torsdag 31 maj 2012

Fler likheter än skillnader mellan extremisterna

Birgitta Ohlssons debattartikel i dag gör mig glad. Inte främst för att den pekar på vikten av att bekämpa extremism (då detta rimligtvis är något de flesta håller med om, inklusive extremisterna själva, då de sannolikt inte uppfattar sig som dylika). Vad som är glädjande är i stället hur Ohlsson inte går i fällan att peka ut en enstaka våldsbejakande grupp som extra farlig, utan i stället riktar fokus på extremismen som grundläggande begrepp: En benägenhet att genom våld hämma det öppna samhället till förmån för fundamentalism (politisk eller religiös dito).
Tittar man på gärningsmännen bakom de vidriga våldsdåden i Tolouse respektive Oslo är det likheterna snarare än skillnaderna som tonar fram. I båda fallen handlar det om män som inspirerade av högljudda ideologer utropat sig själva till hjältar och sina offer (i båda fallen barn) till fiender. Båda förövarna uppfattade sig själva som deltagare i ett mer eller mindre öppet krig. Ingen av dem var till synes omedveten om det lidande som blev konsekvenserna av deras handlingar, utan valde i stället att agera på ett sätt som avsett att maximera skadeverkningarna för offren och deras anhöriga.
Man kan fråga sig hur en Breivik eller en Abdulwahab (den misslyckade stockholmsterroristen) kommit att utveckla en så förvriden självbild och världsuppfattning. Min personliga gissning är att det handlar om människor med en så omogen och självförhärligande bild av den egna betydelsen att vilken ideologi som helst uppfattas som godtagbar förutsatt att den tillåter utövaren att i sina egna ögon ikläda sig hjälterollen.
I fallet Breivik tycks denna roll självpåtagen, medan den när det gäller de islamistiska terroristerna är resultatet av den fixering vid martyrskap och belöningar i världen efter detta som den islamistiska rörelsen predikar så högljutt.
Det är värt att hålla för ögonen att en terrorist mycket väl kan vara ett offer för cyniska demagoger som vet att utnyttja dessa jagsvaga individer för sina egna politiska och religiösa syften. Samtidigt urskuldar detta naturligtvis på intet sätt förövarna själva, då deras handlingar är alltigenom självvalda. 
Ur det perspektivet torde alltså den bästa handlingsplanen mot extremism vara att båda minska rekryteringsbasen för fundamentalisterna, samt även i ord och lagstiftning bemöta de våldsbejakande ideologierna. Båda dessa mål uppnås rimligen bäst genom att upprätthålla ett demokratiskt, jämställt och sekulärt samhäll, som gör klart både att de destruktiva ideologierna inte har någon plats i politiken och att ingen skall lämnas så långt utanför samhället att martyrskapet börjar te sig lockande.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar