Pest eller kolera?

Vilken position ska man inta när man inte gillar någon av parterna i en diskussion? Anledningen till frågan är Pär Ströms svar på Maria Svelands debattartikel i DN häromdagen.
Jag blev ganska upprörd över Svelands infantilt svartvita debatteknik. Det intryck hennes artikel var att den som inte är en likriktad del av den svenska kulturvänstern (underförstått ett fan av SCUM-manifestet och Anna Odell, försiktigt kritisk mot Wilks och okritisk mot Islam i syfte att inte underblåsa främlingsfientliga strömningar) är i stället en del av en stigande våg av nattsvart hat riktat mot feminister, invandrare och homosexuella. Detta bevisas med vaga hänvisningar till boken "De Hatade" och kopplingar till Breivik. Det sistnämnda börjar snabbt bli ett varningstecken i nätdebatterna, som en typ av en Godwin 2.0.
Som höggerröstande, invandringsvänlig ateist med feministiska sympatier finner jag det naturligtvis olyckligt att klumpas ihop med Breivik och den nätkultur som gödde hans paranoida föreställningar. Svelands artikel ger intryck av att bara den sant etablerade kultursfären är lämpade att leda kampen mot intoleransen och ger därtill en bild av en stark och livsfarlig högerextrem rörelse, som i min erfarenhet mest verkar bestå av enskilda, högljudda bloggare som inte lyfter sin verksamhet ut ur mammas källare.
Tyvärr är Per Ströms artikel snarast till Svelands fördel än tvärtom. Han påpekar hur män är missgynnade inom vissa områden i samhället, att vissa feminister har gått över gränsen till manshat, samt att han är utsatt för diverse elaka påhopp från just de senare. Inget av dessa argument är direkt felaktigt, men inte heller invaliderar de det faktum att kvinnor ur ett globalt perspektiv är systematiskt missgynnade ekonomiskt, socialt, religiöst och medicinskt.
Faktum är att Ströms argument synes ryckta rakt ur den amerikanska MRA-rörelsen, vars vedervärdiga misogyni kan ses väl belyst på exempelvis manboobz. Ström använder till och med termen "jämställdism", som synes vara en dålig direktöversättning av det av MRA-rörelsen svårt missbrukade ordet "egalitarian".
Jag ogillar starkt hur priviligerade män försöker spela offerkortet gentemot utsatta invandrare, homosexuella och missgynnade kvinnor. Dock tycker jag nästan lika illa om hur Sveland försöker göra sin  världsuppfattning till den enda motpolen till homofobi och rasism. Jag tycker lika illa om islam som jag gör om katolicism och scientologi, det gör mig inte till rasist. Jag anser att feminismen är en nödvändig kamp för jämställdhet, det gör mig inte till vare sig manshatare eller "feminazi".
Kort sagt: Jag betackar mig för både Svelands och Ströms försök att definiera världen som en kamp mellan två grupper, båda i besittning av den yttersta sanningen.