Ursäkterna må skifta men kvinnohatet är konstant

Ateister och religionskritiker (undertecknad inkluderad) är ofta snabba med att hänvisa misogyni och kvinnoförtryck till ytterligare ett utbrott av de stora världsreligionernas ineboende människofientlighet och patriarkala allmaktsfantasier.
Tyvärr har den skeptiska och ateistiska rörelsen ingen anledning att gå med alltför hög svansföring. Vi är snabba med att peka ut Ratzingers stinkande kvinnohat, eller de avskyvärda "kristna" hoten mot den modiga tonåringen Jessica Ahlquist (som hade modet att peka ut hur hennes skola bröt mot religionsfriheten). Däremot är vi benägna att bortförklara de klart misogyna utbrotten från bland annat Dawkins i samband med "Elevatorgate" som sällsynta undantag från en i övrigt upplyst och jämställdhetsivrande massa.
Nyheten om att stora antal uzbekiska kvinnor tvångssteriliserats  kan dock inte ens med det mest långsökta av resonemang hänföras till mullors eller kardinalers kvinnohat. Dessa ofrivilliga, (ur de drabbades perspektiv) stympande och potentiellt farliga ingrepp har av allt att döma utförts av förment rationella skäl, förordade av stadsapparaten och utförda av vårdpersonal som borde veta långt bättre. Den gränslöst avskyvärda gruppvåldtäkten i Mariannelund är även den bara ytterligare ett exempel på hur män reducerar kvinnokroppen till en ägodel eller inkubator för foster, vare sig det gäller inskränkningar i aborträtten eller tvångssterilisering.
Innebär detta att en ökande sekularisering är oviktig för att uppnå ett jämställt samhälle? Knappast. Ur ett humanistiskt perspektiv finns inga ursäkter för kvinnoförtryck, medan det är att se som en närmaste integral komponent i ett trossystem baserat på en manlig gud företrädd av ett partriarkalt prästerskap.
Må så vara att kvinnohatet i första hand stammar ur mäns försök att bättra på sin usla självbild genom att utse halva mänskligheten till mindre värda och blott havt mänskliga. Utan religionen förlorar dock dessa förvuxna småpojkar sitt främsta svepskäl. "Kvinnan är underordnad för att gud har skapat henne så" är sorgligt förekommande i den globala debatten om jämställdhet. Om sagesmännen berövades sina religiösa argument och i stället tvingades säga det de känner skulle deras tid i rampljuset snart vara utmätt. För vem av dessa självutnämnda mansförespråkare skulle egentligen känna sig bekväm med att säga som det är:
"Jag är en bottenlöst hatisk, misslyckad liten människa. Min enda självkänsla är baserad på att få vara ett svin mot kvinnor. Ta inte min uppblåsthet i från mig, utan den är jag ingenting." 

Inga flickor i de feta pojkarnas klubbhus?

Det är jobbigt med intelligenta, begåvade, vältaliga kvinnor. I alla fall om dessa jobbar inom spelbranschen och man själv råkar vara en sannolikt överviktig evig oskuld på 30+, vars enda omvärldskontakt utöver WoW-guildet är hatkampanjer på diverse spelforum och twitterkonton (se Aftonbladets artikel och intervju).
En fördomsfull bild av tv-spelare? Javisst. Men jag anser mig berättigad att använda den av två anledningar:
1) Jag är själv både överviktig och tv-spelare, och som alla vet får man vara hur elak man vill mot sin egen subkultur.
2) De patetiska nördar som driver hatkampanjer mot den briljanta Jennifer Hepler (som skriver spelmanus för Bioware) bär själva ansvaret för att nivån på debatten sänkts så till den milda grad att de främst ger intryck av djup omognad och en kvinnosyn hämtad ur de mest fördomsfulla bilderna av svettiga, asociala eviga oskulder i nedsläckta rum.
Vad har då Hepler gjort som är så fruktansvärt? För det första har hon öppet sagt att hon själv inte spelar tv-spel i en många år gammal intervju. Ur ett professionellt perspektiv är detta en ren icke-fråga då det knappast har någon egentlig bäring på hennes författarkompetens. Att hon sedan är av åsikten att berättelsen är viktigare än spelmekaniken för att bära fram ett spel kan man naturligtvis diskutera, men i min mening är en intelligent intrig en plågsamt sällsynt företeelse i ett medium som i övrigt blivit alltmer slipat vad gäller de tekniska aspekterna. Därtill finns en märkligt homofob reaktion få förekomsten av homosexuella förhållanden i Biowares spel oavsett dessa författats av Hepler eller ej.
Vad som står klart då man läser anfallen på Hepler är dock att de ilsknaste kritikerna är pinsamt fixerade vid hennes kön. Det är ett sorgligt faktum att vissa internetkulturer är hemvist för framförallt män med en omogen kvinnosyn, men i just det här fallet utmärker sig spelkulturen som ovanligt prepubertal.
Ett extremt exempel på att misogynin i spelarkretsar är utbredd och i värsta fall till och med accepterad är hur ett stort LAN-party i Austin, Texas, valde att hantera trakasserierna mot kvinnliga deltagare genom att utestänga... Kvinnorna. Varje kvinnlig online-spelare kan vittna om en "grabbkultur" präglad av sexism (för att inte tala om homofobi), och vill man ha en illustration av hur spelbranschen och recensenterna ser på kvinnors roll i spelvärlden rekommenderas en närmare studie av det hyllade "Bayonetta". I det sistnämnda exemplet har jag till och med läst svenska recensioner som på fullt allvar hyllat spelets kvinnbild som progressiv på grund av den "tuffa" kvinnliga huvudrollsinnehavaren, trots att dennas enda minnesvärda attribut är tuttar och tajt klädsel.
TV-spelskulturen vill bli tagen på allvar. För att det ska ske krävs att både speltillverkare, skribenter och spelare i gemen ger anammar en jämställdhetssyn som anstår vuxna människor snarare än jättebäbisar.
Själv är jag helt enkelt förbannat trött på att min hobby dras med ett uslet rykte orsakat av feta, äckliga, svettiga eviga oskulder som från sina hålor spottar hat över kvinnor som de är för rädda för att möta i ett vuxet samtal. Väx upp, eller låt oss vuxna människor leka i fred!

