Fler likheter än skillnader mellan extremisterna

Birgitta Ohlssons debattartikel i dag gör mig glad. Inte främst för att den pekar på vikten av att bekämpa extremism (då detta rimligtvis är något de flesta håller med om, inklusive extremisterna själva, då de sannolikt inte uppfattar sig som dylika). Vad som är glädjande är i stället hur Ohlsson inte går i fällan att peka ut en enstaka våldsbejakande grupp som extra farlig, utan i stället riktar fokus på extremismen som grundläggande begrepp: En benägenhet att genom våld hämma det öppna samhället till förmån för fundamentalism (politisk eller religiös dito).
Tittar man på gärningsmännen bakom de vidriga våldsdåden i Tolouse respektive Oslo är det likheterna snarare än skillnaderna som tonar fram. I båda fallen handlar det om män som inspirerade av högljudda ideologer utropat sig själva till hjältar och sina offer (i båda fallen barn) till fiender. Båda förövarna uppfattade sig själva som deltagare i ett mer eller mindre öppet krig. Ingen av dem var till synes omedveten om det lidande som blev konsekvenserna av deras handlingar, utan valde i stället att agera på ett sätt som avsett att maximera skadeverkningarna för offren och deras anhöriga.
Man kan fråga sig hur en Breivik eller en Abdulwahab (den misslyckade stockholmsterroristen) kommit att utveckla en så förvriden självbild och världsuppfattning. Min personliga gissning är att det handlar om människor med en så omogen och självförhärligande bild av den egna betydelsen att vilken ideologi som helst uppfattas som godtagbar förutsatt att den tillåter utövaren att i sina egna ögon ikläda sig hjälterollen.
I fallet Breivik tycks denna roll självpåtagen, medan den när det gäller de islamistiska terroristerna är resultatet av den fixering vid martyrskap och belöningar i världen efter detta som den islamistiska rörelsen predikar så högljutt.
Det är värt att hålla för ögonen att en terrorist mycket väl kan vara ett offer för cyniska demagoger som vet att utnyttja dessa jagsvaga individer för sina egna politiska och religiösa syften. Samtidigt urskuldar detta naturligtvis på intet sätt förövarna själva, då deras handlingar är alltigenom självvalda. 
Ur det perspektivet torde alltså den bästa handlingsplanen mot extremism vara att båda minska rekryteringsbasen för fundamentalisterna, samt även i ord och lagstiftning bemöta de våldsbejakande ideologierna. Båda dessa mål uppnås rimligen bäst genom att upprätthålla ett demokratiskt, jämställt och sekulärt samhäll, som gör klart både att de destruktiva ideologierna inte har någon plats i politiken och att ingen skall lämnas så långt utanför samhället att martyrskapet börjar te sig lockande.  

Stigma eller underdiagnosticerad sjukdom?

Jag är varken särskilt bevandrad i barnmedicin eller barnpsykologi och kan således inte adekvat bedöma sanningshalten i Leif Elinders välformulerade och tänkvärda debattartikel angående ADHD- och damp-diagnoser, som båda synes vara förvånanvärt tätt förekommande bland dagens skolbarn.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
   

Intressant av Ullenhag

Mer i DN i dag om hur imamer i svenska moskéer uppmuntrat kvinnor till att underkasta sig våld, förnedring och sexuellt tvång för att den påhittade, skäggige gubben i himlen säger att det skall vara på det sättet.
Det är, mot bakgrund av den nattsvarta kvinnosyn dessa vedervärdiga sexister har uppvisat, en frisk fläkt att läsa hur integrationsminister Ullenhag inte bara erkänner att religionen här går stick i stäv mot både lag och mänskliga rättigheter, utan även föreslår en lösning: Inhemskt utbildade imamer.
Själv tror jag att detta är ett utmärkt steg i rätt riktning. Ett av katolska kyrkans värsta problem är hur organisationens ideologi dikteras av de mest världsfrånvända medlemmarna (dvs de mänskliga relikerna i vatikanen), och europeiska muslimska grupper synes vara tvingade att falla tillbaka på imamer utbildade i teokratier som saudiarabien.
Att möjliggöra imamutbildning i stor skala i Sverige skulle inte bara innebära en grad av samhällelig insyn i vad som lärs ut, utan även göra klart att utövandet av islam i Sverige inte är ett "invandrarproblem". Det skall sägas att jag gärna skulle se ett helt religionsfritt samhälle, men då så många människor ändå upplever religionen som ett centralt faktum i sina liv skall naturligvis islam betraktas som andra religiösa ideologier: En privat världsuppfattning som får utövas fritt, så länge utövandet inte sker i strid mot lagstiftning och individens rättigheter. Jag tror personligen att möjligheten för islam att samexistera konfliktfritt med andra världåskådningar blir långt större om imamerna inte fått sin utbildning i koranskolor där patriarkatet är en självklarhet och islam framställs såsom övertrumfandes demokratin.
Gud finns sannolikt inte, vad man än kallar honom. Det står dock var och en fritt att tro det motsatta, och det är i allas vårt intresse att en sådan tro inte tillåts utgöra ett argument för förtryck och kvinnohat.

