När något svårt har drabbat människor, i synnerhet i stor skala, är ofta den första och fullt naturliga impulsen att se till de brabbades välmående. Som jag skrev om i gårdagens inlägg är ett typexempel de barn som sannolikt drabbats av neurologiska handikapp efter immunisering mot H1N1 med Pandemrix.
Vid sidan av att se till offrens behov och rätt till ursäkter och kompensation finns dock även frågan om vetenskapens möjigheter att lära även av tragedierna. Det är lätt att känna obehag inför tanken på att producera rapporter och data av mänskligt lidande. Icke desto mindre är det nödvändigt. Det är ur det perspektivet en mycket klok debattartikel som Göran Stiernstedt skriver i dagens SvD.
Stiernstedt viar med all tydlighet hur biverkningarna av en snabbt genomförd massvaccination måste bedömas inte bara på individnivå utan även i ett större sammanhang, ställt mot huruvida det egentligen förelegat ett behov av massimmunisering sett utifrån H1N1s förutsedda spridningsmönster och virulens.
Det är i detta sammanhang viktigt att inte göra en motsatsposition av hänsynen till offren och de vetenskapliga lärdomarna av händelseförloppet i stort. Det går att göra beräkningar på hur stort antal biverkningar som kan "accepteras" utifrån antalet behandlade med ett läkemedel utan att för den skull brista i empati mot de som faktiskt skadat allvarligt av dessa biverkningar.
Det är ett oundgängligt faktum att varje effektivt läkemedel även är behäftat med biverkningar av varierande allvarsgrad och förekomst. Tragiken kring Pandemrix var att vaccinet användes på en grupp där behovet nu i efterhand var för litet och biverkningarna inte tillräckligt väl studerade.
"Säkra" läkemedel ligger inte inom realistiskt räckhåll. Biverkningarna kommer alltid att kvarstå, men för att väga skaderisker mot nyttoeffekter måste riskerna vara välkända innan ett läkemedel tas i allmänt bruk. Pandemrix gör sällskap med Vioxx och Neurosedyn i en skamvrå där vi i vården misslyckats i det ärendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar