Stora, stygga vargen

Det gläder mig att se att vargdebatten  äntligen verkar flytta bort från den lilla grupp jägare som mest av allt verkar vilja se svenska skogen som en älgpark för bekväma jaktmöjligheter. Som boende i skogslän, övertygad svamp- och bärplockare samt fjällvandrare och rovdjursvän blir jag minst sagt irriterad när den mest varghatande falangen bland jägarna gör sig till talmän för hela Norrland.
Betydligt mer intressant är då hur rennäringen påverkas av att tidigare kraftigt decimerade rovdjursstammar börjar återhämta sig till ekologiskt rimliga nivåer (även utan en examen i zoologi är det lätt att läsa sig till vilken roll apexpredatorerna spelar för ekosystemet). Det hela är en krock mellan en unik och uråldrig försörjningsform och allmänbiologiska hänsynstaganden.  Som jag förstått saken krävs det relativt stora hjordar för att möjliggöra försörjning genom renskötsel, och även då är marginalerna små. Det är ur det perspektivet lätt att förstå vilken risk en ökad rovdjurspopulation utgör för hela näringen, som till skillnad från jakthobbyn utgör en försörjning, eller till och med en livsstil.
Något jag letat efter utan att hitta är dock siffror på hur många renar som dödas av rovdjur i jämförelse med trafikdödade djur, samt hur stor del "förlorade" renar som kan antas vara rovdjursdödade. (Som jämförelse kan nämnas att en jakthund statistiskt sett löper större risk att vådaskjutas under jakt än att dödas av varg).
Anledningen till att siffrorna är viktiga är naturligtvis att renägarna får adekvat ersättning.
Då djur knappast respekterar län- och kommungränser måste rovdjursfrågan betraktas som en nationell angelägenhet, oavsett regeringens ganska populistiska försök att avhända sig sitt miljöansvar genom att flytta ut ärendet på lokal nivå. Ur det perspektivet måste även de oundvikliga kostnader som en livskraftig rovdjursstam medför betraktas som en nationell fråga för att möjliggöra en fortsatt samexistens mellan rennäringen och vargen.