Alla vill skriva om massmördaren

Hanne Kjöller är en av mina favoritkolumnister. Hon lyckas i princip alltid pricka in klarsynta bedömningar präglade av sunt förnuft även i kontroversiella frågor med stor känslomässig laddning. Så även i fallet Breivik och massakern på Utöya, i dagens kolumn i DN.
Kjöller pekar prydligt ut hur den extremistiska världsbilden utplånar gränserna mellan skilda våldsbejakande ideologier som sammansmälter i en antiintellektuell, intolerant röra där högerextremisten inte kan skiljas från islamisten, kommunisten eller den våldsamme kristna fundamentalisten.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Breivik här, främst för att nätet och andra media redan är mättade med experter, sakkunniga och okunniga tyckare (som jag) som inte tvekar inför att uttala sig om vad pågår i huvudet på Skandinaviens värste brottsling i modern tid. Ämnet extremism ligger dock så nära denna bloggs huvudinriktning att jag ändå har valt att skriva ett par rader i ämnet, naturligtvis med brasklappen att jag varken är kriminolog eller rättspsykiater, och att det således bara är mina egna personliga reflektioner jag framför.
Extremister, som Kjöller skriver, blir alltså allt svårare att skilja från varandra ju längre de rör sig från samhället och ju grövre metoder de är benägna att tillgripa för att åsamka sina fiender skada, oavsett om dessa är inbillade eller verkliga. Det finns ur detta perspektiv ingen egentlig väsensskillnad mellan Breivik, al-quaidas "martyrer" eller de fundamentalistiska kristna som med jämna mellanrum hotar, förföljer och mördar gynekologer, homosexuella eller jämställdhetsivrare i främst USA. Alla definieras de av djupa empatistörningar kombinerade med en skruvad verklighetsuppfattning centrerad kring dehumanisering och demoner av en eller flera grupper, utpekade antingen av extremistens egna vanföreställningar eller en eller annan guru, predikant eller chefsideolog. Inte sällan deltar dessa hatets predikanter inte själva i några aktiva våldshandlingar (och åtnjuter i många fall relativt framträdande positioner i samhället, religiösa samfund eller på nätet), men finner säkerligen tillfredsställelse i de våldsbrott och förföljelser som blir utfallet av deras propaganda. Bland de mer framträdande exemplen kan nämnas Fred Phelps och hans "kyrka", vars hatpropaganda tveklöst kan ses som en uppmaning till våld mot homsexuella utan att något juridiskt ansvar kan tillskrivas den ovanligt avskyvärda Phelps eller hans klan.
Inte heller ateistiska ideologier kan frias från inslag av våldsbejakande extremism. Det främsta exemplet är naturligtvis diverse kommunistdiktaturer världen över, med Stalins Sovjet som typfall på hur våld nyttjas mot troende just på grund av deras religiösa uppfattningar. Detta leder också vidare till något ännu mer skrämmande än ensamma galningar dåd: De inhumana samhällen som skapas när extremismen inte bara tolereras utan upphöjs till statsideologi, såsom i just de forna och nuvarande kommunistdikaturerna, nazityskland och de talibankontrollerade delarna av Afghanistan.
Just Breivik exemplifierar hur stor skada en ensam människa kan åstadkomma när en vriden världbild centrerad kring kampen mot en inbillad fiende sammanfaller med en personlighet fri från empati men med hög planeringsförmåga målmedvetenhet. Huruvida Breivik är psykiskt sjuk i medicinsk eller juridisk mening kan naturligtvis diskuteras. Personligen anser jag att ett djupgående människoförakt kombinerat med en ideologi där målet anses ursäkta hur gränslösa grymheter som helst kan sammanfattas med en enda term: Ondska.
Empatistörda människor kommer nog alltid att existera, oavsett om det rör sig om politiska terrorister eller tonåringar som mördar sina jämnåriga för att få "respekt". Det är samhällets uppgift att genom vård, sociala insatser och rättsskipning begränsa de skador sådana människor orsakar sin omgivning.
När det gäller de ideologier som genom en skruvad verklighetsbild och en självpåtagen martyrroll mer eller mindre öppet skapar våldsverkare ligger snarare ansvaret på oss alla att inte skrika på censur och inskränkt yttrandefrihet, utan i stället i diskussion och skrift ständigt bemöta och överbevisa de som vill sätta gud, Marx eller "den nationella renheten" högre än människovärdet och öppenheten, oavsett om hatet sprids på nätet, på gatan, i fikarummet på jobbet eller från peterskyrkans predikstol.

