Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.