Rapport från slagfältet

DN har äntligen publicerat sin recension av Battlefield 3. Långt senare än alla andra medier, må vara, men DNs spelrecensenter tenderar att nalkas sina spel ur ett något annorlunda perspektiv, vilket tidvis är outhärdligt kultursnobbigt och ibland alltför kortfattat (som Susanne Möllers avfärdande av Dark Souls).
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.

En lite sen uppdatering till dagens inlägg:

Jag har just läst Aftonbladets recension av Modern Warfare 3, och som vanligt kokar kommentatorsfältet över av rabiata fans av antingen Call of Duty eller battlefield, som alla gör sitt bästa för att göra ner den konkurrerande spelserien.
Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.