P.S: Medan en ideologiskt motiverad våldsverkare med all rätta synes gå mot livstids fängelse för sina dåd, har andra friats helt trots grova övergrepp mot sina barn i "guds namn". Vad som är extra anmärkningsvärt i fallet är att frågan om religionsfrihet över huvud taget togs upp i rättssalen. Där Breiviks idéer om "muslimsk infiltration" med all rätt tolkas som gränspsykotiska vanföreställningar, får de galna fantasier om "besatthet" som sprids av den extrema församlingen "The River" sådan dignitet att de till och med anses försvara långt gången terror mot ett barn.
Övergrepp är övergrepp och inbillade motiv är inbillade motiv. Även om de sprids av en pastor.

P.P.S: En blogg jag vanligtvis läser med en påtaglig känsla av illamående lyckas faktiskt pricka in riktigt vettiga åsikter angående ideologi och männsikofientlighet i dag. Ta således gärna en titt på apg29.
Skribentens bot mot ideologiskt vansinne är dock för mig något oklar: Att "ge människor jesus". Hur en reformivrande judisk lekmannapredikant som torterades till döds för 2000 kan beskydda oss mot galningar är för mig oklart, i synnerhet när man ser till hur många vettvillingar han sedan tycks ha uppmuntrat till diverse grymheter. Grundtanken är dock god: Att avstå från våld och extremism är lika positivt oavsett om det görs av rationella eller religiösa skäl, även om jag anser att man varken skall behöva en tillsägelse från jesus, oden eller tiamat för att uppföra sig anständigt mot sina medmänniskor.

Ursäkterna må skifta men kvinnohatet är konstant

Ateister och religionskritiker (undertecknad inkluderad) är ofta snabba med att hänvisa misogyni och kvinnoförtryck till ytterligare ett utbrott av de stora världsreligionernas ineboende människofientlighet och patriarkala allmaktsfantasier.
Tyvärr har den skeptiska och ateistiska rörelsen ingen anledning att gå med alltför hög svansföring. Vi är snabba med att peka ut Ratzingers stinkande kvinnohat, eller de avskyvärda "kristna" hoten mot den modiga tonåringen Jessica Ahlquist (som hade modet att peka ut hur hennes skola bröt mot religionsfriheten). Däremot är vi benägna att bortförklara de klart misogyna utbrotten från bland annat Dawkins i samband med "Elevatorgate" som sällsynta undantag från en i övrigt upplyst och jämställdhetsivrande massa.
Nyheten om att stora antal uzbekiska kvinnor tvångssteriliserats  kan dock inte ens med det mest långsökta av resonemang hänföras till mullors eller kardinalers kvinnohat. Dessa ofrivilliga, (ur de drabbades perspektiv) stympande och potentiellt farliga ingrepp har av allt att döma utförts av förment rationella skäl, förordade av stadsapparaten och utförda av vårdpersonal som borde veta långt bättre. Den gränslöst avskyvärda gruppvåldtäkten i Mariannelund är även den bara ytterligare ett exempel på hur män reducerar kvinnokroppen till en ägodel eller inkubator för foster, vare sig det gäller inskränkningar i aborträtten eller tvångssterilisering.
Innebär detta att en ökande sekularisering är oviktig för att uppnå ett jämställt samhälle? Knappast. Ur ett humanistiskt perspektiv finns inga ursäkter för kvinnoförtryck, medan det är att se som en närmaste integral komponent i ett trossystem baserat på en manlig gud företrädd av ett partriarkalt prästerskap.
Må så vara att kvinnohatet i första hand stammar ur mäns försök att bättra på sin usla självbild genom att utse halva mänskligheten till mindre värda och blott havt mänskliga. Utan religionen förlorar dock dessa förvuxna småpojkar sitt främsta svepskäl. "Kvinnan är underordnad för att gud har skapat henne så" är sorgligt förekommande i den globala debatten om jämställdhet. Om sagesmännen berövades sina religiösa argument och i stället tvingades säga det de känner skulle deras tid i rampljuset snart vara utmätt. För vem av dessa självutnämnda mansförespråkare skulle egentligen känna sig bekväm med att säga som det är:
"Jag är en bottenlöst hatisk, misslyckad liten människa. Min enda självkänsla är baserad på att få vara ett svin mot kvinnor. Ta inte min uppblåsthet i från mig, utan den är jag ingenting." 

Den godkända antisemitismen

Så här i påsktider kan det vid sidan av ägg, midnattsmässor och lamm vara på sin plats att uppmärksamma en annan gammal europeisk tradition: Att skylla alla problem på judarna. Trots de vedervärdiga övergrepp som antisemitismen lett fram till ända sedan medeltiden, med kulmen i nazisternas förintelse och sovjetunionens sytematiska judeförföljelser, så har antisemitismen visat sig benägen att återkomma som en form av nästan rumsren rasism gång efter annan.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om  SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.

Nej, det är inte det minsta märkligt!

