Bra exponering av vansinnig kult

Vad jag tycker om den gränspsykotiska "religionen" scientologi skrev jag om för länge sedan. En sekt som tror att människan genom s.k. auditing kan förvärva superkrafter genom att fördriva sina "kropps-tethaner", som vi plågas av sedan den onde rymdkejsaren Xenus massmord på rymdvarelser borde inte vara särskilt stor eller livskraftig.
Vad gäller medlemsantal stämmer det. Tyvärr har scientologerna trots detta en oproportionerligt god ekonomi och en förvånansvärt stark ställning i samhällsdebatten. Dels för att "kyrkan" redan sedan den grundades har haft karaktären av ett pyramidspel, designat för att puimpa så mycket pengar som möjligt från sina konvertiter och uppåt i hierarkin, dels genom scientologins tendens att kamouflera sig som mindre maligna organisationer.
Ett typfall är organisationen "Drogfritt", som drar in stora summor på föreläsningar om drogfrihet i skolor och andra kommunala organ.
Naturligtvis är droginformation till skolbarn och ungdomar ett behjärtansvärt ändamål. Tyvärr är det inte "Drogfritts" (eller moderorganisationen Narconons) syfte. I ett föreläsningsreferat blir föreläsarens totala okunskap snabbt märkbar i hur han sprider den gamla myten om hur droger skulle lagras i fettväven, och därigenom vara detekterbara i urinprov långt efter att missbruket upphört.
Värre blir det dock: "Drogfritt" drar direkta likhetstecken mellan illegala droger och psykofarmaka. Därigenom har organisationen avslöjat sin samhörighet med scientologernas förvirrade fantasivärld. En panisk skräck för psykiatri och psykologi har nämligen varit en av scientologins grundpelare sedan grundandet, sannolikt för att grundaren L. Ron Hubbard uppvisade tydliga tecken på psykiatrisk sjukdom (sannolikt paranoid schizofreni) och således hade alla upptänkliga motiv till att misskreditera de många psykiater och psykologer som publicerade rapporter om sektens offer och skadeverkningar redan under Hubbards livstid.
Folk får tro vad de vill, till och med på en usel scifi-författares förvirrade amsagor. En organisation som bara existerar i syfte att dra människor bort från verkligheten och in i en värld där deras tankar och ekonomi helt kontrolleras av ett cyniskt och hatiskt maskineri för hjärntvätt och bedrägeri skall dock inte tillåtas föreläsa i svenska skolor. Inte heller bör de få ett öre av svenska skattepengar.

Lätt att lura den som vill tro

Den lilla orten Ljungaverk hemsöktes nyligen. Inte av spöken, gastar eller demoner, utan av ett "medium".
Seanser har varit ett folknöje åtminstone sedan 1800-talet och var vitt avslöjade såsom bluffmakeri redan då, så varför dyker ett femtiotal människor upp för att höra ytterligare en charlatan mumla om andar som söker kontakt från "andra sidan"? I ett större perspektiv kan man fråga sig varför var femte svensk tror på spöken.
Flera svar på båda frågorna går faktiskt att utläsa redan i artikeln om Ljungaverksjippot. Till att börja med har spöktron fått en rejäl dos näring i form av låtsasdokumentära program såsom bottennappet "Det Okända", vilket naturligtvis kan ge ett intryck hos gemene man att de ändå ligger något i tron på diverse övernaturligheter.
För det andra är de s.k. mediernas metoder erkänt lätta att låta sig luras av, i synnerhet om man redan är troende och således vill tolka det upplevda såsom bevis för närvaro av händangångnas andar, vackert sammanfattat i citatet: "Hon vet ju ingenting alls om oss och det hon berättade stämde till 100 procent. Jag kom hit för att jag upplevt en del själv och hoppades få bekräftelse på att det finns något."
Den teknik ett "medium"använder är väl känd under termen "cold reading": Ett antal öppna frågor och påståenden från den "läsande" blir alltmer specifika allteftersom de tolkas och bekräftas av offret, som i sin tur väljer att höra och minnas främst de korrekta uttalandena genom den välkända mekanismen confirmation bias.
Den bästa boten mot mer eller mindre medvetet bluffande spåmän och spiritister vore naturligtvis att svälta ut dom genom att inte uppmuntra dem genom att satsa tid och pengar på att besöka deras föreställningar. Så länge en del av befolkningen dock är beredda att låta sig luras får man dock hålla sig till sakargument: Ingen så kallad synsk människa har i kontrollerade tester visat sig vara i besittning av någon kunskap de inte kunnat inhämta genom helst vanliga metoder. För den som påstår något annat kvarstår det faktum att de flesta länder skeptiska organisationer erbjuder stora penningpriser till den som bevisar sig besitta övernaturliga förmågor.
Hittills har inte ett enda dylikt pris betalats ut. Av fullt begripliga skäl.

