Rädda vampyrerna!

Senaste Twilight-filmen är ute nu, och ett par strålande sågningar går att läsa här och här. Själv tog jag mig inte många sidor in i första boken utan gav upp inför det plågsamt dåliga författarskapet, klichéerna och de rena plagiaten som staplades på varandra på sida efter sida (f.ö. samma sak som hände när jag försökte läsa Harry Potter).
Således tänker jag inte här utbreda mig mer om vare sig Twilight-böckerna eller filmatiseringarna vad gäller deras filmiska kvaliteter, utan i stället ta upp ett problem som blivit alltmer markant under det senaste årtiondet: Det akuta utrotningshotet mot vampyrerna.
Man kan likna domesticeringen av vampyren med tamhundens utveckling genom tiderna, på så sätt att de vargar som började slå följe med människor under stenåldern knappast hade kunnat föreställa sig att deras sentida ätteläggar en dag, genom skoningslös avel, skulle födas som absurda chihauhor och shar-peis. På samma sätt började de folkloristiska vrykoulakas och vampir bjudas in i de viktorianska salongerna i och med romanfigurer som Drakula och Varney, då främst i egenskap av symboler för sublimerad, exotisk sexualitet. På filmduken blev Nosferatu först i ett långt led av filmer där de populära blodsugarna fortsatt spelade rollen som ytligt charmiga men i grunden monstruösa superskurkar.
Så vitt jag vet dök de första mer rumsrena vampyrerna upp i Anne Rice' bokserie om Armand och Lestadt, men blev snabbt mer allmänt förekommande i den subgrupp av vampyrlitteraturen som gränsar till rent tantsnusk, väl exemplifierat av Laurell K. Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. De mörkare delarna av vampyrens psyke hade då reducerats till en allmän ångest (eller bara gnällighet) över vampyrens utstötthet och exotiska diet, till skillnad från föregångarnas alltigenom ondskefulla natur (folklorens originalvampyrer var per definition djävulens kreatur, och hade därtill blivit det fullt frivilligt).
Denna utveckling av vampyren från demon i människoskepnad till odödliga emos, oftast vampyriserade mot sin vilja, har i Twilight (och i betydligt mindre utsträckning i True Blood ) nått sitt slutstadium där vampyrerna inte bara springer runt i fullt dagsljus, utan i princip bara utgör en etnisk minoritet med superkrafter, varav den främsta synes vara en oemotståndlig sexuell dragningskraft.
Som ett litet sidospår vill jag nämna de mer atavistiska och skräckinjagande vampyrerna i Stephen Kings Staden som försvann och de nästan lovecraftianska Wamphyri i Brian Lumleys Necroscope-serie, som båda utgör lugnande undantag från förgullandet av genren. Lumleys vampyrer må vara hypersexualiserade, men på ett sätt som ligger närmare tentakel-hentai än baptistisk softcore.
Undantaget enstaka fall får dock den frigående vampyren ses som höggradigt utrotningshotad när bok- och filmvampyren Edward inte bara gifter sig utan även görs till talesman för amerikanskt högerkristna ideal som tonårsäktenskap och abortmotstånd, ett ödesdigert tecken på att vampyren reducerats till monstervärldens chihauha.
Än finns det dock hopp om att vampyrpopulationen kan återställas. Ett ambitiöst återutsättningsprojekt bör initieras och domesticerade vampyrer återutplanteras i för arten naturliga miljöer, det vill säga centraleuropeiska slottsruiner samt större nedgångna byggnader i norra halvklotets glesbygder. I de fall där vampyrerna (likt Edward) inte kan förväntas klara sig i vildmarken kan de lämpligtvis placeras i reservat där avkomman kan växa upp i en mer naturlig miljö och förhoppningsvis senare utsättas i vildmarken. Med rätt resurser kan förhoppningsvis den frigående vampyren likt vargen bevaras för att skrämma vettet ur kommande generationer. Vi äger inte våra monster, vi lånar dem av våra barn!
P.S: Den observante läsaren noterar säkert att detta inlägg rimmar illa med bloggens föresatser om rationalitet och skepticism. Min tes är dock att rationalism inte utesluter en livlig fantasi, något jag kommer att återkomma till inom en snar framtid, inom ramen för mina tankar om Skyrim.