Pest eller kolera?

Vilken position ska man inta när man inte gillar någon av parterna i en diskussion? Anledningen till frågan är Pär Ströms svar på Maria Svelands debattartikel i DN häromdagen.
Jag blev ganska upprörd över Svelands infantilt svartvita debatteknik. Det intryck hennes artikel var att den som inte är en likriktad del av den svenska kulturvänstern (underförstått ett fan av SCUM-manifestet och Anna Odell, försiktigt kritisk mot Wilks och okritisk mot Islam i syfte att inte underblåsa främlingsfientliga strömningar) är i stället en del av en stigande våg av nattsvart hat riktat mot feminister, invandrare och homosexuella. Detta bevisas med vaga hänvisningar till boken "De Hatade" och kopplingar till Breivik. Det sistnämnda börjar snabbt bli ett varningstecken i nätdebatterna, som en typ av en Godwin 2.0.
Som höggerröstande, invandringsvänlig ateist med feministiska sympatier finner jag det naturligtvis olyckligt att klumpas ihop med Breivik och den nätkultur som gödde hans paranoida föreställningar. Svelands artikel ger intryck av att bara den sant etablerade kultursfären är lämpade att leda kampen mot intoleransen och ger därtill en bild av en stark och livsfarlig högerextrem rörelse, som i min erfarenhet mest verkar bestå av enskilda, högljudda bloggare som inte lyfter sin verksamhet ut ur mammas källare.
Tyvärr är Per Ströms artikel snarast till Svelands fördel än tvärtom. Han påpekar hur män är missgynnade inom vissa områden i samhället, att vissa feminister har gått över gränsen till manshat, samt att han är utsatt för diverse elaka påhopp från just de senare. Inget av dessa argument är direkt felaktigt, men inte heller invaliderar de det faktum att kvinnor ur ett globalt perspektiv är systematiskt missgynnade ekonomiskt, socialt, religiöst och medicinskt.
Faktum är att Ströms argument synes ryckta rakt ur den amerikanska MRA-rörelsen, vars vedervärdiga misogyni kan ses väl belyst på exempelvis manboobz. Ström använder till och med termen "jämställdism", som synes vara en dålig direktöversättning av det av MRA-rörelsen svårt missbrukade ordet "egalitarian".
Jag ogillar starkt hur priviligerade män försöker spela offerkortet gentemot utsatta invandrare, homosexuella och missgynnade kvinnor. Dock tycker jag nästan lika illa om hur Sveland försöker göra sin  världsuppfattning till den enda motpolen till homofobi och rasism. Jag tycker lika illa om islam som jag gör om katolicism och scientologi, det gör mig inte till rasist. Jag anser att feminismen är en nödvändig kamp för jämställdhet, det gör mig inte till vare sig manshatare eller "feminazi".
Kort sagt: Jag betackar mig för både Svelands och Ströms försök att definiera världen som en kamp mellan två grupper, båda i besittning av den yttersta sanningen.

Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.