Demoner, änglar och spöken... Vad är det för fel på troll?

Människor tror på allt möjligt. Jag har tidigare skrivit om änglatroende, om kryptozoologi och om hur synen på vampyrer förskjutits från skräck till erotisk idealisering. Vill man se hur ovanligt bokstavstroende kristna kan se demoner i allt från Kheopspyramiden till potatismögel så rekommenderas i stället ett besök på apg29 (se länksamlingen längre ned i högermarginalen), dock med förbehåll för att sajten tenderar att orsaka huvudvärk och illamående. Således lever många typer av monster och läskigheter i högsta imaginära välmåga.
Mitt i denna uppsjö av importerade blodsugare, snömän och budbärare från högre makter för dock de mest skandinaviska av monstren en tynande tillvaro: Trollen. De sluga, magiska och alltigenom ondskefulla varelser som en gång lurade i skog och fjäll, slukandes både riddare och prinsessor och envist kämpade mot kristendomens inträde, verkar numera så gott som utdöda även i de vidskepligaste av tankevärldar.
I litteratur och på film får vi nöja oss med några halvkomiska troll som skymtar förbi i Sagan om Ringen-trilogin, samt elaka men korkade varelser som lurar under broarna och får spö av tamboskap i allt snällare varianter av gamla sagor.
Må så vara att jag som skeptiker inte ser något fel i att sagor om monster, gudar och andra övernaturligheter gradvis dör ut till förmån för vetenskapen. Men om det för vissa människor är omöjligt att leva utan vidskepelse, är då inte tanken på hungriga ögon som glimmar mellan trädstammarna i urskogen mer fantasieggande än okroppsliga änglar som bara verkar visa sig vid nära döden-upplevelser och på dyra new age-seminarier?
Lägg till detta det faktum att troll vanligtvis låter sig avspisas med en kastad sax eller två, medan våra moderna världsreligioner inte ens kan komma överens om man bäst undslipper skärselden genom att hålla händerna på täcket eller tvinga kvinnor att maskera sig i blandat sällskap, så framstår de mer ålderdomliga vidskepelserna som ett rätt lockande alternativ.
(P.S: Missa inte gruppen "Finntroll" med dess ypperliga blandning av metall, folkmusik och riktigt bloddrypande trolltexter, samt den nyligen utkomna och fullständigt briljanta norska filmen Trolljägaren. Mycket sevärd!) 

Skeptiker med skal värd att lyssna på

Var hittar en skeptiker och ateist en god förebild för sina barn? Åtskilliga barnboksfigurer är naturligtvis ypperliga föredömen vad gäller människosyn, jämställdhet och respekt, men ett mer offensivt kritiskt tänkande lyser vanligtvis med sin frånvaro inom barnlitteraturen. Extra påtagligt blir detta i kontrast till hur religiösa skrifter tillrättaläggs för småbarn ända ner till pekboksnivå, medan vi knappast lär få se bilderboken "Gubben på korset är påhittad" eller "Pelle köper vatten hos låtsasdoktorn" på barnbiblioteken inom kort.
Vid högläsning av några klassiska nummer av Bamse uppebarade sig dock rationalismens gröna skyddshelgon i egen hög person, i form av Skalman i färd att avslöja en girig astrolog (krösus sork utklädd till "nostradamus den trettonde"). Den korta serien följdes av Bamses Skola, där Skalman inte bara fullständigt skjuter astrologin i sank utan också förklarar hur Nostradamus och andra "profeter" uttrycker sig så oklart att de lånar sig till hur kreativa eftertolkningar som helst. Från sin kateder utropar Skalman att "Den här gången skall Hypatia försvaras!"
Må så vara att den tidiga kristendomens slakt på vetenskap och intellektualitet inte är ett centralt ämne i en treårings världsbild, men Skalmans engagerande förklaring av vad som utgör förnuft och vetenskap kvarstår som beundransvärd även tjugo år senare. Även som vuxen minns jag det kärnfulla uttalande som blev Skalmans svar på vissa läsares försök att försvara astrologin:
Astronomi= Vetenskap
Astrologi= Skrock!
Se där en lektion för även mycket små barn att ta med sig i livet. Bamse må ha lärt generationer att det är viktigare att vara snäll än stark, men frågan är om inte Skalmans motto är ännu mer värdefullt: "Jag tror inget som jag inte vet."