Jag vet, jag lovade att aldrig skriva om Mora kommuns krumbukter med mobilnätet igen. Ämnet är egentligen plågsamt uttjatat i inläggen här, här och här (samt på flera ställen i den här bloggen, i fall någon skulle vara intresserad).
Ämnet har för mig blivit ett mentalt munsår, som jag inte kan låta bli att pilla på. Och när man därtill får serverat uttalanden som de som Christina Bröms (vice ordförande i Mora-Orsa miljönämnd) kläcker ur sig i dagens DN är det ärligt talat inte långt till att skrika rakt ut....
Till att börja med tycker denna uppenbart engagerade politiker att "det är märkligt om det inte finns några belägg för det" (elöverkänslighet).
Nej, inte det minsta märkligt, faktiskt. Det finns ingen rimlig teoretisk patofysiologisk bas för att den mänskliga organismen skulle reagera på elektromagnetiska fält. De symtom som beskrivs i denna artikel och på andra ställen är därtill typiska för ett ångesttillstånd och har genom historien tillskrivits allt från besatthet och melankoli till "strålning" och utbrändhet. Symtomen är verkliga, obehagliga och inte det minsta inbillade, vilket dock inte gäller kopplingen till elektriska fält.
Bröms vidare utveckling av resonemanget är inte mindre svag: "Forskning kan ändra sig utifrån att det kommer nya belägg för saker och ting."
Jodå, vetenskapen uppdateras hela tiden, det är därför den fungerar så väl jämfört med alla andra förklaringsmodeller för verkligheten, och frånvaron av positiva bevis innebär aldrig en total säkerhet, dvs "absence of evidence is not evidence of absence". Det innebär dock inte, vilket Bröms tycks tro, att ett helt obevisat fenomen kan antas existera i väntan på ett slutgiltigt vederläggande. För att ett uppfattat samband (här sambandet mellan exponering och symtom) skall anses vara ett bevisat samband räcker inte en eller ens många människors berättelser som bevisföring. Om välblindade, reproducerbara studier skulle kunna visa på objektiva fysiologiska reaktioner på elektriska fält vore det en början till ett bevisat samband, som sedan skulle kunna styrkas med exempelvis sannolika mekanismer på neurologisk eller endokrin cellnivå.
Jag gillar vetenskap. Just därför önskar jag att politiker kunde låta bli att hänvisa till forskning när de så uppenbart inte vet vad det är.

Uppdatering: Beslutet i Mora kommun blev att någon nedsläckning av mobilnätet inte är aktuellt. Tyvärr velar nämnden ändå runt med ett särdeles fegt uttalande om att forskningen i ämnet skulle befinna sig i en "gråzon". Detta är antingen en grav missuppfattning av forskningsläget eller ett försök att undvika ett känsligt ställningstagande. "Bevisen" för elöverkänslighet är anekdotiska, den välgenomförda forskning som föreligger inom området talar klart emot tillståndets existens.
Således är den enda gråzonen inom synhåll den som Mora- och Orsaborna fortfarande risker att hamna inom vad gäller mobiltäckningen.

Vansinne och vapen en obehaglig kombination

Det har skrivits hundratals spaltmeter om de ideologiska slutsatserna av Breiviks vansinnesdåd på Utöya. Debatten har kretsat kring allt från sansade betraktelser om yttrandefrihetens inneboende skyldigheter till smärtsamt tragiska försök att plocka politiska poäng genom att hävda ett orsakssamband mellan massakern och allt från "PK-samhället" till "den europeiska högerextrema vågen" (ur Maria Svelands perspektiv förkroppsligad av alla som i någon fråga någon gång sagt emot henne, om hennes omskrivna debattartikel I DN för en tid sedan är att utgå ifrån).
Kort sagt håller argumentum ad Breivikum på att bli den nya "Godwin": Att dra likhetstecken mellan den norske massmördaren och sina meningsmotståndare är det yttersta och billigaste känsloargumentet då förnuftet sedan länge tagit slut.
Min personliga åsikt är att det enda vi kan lära av tragedin i Norge är hur mycket skada en människa kan åstadkomma då en vriden världsbild kombineras med en långtgående demonisering av "fienden" och tillräckliga resurser att göra verklighet av en mardrömsartad fantasi.
Steget är inte långt till Iran och landets misstänkta ambition att skaffa en kärnvapenarsenal. Som Jackie Jakubowski illustrerar med ett flertal exempel i DN i dag  uppvisar Ahmadinejad och de mäktiga ayatollorna i Iran rikliga mängder av den typ av vansinne som inte har något att göra med psykisk sjukdom i ordets egentliga bemärkelse, men vars slutresultat ändå hotar utmynna i handlingar som inte kan kallas annat än galenskap.
Precis som andra arter av våldsam politisk extremism uppvisar det iranska styret en skrämmande nonchalans inför konsekvenserna av det egna handlandet med hänvisning till ett "heligt" slutmål höjt över all kritik. Samma fanatism kan observeras hos både vänster- och högerextremister, den absolut mest urspårade delen av djurrättsrörelsen och många andra grupper som visat sig kapabla att ta till terror i syfte att uppnå sina politiska och sociala mål.
I fallet Iran är dock förhållandena exceptionella på flera sätt. Dels framförs fanatismen inte av en marginaliserad grupp på den politiska ytterkanten utan av en styrande politisk elit, dels finns i bakgrunden en extrem islamism med klara apokalyptiska undertoner.
Jag är mycket tveksam till att ett militärt ingripande mot Iran är vare sig befogat eller ändamålsenligt. Men just mot bakgrund av vad en ensam beväpnad vettvilling kan åsamka sin omvärld är tanken på en regim styrd av religiösa vanföreställningar de sista människor man vill se med fingret på kärnvapenknappen. 

Homohatisk evangelism den nya kolonialismen

Det är uppmuntrande att läsa om en riktigt modig människa. Ken, boende i Nairobi (intervjuad i DN i dag), är öppet homosexuell och engagerad för sexuella minoriteters rättigheter i Kenya. Människor som han är naturligtvis oerhört viktiga för en demokratisk utveckling på en kontinent där homfobin blir alltmer befäst i både kultur och lag, med Sudan som skräckexempel. En vedervärdig allians av makthavare, media och kyrka har drivit hatet så långt att en förkämpe för homosexuellas rättigheter först pekades ut i media och därefter mördades... Och på hans begravning höll den förrättande prästen en hatpredikan i stället för en begravningsgudstjänst.
Att diverse makthavare med ansvar för skakiga, korrupta ekonomier och med bristande folkligt stöd drar nytta av homfobin är inte överraskande. Att peka ut de andra, de avvikande, har alltid hört till standardpropagandan för kvasidiktatorer i behov av syndabockar. I länder med bristande tryckfrihet blir naturligtvis följden att medierna ger ståndskall i den riktning de blir beordrade.
Kvarstår gör då kyrkorna, de institutioner som gärna omger sig med en aura av rättmätighet, godhet och medmänsklighet men samtidigt gärna gör blixtsnabba undantag från de principerna när jämställdhet och demokrati hotar deras milleniegamla rätt att förfölja och hata de som inte inordnar sig i det "kristna" regelverket. Sällan har väl guds kärlek varit mer villkorad än när det gäller sexualiteten som, i alla fall om man lyssnar på vissa predikanter, hör hemma inom minst sagt smala ramar: Straight, inomäktenskapligt, i fortplantningssyfte och inte för njutnings skull... I synnerhet inte för kvinnor.
Kyrkornas sexualfientlighet har jag skrivit en hel del om tidigare. Vad som gör situationen i subsahariska Afrika så osmaklig är att homofobin inte bara är lokalproducerad utan även importerad. När RKK har fått backa steg för steg för mer humanistiska moralsystem och lagstiftningar i Europa har vatikanen gradvis flyttat alltmer av sin mest kvinno- och homofientliga propaganda till Sydamerika och Afrika. På samma trängs västvärldens reaktionära frikyrkor gradvis bort av sexualliberalism och jämställdhetssträvan och har därför fått flytta sina sökanden efter ett ärkereaktionärt, teokratiskt idealsamhälle till utvecklingsländerna.
"Missionsverksamhet" är en vanlig post i frikyrkornas bokslut, kollekter och förböner. Ju mer en reaktionär kristendomstolkning sprids över den afrikanska kontinenten, desto mer liknar denna "mission" den svenska extremvänsterns tidigare ekonomiska (och PR-mässiga) stöd till blodbesudlade kommunistdiktaturer världen över. Och precis som när svenska kommunister talade sig varma för Sovjetunionen var mord och förföljelse något de frikyrkliga i dag accepterar som en del av priset för att få bygga sitt gudsrike någon annanstans, där de själva inte behöver vara närvarande för att se hatets konsekvenser med egna ögon.

Pest eller kolera?

Vilken position ska man inta när man inte gillar någon av parterna i en diskussion? Anledningen till frågan är Pär Ströms svar på Maria Svelands debattartikel i DN häromdagen.
Jag blev ganska upprörd över Svelands infantilt svartvita debatteknik. Det intryck hennes artikel var att den som inte är en likriktad del av den svenska kulturvänstern (underförstått ett fan av SCUM-manifestet och Anna Odell, försiktigt kritisk mot Wilks och okritisk mot Islam i syfte att inte underblåsa främlingsfientliga strömningar) är i stället en del av en stigande våg av nattsvart hat riktat mot feminister, invandrare och homosexuella. Detta bevisas med vaga hänvisningar till boken "De Hatade" och kopplingar till Breivik. Det sistnämnda börjar snabbt bli ett varningstecken i nätdebatterna, som en typ av en Godwin 2.0.
Som höggerröstande, invandringsvänlig ateist med feministiska sympatier finner jag det naturligtvis olyckligt att klumpas ihop med Breivik och den nätkultur som gödde hans paranoida föreställningar. Svelands artikel ger intryck av att bara den sant etablerade kultursfären är lämpade att leda kampen mot intoleransen och ger därtill en bild av en stark och livsfarlig högerextrem rörelse, som i min erfarenhet mest verkar bestå av enskilda, högljudda bloggare som inte lyfter sin verksamhet ut ur mammas källare.
Tyvärr är Per Ströms artikel snarast till Svelands fördel än tvärtom. Han påpekar hur män är missgynnade inom vissa områden i samhället, att vissa feminister har gått över gränsen till manshat, samt att han är utsatt för diverse elaka påhopp från just de senare. Inget av dessa argument är direkt felaktigt, men inte heller invaliderar de det faktum att kvinnor ur ett globalt perspektiv är systematiskt missgynnade ekonomiskt, socialt, religiöst och medicinskt.
Faktum är att Ströms argument synes ryckta rakt ur den amerikanska MRA-rörelsen, vars vedervärdiga misogyni kan ses väl belyst på exempelvis manboobz. Ström använder till och med termen "jämställdism", som synes vara en dålig direktöversättning av det av MRA-rörelsen svårt missbrukade ordet "egalitarian".
Jag ogillar starkt hur priviligerade män försöker spela offerkortet gentemot utsatta invandrare, homosexuella och missgynnade kvinnor. Dock tycker jag nästan lika illa om hur Sveland försöker göra sin  världsuppfattning till den enda motpolen till homofobi och rasism. Jag tycker lika illa om islam som jag gör om katolicism och scientologi, det gör mig inte till rasist. Jag anser att feminismen är en nödvändig kamp för jämställdhet, det gör mig inte till vare sig manshatare eller "feminazi".
Kort sagt: Jag betackar mig för både Svelands och Ströms försök att definiera världen som en kamp mellan två grupper, båda i besittning av den yttersta sanningen.

En riktigt farlig konspirationsteori

FBI varnar nu för den amerikanska s.k. sovereign citizen-rörelsen, som förutom diverse fånigheter som egna sedeltryckerier, systematiskt skattesmiteri och rättshaverism även visat sig kapabla att ta till våld, i synnerhet mot poliser och andra myndighetspersoner.
Dagens artikel i svenskan tar dock tyvärr inte upp konspirationsteorierna som ligger till grunden för de s.k. "suveräna medborgarna", eller "freemen on the land" (FMOTL). Det finns mycket att läsa om denna fullständigt verklighetsfrämmande rörelse på nätet, men sammanfattningsvis rör det sig i grunden om en konspirationsteori grundad i att en enskild medborgare inte är skyldig att lyda domstolsorder, betala skatt eller på något sätt göra rätt för sig. Enligt de "suveräna medborgarna" känner domstolarna  till detta, men gör sitt bästa för att undertrycka den "sanna lagen". Till dessa vanföreställningar fogas vanligtvis diverse svammel om Magna Carta samt olika långsökta resonemang som förklarar varför rörelsens anhängare inte är skyldiga att betala hyror, räntor, fordonsavgifter och dylikt. Ett typiskt exempel är idén om att varje medborgare från födseln har tillgång till en fond med hundratusentals dollar (vars existens naturligtvis hemlighålls av myndigheterna). Genom att skriva "accepted for value" på en faktura eller räkning skulle då denna betalas från en dylik "hemlig fond".
Jag har skrivit tidigare om konspirationsteorier och just FMOTL-rörelsen är en av de farligare, främst för sina anhängare. Rörelsens förespråkare är mästerliga på att övertyga skuldsatta, panka människor om att de känner till en hemlig nödutgång från alla typer av ekonomiska skyldigheter, med inkasso, fängelsedomar och personliga konkurser som följd.
Att rörelsen vuxit sig så stark i just USA har sannolikt att göra med både landets historia av regeringsfientlighet samt vurmen för s.k. libertarianism (i prinip synonymt med Ayns Rands framfantiserade objektivism). Det är inte svårt att förstå lockelsen i en rörelse som i princip hävdar medlemmarnas rätt att ta del av allt i samhället utan att betala för sig. Att människor tror att de kan göra så utan juridiska konsekvenser är dock obegripligt, och ett strålande exempel på de inneboende farorna i en konspirationsteoretisk världsbild.

Äkta män som hatar (och fruktar) kvinnor

I dag finns det mycket att läsa i både Svenskan och DN angående Fadfime och Pela, samt bakgrunden till de avskyvärda brott de föll offer för. Starkast uttrycker sig tveklöst den modiga och vältaliga Sara Mohammad, ordförande i föreningen "Glöm inte Pela och Fadime".
Mohammad kommer själv från en släkt präglad av sexuellt förtryck (jag vägrar personligen att använda termen hedersbrott) och kan i kraft av sin utländska bakgrund tala klarspråk om de patriarkala strukturerna utan att göra sig till mål för de värsta kulturrelativisternas halmgubberesonemang om främlingsfientlighet och islamofobi. Sexuellt förtryck inom familjen är för övrigt inte på något sätt begränsat till islam utan förekommer även inom kristna kulturer, för att inte nämna kvinnosynen hos konservativa hinduer.
Där Maja Hagerman i DN lägger fokus på en syn på kvinnan som ägodel och liknar på ett icke oävet sätt de nutida kvinnoförtryckande kulturerna vid forna tiders adliga resonemangsäktenskap. Det är inget dumt perspektiv och det har fördelen att det påvisar hur patriarkala kollektiv har varit normen för människor i många världsdelar under stora delar av mänsklighetens historia. Vad jag har svårt för i Hagermans resonemang är hur hon gör Fadimes far och mördare till ett offer för sin släkts kollektiva krav på hans familj. Främst för att hans skyldighet som förälder torde ha varit att stå upp för sitt barn inför aldrig så många höggljudda klanfränder, men även för att ursäkten att "bara ha lytt order" inte är giltig inom något som helst annat människorättsligt sammanhang.
Mohammad är tuffare och lägger skulden där den hör hemma: På förövarna. Hon vågar också kritisera svenska samhällets undfallenhet, och tar som exempel hur kommuner efter krav från könssegregationistiska grupper infört "kvinnobad" i kommunala badhus. Ännu tydligare är advokaten Elisabeth Massi Fritz, som tar fram hur hotet om utvisning utgör en effektiv avskräckning för de presumtiva förtryckarna.
Det är ovanligt att så tydligt se hur man kompromisslöst kan förevisa vilka beteenden som är oacceptabla i ett sekulärt, egalitärt samhälle utan att för den skull skänka minsta stöd åt xenofobi, islamofobi och främlingsfientlighet. (Inom ramen för detta ämne kan det vara värt att upprepa att jag personligen stöder en generös och öppen invandringspolitik. Detta må vara en fånig brasklapp, men icke desto mindre nödvändig i dagens ängsliga debattklimat.)
Sammantaget är det människor som Sara Mohammad som har absolut starkast lyskraft i denna tragiska diskussion. Det är sådana som hon som visar hur vi skall vara stolta över hur människor söker sig till vårt land i jakt på demokrati och jämlikhet. Samtidigt visar hon på den enorma feghet och undfallenhet som visas när flickor försvinner från högstadiet för att giftas bort, när skärmar sätts upp mellan manliga och kvinnliga elever i vuxenskolor, när flickor körs ut från lektioner för att de menstruerar. Alla dessa beteenden, oavsett vilka kulturer de härspringer ur, är grader i ett spektrum av kvinnlig underordning och i vars mest extrema ände man återfinner tanke på att kvinnan som inte följer männens beslut skall straffas med ostracism eller döden. Det är varken dubbelmoraliskt eller intolerant att säga "välkommen hit, men den där misogyna skiten får du lägga av med".

Genom mina ateistiska glasögon kan jag inte låta bli att undra över religionens roll i det institutionaliserade sexuella förtrycket. Solklart är att det inte finns någon brist på citat i de "heliga" skrifterna som klart och tydligt fastställer att kvinnan är att betrakta som avelsboskap, ett värddjur för sin livmoder. Samtidigt finns där naturligtvis teser till stöd för medmänsklighet och respekt, men när Ratzinger jämställer kvinnlig prästvigsel med övergrepp på småpojkar och när kvinnor på initiativ av ultraortodoxa falanger utesluts från deltagande i en stor konferens för gynekologer (!) i jerusalem så står det klart och tydligt vilken kvinnosyn fundamentalisterna lutar sig på.
För mig är det något av en hönan eller ägget-problematik: Stammar patriarkatet ur religionerna, eller har uppfattningarna av en guddom av hankön (och därigenom en definition av mannen som guds mer "äkta" avbild) framvuxit ur mannens behov att bokföra sin överhöghet och sin vetorätt över såväl kvinnornas självbestämmande som deras kroppar? I slutändan spelar det dock ingen roll. Om vi en gång för alla fastställer att varken bibeln eller koranen, varken präst, rabbi eller imam, har rätt att övertrumfa den fria mänskliga tanken med hänvisning till påhittade bud från en gud vars existens inte kan bevisas, så slår vi därigenom undan benen på alla de små, fega män som i brist på kontroll över sina egna liv med våld försöker kontrollera sina döttrars.

Gingrich en motvikt till bibelnötterna?

Intressant artikel i DN i dag om den hetaste republikanska kandidaten Gingrich, som tros bli den som sannolikast ställer upp mot Obama i det kommande amerikanska presidentvalet.Visserligen försöker jag att avhålla mig från rent politiska ämnen i denna blogg, men de republikanska kandidaterna har tidvis uppvisat ett så djupgående vetenskapsförakt att det kan vara intressant att se vad NG har för syn på framförallt evolutionen.

2006 intervjuades Newt Gingrich i tidningen Discover och svarade på ett antal frågor om sin syn på vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Den nuvarande favoriten i republikanernas primärvalskampanj uppvisade då en förvånande verklighetstillvänd syn på evolutionen:

"Do you view evolution as "just a theory" or as the best explanation for how we came to be?Evolution certainly seems to express the closest understanding we can now have. But it's changing too. The current tree of life is not anything like a 19th-century Darwinian tree. We're learning a lot about how systems evolve and don't evolve. Cockroaches became successful several hundred million years ago and just stopped evolving.

