Vad pater gör är alltid det rätta?

I dagarna offentliggjordes en rapport om systematiskt undangömda sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan i Nederländerna, skriver bland annat SvD. Det talas om över åttahundra förövare och tusentals offer. Under den period som rapporten berör, mer än fyrtio år, har kyrkan på central nivå tystat alla vittnesmål och skyddat gärningsmännen till varje pris.
Varför?
Mörkläggningen tror jag är den lättaste delen att förstå. Man ska inte underskatta katolska kyrkans syn på sig själv som gränsöverskridande maktorganisation, ansvarig endast inför gud. Kyrkans vilja är guds vilja, och om oskyldiga måste offras för att skydda RKK, och i det yttersta ledet kardinalerna och "il papa", verkar det som om skrämmande många makthavare inom kyrkohierarkin är beredda att sätta kyrkan framför människan.
Likt en dinosaurie som lyckats undgå artens utdöende och nu står utanför evolutionsprocessen klampar katolska kyrkan framåt i en värld vars regler den vägrar lyda och anser sig stå över.
(Som vedervärdigt exempel kan man ta den skrift som nyligen offentliggjordes av vatikanen och vari övergrepp mot barn framfördes som en lika allvarlig förbrytelse som att prästviga kvinnor. Nattsvart förakt mot brottsoffren och djupaste misogyni i hemsk förening.)
De nationella utredningar som nu kastar ljus över övergreppshärvor över hela Europa är en välkommen markering om att kyrkan inte är en egen värld friställd från mänskliga lagar och moral och man kan hoppas att både förövarna och deras beskyddare kan ställas inför domstol som de brottslingar de faktiskt är.
Varur stammar då denna benägenhet till övergrepp främst mot unga pojkar, som synes så överrepresenterad i katolska institutioner? Många har tolkat celibatet som en bidragande faktor, och nog låter det sannolikt att en mentalitet där sex mellan samtyckande vuxna av motsatt kön ses som något nödvändigt ont, med det enda syftet att avla barn, leder till den omogna och neurotiserade sexualsyn som enligt vad jag läst utmärker förövare av sexualbrott mot barn. Lägg till detta att RKK fortfarande framför den medeltida vanföreställningen att homosexualitet är något djupt ondskefullt, så är det lätt att tänka sig ett mentalt klimat där varje möjlighet att utveckla en sund sexualitet förtrycks och där störda beteenden frodas.
Vissa apologeter har dock hittat en mental utväg av ovanligt obehagligt slag: De kallar helt enkelt de pedofila övergreppen för "homosexuella övergrepp", och åstadkommer därigenom en mental kullerbytta där förövarna plötsligt inte längre personifierar kyrkan utan homosexuella i kyrkan. På så sätt går inte kyrkan fri och övergreppen förvandlas till ny ammunition i den tusenåriga kampanjen för att sprida homofobi.
De flesta har i dag insikt i den milsvida skillnaden mellan homosexualitet och sexuella störningar som pedofili eller pederasti. Tyvärr saknas denna insikt bland kyrkofäderna, som tenderar att dela upp sexualiteten i "heterosexuell tvåsamhet som är det enda rätta" och "allt annat".
Det är märkligt att den organisation som har minst insikt i den mänskliga sexualiteten anser sig ha rätt att predika sexualmoral för vuxna människor, samtidigt som man aktivt faciliterar vidare övergrepp mot barn inom kyrkomurarna.

Tack för det, Ratzinger!

Jag had i dag tänkt ge några länktips för helgläsning på både skeptiska och mycket godtrogna sidor, alternativt gnälla litegrann på inflödet av unga, osportsliga spelare i Battlefield 3. DN skriver i dag om det totala abortförbud som råder i Nicaragua, där både patienten och läkaren riskerar långa fängelsestraff även vid medicinskt nödvändiga aborter. I artikeln får vi läsa om en kvinna som närapå förvägrats abort vid tubargraviditet. Här gäller det alltså en graviditet som aldrig hade kunnat bli fullgången och där risken för kvinnans död var överhängande, där en operation är lika självklar som vid en tumörsjukdom. Ändå tvekade vården.
När Nicaraguas politiker ger sin syn på saken är det en grupp av självgoda män som spottar förproducerade floskler och (i det mest kräkframkallande fallet) till och med liknar sin förnekan av livsnödvändig vård med "att kämpa mot Herodes".
Tillgång till abort är, liksom annan medicinsk vård för kvinnor, ett gott mått på graden av jämställdhet och därigenom demokrati i ett samhälle. Vi kan naturligtvis diskutera hur mängden aborter i Sverigen skulle kunna minskas med effektiv preventivmedelsanvändning och vilka tidsgränser som skall råda för sen abort. I Nicaragua, liksom i många katolska länder, finns ingen såda debatt. Abort är ondskefullt, punkt slut. Det har påven sagt.
Det föregivna alibit är att man värnar "barnets" liv. Utan att ens gå in på att "barnen" vi talar om är cellklumpar utan medvetande, eller att mer än hälften av alla befruktade ova slutar i spontana aborter, är detta en bortförklaring som är lätt att avfärda. Ty även när graviditetn kommer att döda både mor och barn, eller när fostret är så svårt skadat att en existens utanför uterus är omöjlig, säjer Ratzinger nej.
Lägg till detta vatikanens stenhårda motstånd mot kondomer (ingen faktor kan f.ö. sägas ha faciliterat HIV-spridningen i Afrika mer än detta) så är det lätt att dra slutsatsen att barnen är en bisak i sammanhanget, och att målet för abortmotståndet är kvinnorna. I grunden ligger en människosyn där kvinnan godmodigt skall ställa sin livmoder till förfogande och där rätten för mannen att både "slippa" kondomen och att föra sina gener vidare ställs över kvinnans mest basala rättighet: Makten över sin egen kropp.
I vilket annat politiskt sammanhang skulle man acceptera att vetorätten ligger i händerna på en grupp män vars främsta kvalifikation är roliga hattar och en stolt proklamation om celibat, som i rimlighetens namn torde diskvalificera Ratzinger och kardinalerna från varje diskussion om reproduktiv hälsa?
Det skulle krävas många moder Theresa innan vatikanen har något att yvas över.