Supporterbråk och låtsaskrig

Dags för TV-spelsbloggande igen!
Anledningen är det i Aftonbladet beskrivna "spelarkriget" mellan gigantspelen Battlefield 3 och CoD: Modern Warfare 3 (båda enorma storsäljare, enbart BF 3 har nu sålts i 10 miljoner exemplar). Den som läst den här bloggen tidigare har nog uppfattat att jag har en stor svaghet för BF 3 som, i motsats till vad jag läst om PC-versionen, fungerar felfritt på Xboxen.
Jag förstår ärligt talat inte konflikten. Den gamla klichén om "äpplen och päron" har sällan passat så bra på  en diskussion. MW 3 är i mina ögon fullkomligt överlägset gällande singleplayerläget, där BF3s kampanj mest är en blek trailer för onlinespelet. Dock kan jag, trots upprepade försök, inte förlika mig med MW3s multiplayerläge, som i min uppfattning belönar snabba reflexer och starka soloinsaster, till skillnad från BF3 där samordning är grundbulten i en lyckad match (vilket naturligtvis gynnar oss något trögare lagspelare i den tidiga medelåldern). Med andra ord är kvalitetsskillnaden rimligen mest en fråga om tycke och smak snarare än någon objektivt mätbar storhet.
Dock är det intressant att kika på konflikten ur ett metaperspektiv. Uppenbart är ju att frågan engagerar fans från båda sidorna, i bland långt över det rimligas gräns. För den som gör ett tillfälligt besök på forum eller kommentarssidor framstår många spelare som bottenlöst aggressiva fanatiker i stånd till att ta till i princip hur grova påhopp som helst för att trycka till sina meningsmotståndare.
Det är i det läget lätt att ta till en förlöjligande attityd och i hånfull ton påpeka det löjliga i att bli så uppjagad över skillnaden mellan två TV-spel. Den inställningen till konflikten är dock både trångsynt och anakronistisk. Må så vara att ett TV-spel är på låtsas. Dock engagerar den aktiviteten mångfalt fler än exempelvis fotboll på elitnivå. Detta har dock inte hindrat upphöjelsen av fotbollseliten till halvgudar i media. Trots att elitidrott är en lika konstlad "låtsasaktivitet" som TV-spel är detta inget hinder för vuxna människor att klä sig i skojiga kläder och höggradigt berusade vråla ut sin besvikelse eller förtjusning över ett matchresultat eller, i värsta fall, ta till våld mot supportrar från "fel" lag.
I kontrast till detta kan nämnas att TV-spelare generellt är både nyktra, skötsamma och så vitt jag vet i princip aldrig tar till våld utanför den digitala sfären. Sett ur detta perspektiv är det intressant att läsa hur den gamla mögliga debatten om TV-spelens faror tuggas om på nytt i media, medan svenska kommuner vräker ut miljoner på nya fotbollsarenor och till stöd för diverse idrottslag....
(Som brasklapp ska jag nämna att jag uppfattar idrott som både sunt och engagerande. Jag finner bara jämförelsen användbar för att bringa saker och ting i perspektiv när någon kallar mitt TV-spelsintresse för "barnsligt").
I mina ögon är alltså konflikten mellan spelarbaserna ingen kvasikonflikt. Den är bara onödig, då det finns plats för alla som vill leka, vilket spel man än råkar föredra.