Varför fascinerar da Vinci?

Spännande nyheter i dag om att en kopia av den berömda tavlan Mona Lisa är långt äldre än man trott, och kan till och med vara samtida med originalet. Jag vet ingenting om konsthistoria och kan därför inte säga vad detta innebär för vår kunskap om tavlan och vad vi kan lära därav. Däremot är uppmärksamheten kring upptäckten intressant att reflektera över.
Till att börja med är det lätt att känna fascination över "berättelsen" kring historiska föremål, kanske för att det eggar fantasin att tänka sig hur ett föremål överlevt från århundrade till århundrade, berörts av sedan länge döda människor och slutligen åter kommit fram i ljuset. Att döma av tidningskioskernas svällande urval av populärvetenskapliga tidskrifter är just historia ett ämne som fascinerar många. Gissningsvis är detta för att de flesta vet vilka Alexander, Lucretia Borgia och Napoleon var för några, och har en allmän bild av vad de stått för och utfört i sina liv (i alla fall i populariserade eller svartmålade redogörelser).
Ur ett mer cyniskt perspektiv är detta ett nedslående exempel på hur vetenskapen får plats i massmedia endast när en forskare påstår sig ha revolutionerande data med lättbegripliga tillämpningar. Da Vincis målningar och ritningar är ypperliga exempel på hur fokus läggs på det fascinerande och vagt mytologiserade snarare än den grundliga basforskningen. Trots att kartläggningen av DNA:t av många arter, systematiska fossilstudier och zoologiska observationer sedan länge har placerat evolutionsteorin bortom allt rimligt tvivel är det fortfarande "Darwins teori". I bland (som i Darwins fall) förs vetenskapen drastiskt framåt av en ny och omskakande teori, men det är under långa arbetstimmar i laboratorium som teorierna berättigas.
Om man som exempel tar Hahnemann (homeopatins uppfinnare) kan man här se hur en lättbegriplig och till synes drastisk teori kan få ett stadigt fotfäste i det allmänna medvetandet trots att den lilla grundforskning som faktiskt gjort inte visar på annat än att teorin är en befängd fantasi. Det är just därför man bör flytta fokus från genombrotten till det systematiska arbete som gör genombrotten både möjliga och användbara. En Hahnemann eller en da Vinci må komma med idén, men det är biologidoktorand Wang Li eller forskarassistent Emma Svensson som i slutändan tar reda på idéns sanningshalt och bärighet.
Med vårt fokus på det lättbegripliga och till synes revolutionerade flyttas fokus från Emmas excelark till Aftonbladets senaste intervju med Annika Dahlqvist, från evolutionsbiologens fossilregister till kreationistens amsagor och från vetenskapen till kändisen.
Ja, vetenskap är svårt och tidvis tråkigt. Men eftersom den är vårt bästa redskap för att förstå vår verklighet är den värd att belysas även när det inte rör sig om en ny fantastisk diet, antibiotiska effekter av honung eller Hitlers favoritrecept.