Så dumt att det svider i hjärnan: Tidskriften "Nära"

När jag i tidningsstället sprang på det glansiga magasinet Nära, vars omslag utlovade allt om andlighet och därtill ett ängla-tema på 28 sidor, kunde jag inte motstå det. När jag betalade tidningen i kassan fick jag tvinga mig att inte be om en brun papperspåse på grund av en diffus skamkänsla i maggropen, som om det var en helt annan typ av tidning jag betalade för. Så här i efterhand hade det nog varit ett bättre köp.
"Nära" är till att börja med späckad av annonser för eteriska oljor, kristaller, amuletter och stormöten där huvudtalarens främsta kvalifikation säjs vara att han utvecklat ett gravt avvikande EKG efter en svår olycka (på något sätt har detta gett honom unika insikter i både medvetandets natur och kvantfysik).
Artiklarna är i övrigt med få undantag upprepningar på samma tema: En eller annan guru (bland dem den avsatta prästen Ma Oftedal , känd för andeutdrivningar och kontakter med utomjordingar) avbildas tittande djupsinnigt in i kameran, och får sedan berätta om alla de änglar och andar de dagligen har kontakt med. Obekräftade anekdoter om "ljusvarelser" och besök av döda släktingar varvas friskt med kvasivetenskapliga utsagor om hjärnans funktion och, igen, gravt missförstådda kvantfysiska teorier.

De få texter som ens berör verkligheten är relativt tama råd om mindfulness och bättre sömn, men i träsket av charlataner, självutnämnda frälsare och rena galningar framstår dessa som pärlor av visdom. Tidningen "Nära" kan sammanfattningsvis sägas göra nytta endast som ett fascinerande fönster in i en väldsbild där man tror på allt, förutsatt att det sägs av en blonderad auktoritet med själfulla ögon.
En vacker dag hoppas jag att någon av alla dessa moderna schamaner gör ett aktivt försök att faktiskt bevisa en faktagrund till sina utsagor. Tills detta händer håller jag mig till mer journalistiskt högstående alster än "Nära". Sans till exempel.

En etta blir inte magisk för att den upprepas

Den elfte november 2011 kom och gick utan att vare sig apokalyspens fyra ryttare eller Cthulhu behagade uppenbara sig. Den enda mystiska företeelse jag bevittnat var att ett antal numerologer krupit fram i ljuset, bland annat får en spågumma glatt saluföra sina numerologiska horoskop i DN.
Numerologin säljs på ett antal hemsidor och i böcker med färgglada omslag på samma sätt som astrologin, med en blandning av hänvisningar till gamla filosofer, påvar och vetenskapsmän samt en hel del fria fantasier. Precis som med astrologi rör det sig om ren vidskepelse. Ett smakprov från den svenska sajten "numerologi" lyder: "Allt i universum vibrerar med sin egen speciella frekvens. Genom att hitta de vibrationerna kan man skapa en uppfattning om dess kvaliteter och energier som är associerade med objektet."
Smaka på den meningen! Den är ett utmärkt exempel på hur termer som energi och vibrationer ersatt demoner och förbannelser i vidskepelsens värld, där varje vetenskapligt fakta kan snurras och vridas till att rättfärdiga sanningshalten hos de mest absurda föreställningar.
De bedömningar av en människas styrkor och karaktärsdrag som härleds ur numerologin (där man gärna utgår från födelsedatum alternativt offrets namn) är naturligtvis, precis som astrologiska horoskop, vanligtvis så lagom smickrande och allmängiltiga att envar kan känna igen sig. Trots detta verkar inte våra nutida spågummor och medium föra någon tynande tillvaro, att döma av uppsjön av böcker, sajter och svindyra betalnummer som erbjuder fritt framfantiserad vägledning den som så önskar.
I de flesta världsdelar finns stora penningpris att tillgå till den som lyckas frambringa bevis på övernaturliga förmågor. Hittills har inte ett enda betalats ut. Kanske är det dags för någon av våra svenska siare att anta utmaningen? Men kanske är de fullt medvetna om att vad de håller på med bara är rent hokuspokus?