Intressant av Ullenhag

Mer i DN i dag om hur imamer i svenska moskéer uppmuntrat kvinnor till att underkasta sig våld, förnedring och sexuellt tvång för att den påhittade, skäggige gubben i himlen säger att det skall vara på det sättet.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.

Mörkermän upprätthåller en medeltida kvinnosyn

Angående "Uppdrag Gransknings" rundringning till svenska moskéer, och den lagstridiga och monstruösa kvinnosyn som blottades i mötet med en (fiktiv) gravt förtryckt kvinna, ger denna upphov till ett antal tankar och funderingar.
Till att börja med skall sägas att UG aldrig backat för att redigera sitt material på ett, tja, kreativt sätt för att förstärka den bild man redan har bestämt sig för att skapa av den företeelse man för tillfället "granskar". För att göra en parafras på Röde Orm: Med tanke på Josefssons allmänna trovärdighet vore det lämpligt att dra av vid pass hälften.
Nu är det dock så att även tagna med en nypa salt är de framkomna uppgifterna fullkomligt horribla. Vid ett stort antal av kontakterna framkom med all önskvärd tydlighet att "rådgivarna" ansåg att en medeltida tolkning av islam har företräde framför både svensk lagstiftning och den internationellt antagna mänskliga rättigheterna.
Detta innebär alltså att trosssamfund som uppbär skattefinansíerat stöd i smyg framför en kvinnosyn som uppmuntrar till både misshandel, inomäktenskaplig våldtäkt och underordning av kvinnan genom månggifte. Ännu mer anmärkningsvärt är att rakt motsatta åsikter framförs när den intervjuade är medveten om intervjusituationen, och alltså har full insikt i att de åsikter de egentligen hyser inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Uppmuntrande är naturligtvis att ett program med så stort genomslag som UG har vågat sticka ut hakan genom en ingående granskning av muslimska samfund, trots de förutsägbara rop om främlingsfientlighet som nu ekar från diverse håll. Man har därigenom tagit ett steg i riktning mot en väldssyn där alla religioner, i detta sammanhang islam, tillåts granskas med samma skärpa som andra ideologier.

Personligen hoppas jag på ett samhällsklimat där kritik mot islam kan drivas på samma villkor som annan religionskritik, frikopplat från främlingsfientlighet och rasism. Ett första steg vore rimligtvis att sluta vifta med termen islamofobi när det gäller relevant kritik, och i stället spara detta uttryck för att beskriva de konspirationsteoretiska fantasier om "muslimsk infiltration" som faktiskt figurerar i debatten, i synnerhet på nätet. På samma sätt skall inte ett avslöjande av denna typ tas till intäkt för generaliserad misstänksamhet mot invandrare från muslimska länder. I slutändan kan ett öppet debattklimat och en demokratisk människosyn bara uppnås om både muslimer och vi religionskritiker kan dra en klar och tydlig skiljelinje mellan islamkritik och hat mot muslimer.  

Vansinne och vapen en obehaglig kombination

Det har skrivits hundratals spaltmeter om de ideologiska slutsatserna av Breiviks vansinnesdåd på Utöya. Debatten har kretsat kring allt från sansade betraktelser om yttrandefrihetens inneboende skyldigheter till smärtsamt tragiska försök att plocka politiska poäng genom att hävda ett orsakssamband mellan massakern och allt från "PK-samhället" till "den europeiska högerextrema vågen" (ur Maria Svelands perspektiv förkroppsligad av alla som i någon fråga någon gång sagt emot henne, om hennes omskrivna debattartikel I DN för en tid sedan är att utgå ifrån).
Kort sagt håller argumentum ad Breivikum på att bli den nya "Godwin": Att dra likhetstecken mellan den norske massmördaren och sina meningsmotståndare är det yttersta och billigaste känsloargumentet då förnuftet sedan länge tagit slut.
Min personliga åsikt är att det enda vi kan lära av tragedin i Norge är hur mycket skada en människa kan åstadkomma då en vriden världsbild kombineras med en långtgående demonisering av "fienden" och tillräckliga resurser att göra verklighet av en mardrömsartad fantasi.
Steget är inte långt till Iran och landets misstänkta ambition att skaffa en kärnvapenarsenal. Som Jackie Jakubowski illustrerar med ett flertal exempel i DN i dag  uppvisar Ahmadinejad och de mäktiga ayatollorna i Iran rikliga mängder av den typ av vansinne som inte har något att göra med psykisk sjukdom i ordets egentliga bemärkelse, men vars slutresultat ändå hotar utmynna i handlingar som inte kan kallas annat än galenskap.
Precis som andra arter av våldsam politisk extremism uppvisar det iranska styret en skrämmande nonchalans inför konsekvenserna av det egna handlandet med hänvisning till ett "heligt" slutmål höjt över all kritik. Samma fanatism kan observeras hos både vänster- och högerextremister, den absolut mest urspårade delen av djurrättsrörelsen och många andra grupper som visat sig kapabla att ta till terror i syfte att uppnå sina politiska och sociala mål.
I fallet Iran är dock förhållandena exceptionella på flera sätt. Dels framförs fanatismen inte av en marginaliserad grupp på den politiska ytterkanten utan av en styrande politisk elit, dels finns i bakgrunden en extrem islamism med klara apokalyptiska undertoner.
Jag är mycket tveksam till att ett militärt ingripande mot Iran är vare sig befogat eller ändamålsenligt. Men just mot bakgrund av vad en ensam beväpnad vettvilling kan åsamka sin omvärld är tanken på en regim styrd av religiösa vanföreställningar de sista människor man vill se med fingret på kärnvapenknappen. 

Islam, islamofobi och främlingsfientlighet: Religionskritikerns dilemma

Lång, läsvärd och sorglig artikel i DNs kulturdel i dag om problemen med rasism och främlingsfientlighet i Malmö och i Sverige i stort. Ett antal incidenter med övergrepp och förföljelser riktade mot både nyanlända och långvarigt boende invandrare beskrivs, med tonvikt på trakasserier riktade mot muslimer.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.