Lätt att lura den som vill tro

Den lilla orten Ljungaverk hemsöktes nyligen. Inte av spöken, gastar eller demoner, utan av ett "medium".
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.

Stick, du stygga spöke...

...för du finns ju inte!
Till och med Alfons Åberg, fem år, har koll på det. Varför kvarstår då alla dessa historier om andar, genomskinliga skepnader och mystiska rörelser i huset? Och, framförallt, varför har inte sekler av spökjakt genererat mer än en uppsjö av anekdoter fullproppade av efterhandskonstruktioner falska samband?
Just det sistnämnda serveras rikligt i Svenskans anmärkningsvärt okritiska artikel, då ett antal spökjägare berättar om diverse syner av nyligen hädangångna anhöriga, budskap från andra sidan och andra klassiska grundrecept på spökhistorier.
Den "vetenskapliga" delen av spökjägarverksamheten är mer intressant. Till att börja med fastställs att "80% av alla berättelser har en naturlig förklaring". Redan här har vi ett tankefel: Vi hittar ingen naturlig förklaring, därför spöken. Detta är en direkt parallell till kreationisternas favorittänk: Jag förstår inte evolutionsteorin, därför gud.
Det blir ännu bättre när man får förklarat vilken bevisning som godtas som tecken på att spöken faktiskt är närvarande i ett hus: "Om man får ett elektromagnetiskt fält, en stor temperaturväxling och samtidigt spelar in ett ljud, då kan man sätta det i ett sammanhang". Vilket sammanhang då? Att de fenomen som på oklar grund förmodas ha ett samband med förekomsten av en företeelse vars existens i sig är ytterst tveksam i sig är mätbara för inte bevisningen en millimeter framåt.
I slutändan skulle jag älska att se faktiska bevis för att avlidna människor kan lämna spår i form av bilder, ljud och budskap. Tyvärr är de vittnesmål vi hittills har att tillgå endast bevis för människans oerhörda förmåga att genom bekräftelsebias se samband där inga sådana finns.
Ett försonande drag hos de spökjägare som beskrivs i artikeln är att de inte, i motsats till de flesta professionella "medierna", inte tar sitt intresse för oklara fenomen till intäkt till att pungslå undrande människor på pengar.
Om någon vill jaga spöken på hobbybasis skall jag naturligtvis inte säga att det är något fel på det. I längden tror jag dock att de skulle få ut mer av att studera de mekanismer som får människor att tro på spöken än att jaga runt med värmekameror och mikrofoner i jakt på något vars existens de sannolikt aldrig kommer att kunna bevisa.