Med anledning av DNs recension av Skyrim lämnar jag på nytt rationalismen och dyker ned i fantasin för ytterligare funderingar kring ett spel jag redan höjt till skyarna i ett tidigare inlägg. Efter sisådär tio timmar speltid står mitt omdöme kvar: Skyrim är ett av des bästa spelen någonsin.
Jag har redan utgjutit mig över den enorma och levande spelvärlden, så nu blir fokus ett annat: Historieberättandet. Många icke-linjära öppna spel tenderar att tappa det dramatiska fokus som krävs för att engarera spelandet i längden (Oblivion), alternativt reducera den öpppna världen till en stor men platt kuliss till förmån för en tajt sammanhållen historia som aldrig ger utrymme för upptäckarlusten och spontaniteten (Mafia II ).
Visserligen förekommer även i Skyrim enstaka konsekvenslösa hämta/överlämna-uppdrag (till exempel att möta en mammut i strid på liv och död i det enda syftet att få tag på en bete), men såsom DNs recensent uppmärksammar i den ovanligt fylliga artikeln verkar detta höra till undantagen. Snarare tenderar till att börja med enkla sidouppdrag att grena ut i dramatiska historier fyllda av valmöjligheter och överraskningar. För att ta ett exempel (varning för spoilers nedan):
Krigargillet "The Companions" synes från början vara en typisk rollspelsinstitution som utdelar uppdrag att utföra för kontanter och ger chansen att stiga i graderna och erövra ett eller annat användbart föremål (alltså som krigargillet i Oblivion ). Plötsligt byter dock historien fokus bort från legoknektsverksamheten då spelaren efter lyckat skattsökande inte bara erbjuds möjligheten att bli varulv, utan också dras in i en privat vendetta mot elaka varulvsjägare. När konflikten eskalerar händer något i spelvärlden så ovanligt som att viktiga ramkaraktärer dödas utan förvarning och gillet hotar att spittras av en kontrovers angående huruvida det egentligen är så sunt att kvotera in varulvar i verksamheten. För närvarande spelar jag igenom uppdragen som synes vara upplösningen på denna sidohistoria, som började så oskyldigt.
Huvudhistorien, då? Jodå, den är spännande, och tenderar därtill att göra sig påmind även när man ger sig in på bisysslorna. På väg för att hämta sav från ett ovanligt träd hörs plötsligt tunga vingslag och en väldig drake sveper in över bergstopparna i en av de mer dramatiska entréer jag sett i ett TV-spel, som ett exempel på hur de monumentala händelser som utgör spelets huvudintrig aldrig helt kommer ur fokus oavsett hur många udda ärenden man kan ta på sig att utföra.
På Battlefield 3-fronten verkar de mest kompetitiva spelarna som förutsett ha migrerat till MW3, något som jag som amatör naturligvis uppskattar då jag nu kan dyka in i ett slag då och då utan att göra mig till fullständigt åtlöje.
F.ö. har senaste numret av tidningen Sans utkommit, med temat "religionsfrihet och yttrandefrihet". Det har fått mig att fundera på hur man som ateist och religionskritiker skall förhålla sig till främst islam för att inte oavsiktligt spä på främlingsfientlighet och islamofobi. Förhoppningsvis kan jag ge uttryck för dessa funderingar i ett inlägg inom kort, men knappast på den höga nivån som upprätthålls i Sans, en mycket köp- och läsvärd tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar