Republikanska föreningen är författarna bakom ett tänkvärt debattinlägg i Svenskan. I texten utropar man monarkins nära förestående hädangång, grundat på både de skandaler som blåst upp kring konungen personligen och statsskickets otidsenlighet.
Själv vacklar jag i frågan. Det är för mig säreget att en uppsättning gener upphöjs över alla andra så till den grad att fortplantning (om den utförts med de korrekta ritualerna) automatiskt för avkomman medför ett priviligerat liv som stadschef. Ännu märkligare blir det när man betänker att den kronologiskt första avkomman synes unikt lämplig för att representera Sverige i diverse sammanhang, medan dennes syskon inte avkrävs några särskilt ansvar men ändå genom sina förfäder förtjänar ett liv fjärran från arbete och ansträngning.
Bakgrunden till hereditära monarkier är så vitt jag vet främst religiös till sin natur. Konungen var en gång stadschef "av guds nåde", vare sig det rörde sig om Harald Blåtands förmodade härstamning från Oden eller senare kungars kristna förevändningar för sitt envälde.
Jag anser att gud inte hör hemma i politiken mer än enhörningarna gör det. De argument som kvarstår för vårt kungahus är då dels det genetiska (att regerandet så att säja finns i blodet), men detta synes mer än rimligt människofietligt och därtill svårbevisat, dels den diffusa "traditionen". Klena argument, om det inte var för frågan om vad som är alternativet till en hereditär monarki. Presidentval? Auditioner ad modus idol?
Nej, kungen hör nog till en mindre upplyst tidsålder, men tills ett rimligt alternativ finns att tillgå är han kanske den minst skadliga lösningen på frågan om vårt stadsskick. Men kunde han i alla fall inte bära krona?
Uppdatering: Jag ser nu i DN att republikanska föreningen lagt fram sitt förslag för presidentval i Sverige. Risken är väl dock att detta skulle leda till en nationell popularitetstävling, och vem skulle i så fall kunna bli vår representant? Zlatan? Mikael Persbrandt? Själv skulle jag nog lägga min röst på Hanne Kjöller.
Bäste Radhusrationalist,
SvaraRaderaDet var naturligtvis tråkigt att just du skulle råka bli den som definitivt välte min vredes skål, den som sakta fyllts över åren genom ständigt droppande men nu alltså genom ditt inlägg komit att flöda över.
Det är möjligt att jag nu bryter mot dina regler om "personangrepp, troll och onödigt grovt språk" men det heter väl för h-lv-t- inte "Stadschef" eller för den delen "Stadsminister"! Fler och fler skriver mnumera så, t.ex. Ernst Brunner (2 gånger) i sin roman "Hornsgatan". Men det skall naturligtvis vara "Statschef" resp. "Statsminister". Vad ända längst in i alla glödheta skulle en "stadsminister" vara? Nån som bestämmer över rikets städer? Har han eller hon ett eget stadsdepartement? Och om vi har en "stadschef" vem är då chef över resten av landet?
Nej min bäste rationalist. Skärpning krävs. Här anser jag nog att inget språk kan vara grovt nog. Och personangrepp blir det ju eftersom det är du som skrivit det förgripliga. Men du är tyvärr inte ensam.
Med utmärkt högaktning
Jag erkänner min bristfälliga stavning, och anser din kommentar ligga väl inom det resonligas gränser. Var förvissad om att jag tar lärdom därav!
SvaraRaderaTörs jag fråga vad du anser om själva innehållet i inlägget, språkbruket åsido?/
Radhusrationalist
Roligt att du tog min kommentar för vad den var. Jag håller med dig helt i sakfrågan med det undantaget att jag menar att republik och presidentval är ett överlägset alternativ. Ser man på erfarenheter från andra länder är nog risken att man väljer Zlatan eller någon sorts 'Pernilla' ganska liten: Arnold S. är kanske ett undantag men han hade ju profilerat sig som politiker redan innan han ställde upp. Och sämre än andra, t.ex. Rick Perry, var han väl inte.
SvaraRadera