Hypersubjektiv speljournalistik

Vad definierar en bra film? Några tänkbara svar är originalitet, välskriven och välspelad dialog, kvalitativt manus och regi, välvald musik, välanvända effekter.... Lägg till detta de skiftande syften filmmakarna har för sina alster samt tittarnas varierande behov och önskemål, så står det klart att filmkritik blir en ytterst grannlaga uppgift. Duktiga filmrecensenter är sedan länge medvetna om denna problematik och har lärt sig att balansera sina skrifter mellan beskrivande text, analys och subjektiva omdömen.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.

P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.