Vansinne och vapen en obehaglig kombination

Det har skrivits hundratals spaltmeter om de ideologiska slutsatserna av Breiviks vansinnesdåd på Utöya. Debatten har kretsat kring allt från sansade betraktelser om yttrandefrihetens inneboende skyldigheter till smärtsamt tragiska försök att plocka politiska poäng genom att hävda ett orsakssamband mellan massakern och allt från "PK-samhället" till "den europeiska högerextrema vågen" (ur Maria Svelands perspektiv förkroppsligad av alla som i någon fråga någon gång sagt emot henne, om hennes omskrivna debattartikel I DN för en tid sedan är att utgå ifrån).
Kort sagt håller argumentum ad Breivikum på att bli den nya "Godwin": Att dra likhetstecken mellan den norske massmördaren och sina meningsmotståndare är det yttersta och billigaste känsloargumentet då förnuftet sedan länge tagit slut.
Min personliga åsikt är att det enda vi kan lära av tragedin i Norge är hur mycket skada en människa kan åstadkomma då en vriden världsbild kombineras med en långtgående demonisering av "fienden" och tillräckliga resurser att göra verklighet av en mardrömsartad fantasi.
Steget är inte långt till Iran och landets misstänkta ambition att skaffa en kärnvapenarsenal. Som Jackie Jakubowski illustrerar med ett flertal exempel i DN i dag  uppvisar Ahmadinejad och de mäktiga ayatollorna i Iran rikliga mängder av den typ av vansinne som inte har något att göra med psykisk sjukdom i ordets egentliga bemärkelse, men vars slutresultat ändå hotar utmynna i handlingar som inte kan kallas annat än galenskap.
Precis som andra arter av våldsam politisk extremism uppvisar det iranska styret en skrämmande nonchalans inför konsekvenserna av det egna handlandet med hänvisning till ett "heligt" slutmål höjt över all kritik. Samma fanatism kan observeras hos både vänster- och högerextremister, den absolut mest urspårade delen av djurrättsrörelsen och många andra grupper som visat sig kapabla att ta till terror i syfte att uppnå sina politiska och sociala mål.
I fallet Iran är dock förhållandena exceptionella på flera sätt. Dels framförs fanatismen inte av en marginaliserad grupp på den politiska ytterkanten utan av en styrande politisk elit, dels finns i bakgrunden en extrem islamism med klara apokalyptiska undertoner.
Jag är mycket tveksam till att ett militärt ingripande mot Iran är vare sig befogat eller ändamålsenligt. Men just mot bakgrund av vad en ensam beväpnad vettvilling kan åsamka sin omvärld är tanken på en regim styrd av religiösa vanföreställningar de sista människor man vill se med fingret på kärnvapenknappen.