är ypperliga exempel på hur fokus läggs på det fascinerande och vagt mytologiserade snarare än den grundliga basforskningen. Trots att kartläggningen av DNA:t av många arter, systematiska fossilstudier och zoologiska observationer sedan länge har placerat evolutionsteorin bortom allt rimligt tvivel är det fortfarande "Darwins teori". I bland (som i Darwins fall) förs vetenskapen drastiskt framåt av en ny och omskakande teori, men det är under långa arbetstimmar i laboratorium som teorierna berättigas.
Om man som exempel tar Hahnemann (homeopatins uppfinnare) kan man här se hur en lättbegriplig och till synes drastisk teori kan få ett stadigt fotfäste i det allmänna medvetandet trots att den lilla grundforskning som faktiskt gjort inte visar på annat än att teorin är en befängd fantasi. Det är just därför man bör flytta fokus från genombrotten till det systematiska arbete som gör genombrotten både möjliga och användbara. En Hahnemann eller en da Vinci må komma med idén, men det är biologidoktorand Wang Li eller forskarassistent Emma Svensson som i slutändan tar reda på idéns sanningshalt och bärighet.
Med vårt fokus på det lättbegripliga och till synes revolutionerade flyttas fokus från Emmas excelark till Aftonbladets senaste intervju med Annika Dahlqvist, från evolutionsbiologens fossilregister till kreationistens amsagor och från vetenskapen till kändisen.
Ja, vetenskap är svårt och tidvis tråkigt. Men eftersom den är vårt bästa redskap för att förstå vår verklighet är den värd att belysas även när det inte rör sig om en ny fantastisk diet, antibiotiska effekter av honung eller Hitlers favoritrecept.

Var går gränsen?

Var går religionsfrihetens gräns? Jag skulle vara benägen att svara "vid kyrkväggen" eller "vid den troendes pannben". Det är dock inte riktigt rättvist (eller demokratiskt) då de religiösa naturligtvis har rätt att berätta om sin tro, missionera, sjunga psalmer på stan eller dylikt i syfte att sprida den ideologi de naturligtvis uppfattar som det enda rätta.
Erik Helmerson skriver i en ledare i dagens DN om just religionsfrihetens gränser jämtemot samhället i stort, samt vilket ansvar man har för sina uttalanden, specifikt i kontexten islamkritik/Breivik. Just den sistnämnda debatten har förts av bland annat Torbjörn Tännsjö i tidskriften SANS och är väl värd en genomläsning.
Mer allmänt om religionsfriheten sammanfattar Helmerson gränsdragningen på ett klokt sätt i orden "det som är brottsligt i samhället är naturligtvis brottsligt även om det utförs inom en religiös kontext". 
Problemet uppstår just vad gäller det som inte är brottsligt, men icke desto mindre står i strid med sekulära och demokratiska samhällsvärderingar. Till exempel kan det sägas självklart att var människa har rätt att bestämma över sin egen klädsel och det är på intet sätt rimligt att lagstifta om vilken typ av religiösa huvudbonader som skall vara tillåtna i ett samhälle. Lika självklart är det dock att det inte är acceptabelt för en elev att dölja sitt ansikte för sin lärare, för en läkare att maskera sig inför en patient eller en förskollärare inför sina barn. Inte heller är religionen en giltig ursäkt för att uppträda respektlöst mot "otrogna", trakassera kvinnor inför aborter eller på Ratzingers uppmaning hetsa för lagstiftning mot homosexuella.
Där går min gräns för religionsfriheten: Vid den icke troendes självbestämmande.
Helmerson konstaterar att det är eftersträvansvärt att vara tolerant mot en religion och samtidigt lagstifta mot dess avarter. Jag vill dock påstå att det går att bemöta en människa med den största värme och respekt utan att för den skull vika en tum för hans religiösa åsikter.