Intressant av Ullenhag

Mer i DN i dag om hur imamer i svenska moskéer uppmuntrat kvinnor till att underkasta sig våld, förnedring och sexuellt tvång för att den påhittade, skäggige gubben i himlen säger att det skall vara på det sättet.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.

Jobbigt för katolska sjukhus att bedriva vård

Medan Texas och flera andra Republikanska stater urvattnar aborträtten finns dock skäl att USAs teokratiska element inte står helt oemotsagda i sin medeltida syn på reproduktiv hälsa. Anledningen är den nyligen genomdrivna hälsovårdslagstiftningen som fastslår att alla sjukvårdsinrättningar, även de katolska, har preventivmedelsrådsgivning som en del av sitt ansvarsområde.
Amerikanska katolska kyrkan har naturligtvis reagerat med ramaskri på varje sätt Papa Ratzinger kunde önska. Man kallar det inträffade för "en krigsförklaring mot katolska kyrkan" och ett "angrepp mot religionsfrihetens grunder". Om man drar det resonemanget till sin spets kommer man dock till en intressant slutsats: Religionsfriheten skulle alltså innebära en rättighet för sjukvårdsinrättningar att av religiösa skäl inte utföra uppgifter som annars vore självklara inom vårdens ansvarsområde.
Reaktionen är densamma som uppstod i Sverige vid både införandet av prästämbetet för kvinnor och partnerskapslagen, och innebär i praktiken att "religionsfriheten" blir en synonym för "att med religionen som skyddsnät få fortsätta en annars oacceptabel diskriminering". Ännu värre blev det naturligtvis när man betänker att samma argument om en hotad religionsfrihet användes som slagträ mot att inräkna sexuella minoriteter i lagen om hets mot folkgrupp. Då stod det klart att vissa religiösa grupper ansåg inte bara diskriminering utan även direkt hatpropaganda som integrerade delar i religionsutövningen.
Den nya lagstiftningen är glädjande på flera sätt. Dels för att den tydligt fastslår att sexuell och reproduktiv vård är en oundgänglig, icke valfri del av sjukvårdens ansvarsområde, dels för att den svala reaktionen från de amerikanska katolikerna visar på att vatikanen inte längre med sökerhet kan mobilisera världens katoliker som politisk privatarmé.
Förhoppningsvis kan man i förlängningen hoppas på en allt mer spridd insikt i att en grupp priviligerade farbröder förskansade i vatikanens palats är de som sist bör tillfrågas om hur världens människor bör leva sina liv.

Var går gränsen?

Var går religionsfrihetens gräns? Jag skulle vara benägen att svara "vid kyrkväggen" eller "vid den troendes pannben". Det är dock inte riktigt rättvist (eller demokratiskt) då de religiösa naturligtvis har rätt att berätta om sin tro, missionera, sjunga psalmer på stan eller dylikt i syfte att sprida den ideologi de naturligtvis uppfattar som det enda rätta.
Erik Helmerson skriver i en ledare i dagens DN om just religionsfrihetens gränser jämtemot samhället i stort, samt vilket ansvar man har för sina uttalanden, specifikt i kontexten islamkritik/Breivik. Just den sistnämnda debatten har förts av bland annat Torbjörn Tännsjö i tidskriften SANS och är väl värd en genomläsning.
Mer allmänt om religionsfriheten sammanfattar Helmerson gränsdragningen på ett klokt sätt i orden "det som är brottsligt i samhället är naturligtvis brottsligt även om det utförs inom en religiös kontext". 
Problemet uppstår just vad gäller det som inte är brottsligt, men icke desto mindre står i strid med sekulära och demokratiska samhällsvärderingar. Till exempel kan det sägas självklart att var människa har rätt att bestämma över sin egen klädsel och det är på intet sätt rimligt att lagstifta om vilken typ av religiösa huvudbonader som skall vara tillåtna i ett samhälle. Lika självklart är det dock att det inte är acceptabelt för en elev att dölja sitt ansikte för sin lärare, för en läkare att maskera sig inför en patient eller en förskollärare inför sina barn. Inte heller är religionen en giltig ursäkt för att uppträda respektlöst mot "otrogna", trakassera kvinnor inför aborter eller på Ratzingers uppmaning hetsa för lagstiftning mot homosexuella.
Där går min gräns för religionsfriheten: Vid den icke troendes självbestämmande.
Helmerson konstaterar att det är eftersträvansvärt att vara tolerant mot en religion och samtidigt lagstifta mot dess avarter. Jag vill dock påstå att det går att bemöta en människa med den största värme och respekt utan att för den skull vika en tum för hans religiösa åsikter.

Snippan som gudagiven familjeegendom?

I en utmärkt rak och tydlig debattartikel i Svenskan i dag ger Nyamo Sabuni och Gun Heimer klart besked om varför sjukvården inte skall bedriva kirurgi för att återställa slidkransen hos unga kvinnor som annars riskerar att utsättas för våld om de inte blöder på bröllopsnatten. I sakfrågan kan jag inte annat än ge dem mitt fulla medhåll, men man skall inte underskatta komplexiteten i frågan då denna berör både integration, religionsfrihet, sjukvårdens uppgiftsbeskrivning och (framför allt) kvinnans rätt till sin egen kropp.

Om vi inleder med sjukvårdsperspektivet är detta rimligvis det tydligaste: Sjukvårdens rätt är att bevara liv och livskvalitet. Definitionen på livskvalitet är naturligtvis flytande, men kan rimligtvis ej utsträckas till att innefatta krav på rent kosmetiska åtgärder på människokroppen. Tydligast framstår detta om man leker med tanken på att blivande makar skulle framföra krav på byststorlek hos sina tilltänkta fruar. Skall då sjukvården utföra bröstplastiker för att tillgodose dessa krav? Liksom "oskuldsoperationerna" faller tanken på sin egen orimlighet.
Ett perspektiv som framförs högljutt i debattartikelns kommentarsfält är integrationsperspektivet, då närmast synonymt med invandringspolitik. För mig är detta att skjuta bredvid målet, då en kvinnofientlig tradition inte blir vare sig mer eller mindre oacceptabel för att den förekommer i en given etnisk grupp. Kraven på jämställdhet och kvinnligt självbestämmande måste kunna drivas helt fristående från invandringsdebatten, då alternativet är en argumentation som snabbt degenererar till ren främlingsfientlighet alternativt ilskna anklagelser om detsamma. Skall kvinnosynen bland vissa etniska grupper ändå användas som politiskt argument synes det dock rimligare att detta är ett argument för en generös invandringspolitik, då en kvinnas chanser att växa upp i en jämställd miljö torde vara avsevärt större i Sverige än om hon kvarstannat i ett land där en patriarkal kultur är allmänrådande.
Det mest absurda argumentet jag läst i debatten torde vara det sexualmoraliska, där proponenten försöker flytta fokus till ett allmänt försvar för avhållsamhet som kontrast till vårt påstått översexualiserade samhälle. Denna argumentationslinje faller dock raskt om man drar den till dess oundvikliga konklusion: Att de män som förväntar sig en blödande oskuld har någon typ av rätt att ställa sådana krav på sina tillkommande. Naturligvis skall ingen inleda sexuella relationer innan denne är mogen för sådana, men detta ställningstagande måste baseras på indvidens välmående, inte släktens krav på "renhet".
Således tycker jag alltså att jag har gott stöd för att säga dels att det inte är kvinnans kropp som skall modifieras, utan kraven på densamma, dels att man skoninglöst kan kritisera en destruktiv kvinnosyn utan att man på någon sätt indirekt stöder främlingsfientliga rörelser.
Så till det som i min mening är diskussionens kärna: Varifrån kommer denna absurda fixering vid blödning vid första samlaget efter vigseln? Till att börja med kan vi konstatera att några dylika krav inte synes ställas på män, varför vi kan komma till konklusionen att det inte handlar om någon strävan efter att det gifta paret tillsammans skall få utveckla sin sexualitet inom ett tryggt parförhållande.
Därifrån är steget inte långt till att fastslå att det är kvinnas sexualitet och genitalia som skall kontrolleras och snippan tillhör således inte kvinnan själv, utan är en familjetillgång som vid vigseln övergår i makens kontroll.
Hur har ett så groteskt övergrepp mot individens makt över sin egen kropp kunnat bli institutionaliserat i vissa kulturer? Mitt svar är religionen. Samtliga abrahamitiska religioner synes lida av en svårartad fixering vid genitalia och hur dessa skall användas, och kombinerat med dessa religioners inherenta kvinnofientlighet har resultatet blivit kulturer där kvinnans kropp är ett redskap för mannens njutning och fortplantning. Att en kvinna på eget initiativ är sexuellt aktiv utanför ramen som en mansstyrd familjebildning innebär blir därigenom ett uppfattat hot mot mannens religiöst definierade rätt till makt.
Vän av ordning kan naturligtvis invända att denna sexuella maktutövning ingår i många olika kulturer, fristående från vilken religion som dominerar i populationen. Detta är naturligtvis korrekt, då misogynin varit påbjuden så länge att den blivit autonomt självperpetuerande inom vissa kulturer.
Dock: Om religionen avlägsnas från argumentationen återstår att försöka finna bevis för kvinnans plikt till underordning inom biologi, psykologi eller socioekonomiska faktorer. Då all vetenskap ger entydiga bevis på att jämställda samhällen inte strider mot grundläggande humanbiologiska faktorer och därtill fungerar överlägset bättre än patriarkat vad gäller ekonomi, hälsa och forskning, har kvinnohatarna inte mycket att hämta från det hållet. Således tycker jag mig kunna påstå att om man avfärdar gudomliga påbud om kvinnans underordning som de vidskepliga sagor de faktiskt är så avlägsnar man själva grundbulten i försvaret för institutionaliserat kvinnoförtryck.
För att återknyta till ämnet om oskuldsoperationer får alltså min slutsats bli att det inte finns några rimliga skäl till att bestämmandet över kvinnans kropp skall tillhöra någon annan än henne själv, och sjukvården skall inte utföra åtgärder som talar för motsatsen. Om en kvinnas tilltänkte man kräver bevis för hennes oskuld skall andra samhällsinstitutioner klart och tydligt visa inte bara att sådana krav är oacceptabla, utan att kvinnan har all rätt i världen att avvisa såväl kraven på hennes "renhet" som äktenskapet i sig, om det bygger på så absurda krav på hennes underordning.
 
   

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.