Tack för det, Ratzinger!

Jag had i dag tänkt ge några länktips för helgläsning på både skeptiska och mycket godtrogna sidor, alternativt gnälla litegrann på inflödet av unga, osportsliga spelare i Battlefield 3. DN skriver i dag om det totala abortförbud som råder i Nicaragua, där både patienten och läkaren riskerar långa fängelsestraff även vid medicinskt nödvändiga aborter. I artikeln får vi läsa om en kvinna som närapå förvägrats abort vid tubargraviditet. Här gäller det alltså en graviditet som aldrig hade kunnat bli fullgången och där risken för kvinnans död var överhängande, där en operation är lika självklar som vid en tumörsjukdom. Ändå tvekade vården.
När Nicaraguas politiker ger sin syn på saken är det en grupp av självgoda män som spottar förproducerade floskler och (i det mest kräkframkallande fallet) till och med liknar sin förnekan av livsnödvändig vård med "att kämpa mot Herodes".
Tillgång till abort är, liksom annan medicinsk vård för kvinnor, ett gott mått på graden av jämställdhet och därigenom demokrati i ett samhälle. Vi kan naturligtvis diskutera hur mängden aborter i Sverigen skulle kunna minskas med effektiv preventivmedelsanvändning och vilka tidsgränser som skall råda för sen abort. I Nicaragua, liksom i många katolska länder, finns ingen såda debatt. Abort är ondskefullt, punkt slut. Det har påven sagt.
Det föregivna alibit är att man värnar "barnets" liv. Utan att ens gå in på att "barnen" vi talar om är cellklumpar utan medvetande, eller att mer än hälften av alla befruktade ova slutar i spontana aborter, är detta en bortförklaring som är lätt att avfärda. Ty även när graviditetn kommer att döda både mor och barn, eller när fostret är så svårt skadat att en existens utanför uterus är omöjlig, säjer Ratzinger nej.
Lägg till detta vatikanens stenhårda motstånd mot kondomer (ingen faktor kan f.ö. sägas ha faciliterat HIV-spridningen i Afrika mer än detta) så är det lätt att dra slutsatsen att barnen är en bisak i sammanhanget, och att målet för abortmotståndet är kvinnorna. I grunden ligger en människosyn där kvinnan godmodigt skall ställa sin livmoder till förfogande och där rätten för mannen att både "slippa" kondomen och att föra sina gener vidare ställs över kvinnans mest basala rättighet: Makten över sin egen kropp.
I vilket annat politiskt sammanhang skulle man acceptera att vetorätten ligger i händerna på en grupp män vars främsta kvalifikation är roliga hattar och en stolt proklamation om celibat, som i rimlighetens namn torde diskvalificera Ratzinger och kardinalerna från varje diskussion om reproduktiv hälsa?
Det skulle krävas många moder Theresa innan vatikanen har något att yvas över.