Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.