Det är uppmuntrande att läsa om en riktigt modig människa. Ken, boende i Nairobi (intervjuad i DN i dag), är öppet homosexuell och engagerad för sexuella minoriteters rättigheter i Kenya. Människor som han är naturligtvis oerhört viktiga för en demokratisk utveckling på en kontinent där homfobin blir alltmer befäst i både kultur och lag, med Sudan som skräckexempel. En vedervärdig allians av makthavare, media och kyrka har drivit hatet så långt att en förkämpe för homosexuellas rättigheter först pekades ut i media och därefter mördades... Och på hans begravning höll den förrättande prästen en hatpredikan i stället för en begravningsgudstjänst.
Att diverse makthavare med ansvar för skakiga, korrupta ekonomier och med bristande folkligt stöd drar nytta av homfobin är inte överraskande. Att peka ut de andra, de avvikande, har alltid hört till standardpropagandan för kvasidiktatorer i behov av syndabockar. I länder med bristande tryckfrihet blir naturligtvis följden att medierna ger ståndskall i den riktning de blir beordrade.
Kvarstår gör då kyrkorna, de institutioner som gärna omger sig med en aura av rättmätighet, godhet och medmänsklighet men samtidigt gärna gör blixtsnabba undantag från de principerna när jämställdhet och demokrati hotar deras milleniegamla rätt att förfölja och hata de som inte inordnar sig i det "kristna" regelverket. Sällan har väl guds kärlek varit mer villkorad än när det gäller sexualiteten som, i alla fall om man lyssnar på vissa predikanter, hör hemma inom minst sagt smala ramar: Straight, inomäktenskapligt, i fortplantningssyfte och inte för njutnings skull... I synnerhet inte för kvinnor.
Kyrkornas sexualfientlighet har jag skrivit en hel del om tidigare. Vad som gör situationen i subsahariska Afrika så osmaklig är att homofobin inte bara är lokalproducerad utan även importerad. När RKK har fått backa steg för steg för mer humanistiska moralsystem och lagstiftningar i Europa har vatikanen gradvis flyttat alltmer av sin mest kvinno- och homofientliga propaganda till Sydamerika och Afrika. På samma trängs västvärldens reaktionära frikyrkor gradvis bort av sexualliberalism och jämställdhetssträvan och har därför fått flytta sina sökanden efter ett ärkereaktionärt, teokratiskt idealsamhälle till utvecklingsländerna.
"Missionsverksamhet" är en vanlig post i frikyrkornas bokslut, kollekter och förböner. Ju mer en reaktionär kristendomstolkning sprids över den afrikanska kontinenten, desto mer liknar denna "mission" den svenska extremvänsterns tidigare ekonomiska (och PR-mässiga) stöd till blodbesudlade kommunistdiktaturer världen över. Och precis som när svenska kommunister talade sig varma för Sovjetunionen var mord och förföljelse något de frikyrkliga i dag accepterar som en del av priset för att få bygga sitt gudsrike någon annanstans, där de själva inte behöver vara närvarande för att se hatets konsekvenser med egna ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar