Var går gränsen?

Var går religionsfrihetens gräns? Jag skulle vara benägen att svara "vid kyrkväggen" eller "vid den troendes pannben". Det är dock inte riktigt rättvist (eller demokratiskt) då de religiösa naturligtvis har rätt att berätta om sin tro, missionera, sjunga psalmer på stan eller dylikt i syfte att sprida den ideologi de naturligtvis uppfattar som det enda rätta.
Erik Helmerson skriver i en ledare i dagens DN om just religionsfrihetens gränser jämtemot samhället i stort, samt vilket ansvar man har för sina uttalanden, specifikt i kontexten islamkritik/Breivik. Just den sistnämnda debatten har förts av bland annat Torbjörn Tännsjö i tidskriften SANS och är väl värd en genomläsning.
Mer allmänt om religionsfriheten sammanfattar Helmerson gränsdragningen på ett klokt sätt i orden "det som är brottsligt i samhället är naturligtvis brottsligt även om det utförs inom en religiös kontext". 
Problemet uppstår just vad gäller det som inte är brottsligt, men icke desto mindre står i strid med sekulära och demokratiska samhällsvärderingar. Till exempel kan det sägas självklart att var människa har rätt att bestämma över sin egen klädsel och det är på intet sätt rimligt att lagstifta om vilken typ av religiösa huvudbonader som skall vara tillåtna i ett samhälle. Lika självklart är det dock att det inte är acceptabelt för en elev att dölja sitt ansikte för sin lärare, för en läkare att maskera sig inför en patient eller en förskollärare inför sina barn. Inte heller är religionen en giltig ursäkt för att uppträda respektlöst mot "otrogna", trakassera kvinnor inför aborter eller på Ratzingers uppmaning hetsa för lagstiftning mot homosexuella.
Där går min gräns för religionsfriheten: Vid den icke troendes självbestämmande.
Helmerson konstaterar att det är eftersträvansvärt att vara tolerant mot en religion och samtidigt lagstifta mot dess avarter. Jag vill dock påstå att det går att bemöta en människa med den största värme och respekt utan att för den skull vika en tum för hans religiösa åsikter.