Where do you come down on teaching intelligent design in schools? Do you think the ruling in the Dover, Pennsylvania, case was appropriate?I believe evolution should be taught as science, and intelligent design should be taught as philosophy. Francis Collins's new book, The Language of God, is a fine statement that combines a belief in God with a belief in evolution. I do not know enough about the Dover case to critique the judge's decision, but I am generally cautious about unelected judges establishing community standards—that is the duty of elected officials.

Ganska upplyftande läsning. Även om Gingrich håller en fot i den nödutgång som "gudsstyrd evolution" innebär, så visar han här ändå upp en hel del insikt i hur väl underbyggd evolutionsteorin faktiskt är. Som kontrast kan nämnas att bland andra potentiella republikanska presidentkandidater har Mitt Romney hittills vägrat ge något klart svar om sin syn på frågan, Rick Perry har slingrat sig med att kalla evolutionen "a theory that's out there" och det absoluta stolpskottet Bachmann har, bland många andra bottenlöst okunniga uttalanden, kläckt ur sig följande:

"No one that I know disagrees with natural selection — that you can take various breeds of dogs ... breed them, you get different kinds of dogs," she said. "It's just a fact of life. ... Where there's controversy is (at the question) 'Where do we say that a cell became a blade of grass, which became a starfish, which became a cat, which became a donkey, which became a human being?' There’s a real lack of evidence from change from actual species to a different type of species. That's where it's difficult to prove." - Michele Bachmann citeras i Stillwater Gazette, September 29, 2003.

Således ger NG alltså ett jämförelsevis bildat intryck jämfört med mittenfårans undanglidande yrkespolitiker och i synnerhet i kontrast till fundamentalistkramarna i den extrema tepartisthögern. Den sistnämnda falangen, i detta sammanhang främst personifierad av Bachmann och Perry, har vid sidan av krav på minskade skattebördor och inskränkt regeringsmakt en religio-politisk agenda av mörkbrunt teokratiskt slag. Dominionism, vilket är namnet på denna gränsfascistiska blandning av hyperamerikanism, fundamentalistisk kristendom och korstågsmentalitet, är en djupt obehaglig antidemokratisk ideologi som ursprungligen formulerades av s.k. kristna rekonstruktionister. Centralt i dominionisternas tankevärld är kristendomens gudagivna rätt att dominera världen, om nödvändigt genom våld, samt ett samhälle där den sekulära demokratin ersätts med en gammaltestamentlig teokrati. En mycket upplysande artikel om dominionismen finns f.ö. att läsa på sajten The Daily Beast.

Tack och lov verkar de värsta fundisarna ha försatt sina chanser att kandidera till presidentämbetet i en av världens mäktigaste nationer. Om NG fortsätter att dominera loppet håller jag tummarna för att han inte överger sitt tydliga ställningstagande för evolutionsläran på samma fegt populistiska sätt som han bytte ståndpunkt vad gäller global uppvärmning.

Ty även om Obama sitter i en stark sits inför valet är det en skrämmande tanke att ett av världens mäktigaste länder skulle kunna komma att styras av någon som är beredd att låta vetenskap och sanning stå tillbaka för en tusentals år gammal mytologi.

Än finns det hopp för rationaliteten

En glädjande nyhet i dagens DN är att Mora kommun efter "ingripande från kommunpolitiker på högre nivå" backar från den planerade försämringen av mobil- och tv-nätet, vars syfte skull ha varit att tillmötesgå en man som uppger att han lider av svår elöverkänslighet.
Beskedet från Mora är naturligtvis en lättnad då motsatsen hade inneburit att man tillgripit långtgående åtgärder för att komma till rätta med ett problem vars existens inte är bevisad. Vad som är mer positivt är dock medias rapportering i frågan, då varje artikel jag läst om ärendet har framfört med all tydlighet att "elöverkänslighet" snarast synes vara ett psykosomatiskt tillstånd (märk dock väl att detta inte på något sätt är en synonym för inbillad sjukdom). DN ger till och med en habil förklaring av termen nocebo, en frisk fläkt av vetenskap i en tid som synes alltmer inriktad på att medikalisera varje avvikelse i mående eller uppträdande.
Man skall dock inte förfalla till skadeglädje eller hånfullhet mot någon av de inblandade. Må så vara att den miljönämndspolitiker som "googlat och läst några inlägg" lämnat öppet mål för kommentarer om vetenskapssyn och bildningsnivå, men det faktum att man från högre ort avbrutit planerna på en "strålningsfri zon" visar ändå att systemets säkerhetsspärrar fungerar.
Återstår då den man som givit upphov till ärendet från början. Det är nu naturligtvis av yttersta vikt att han inte blir måltavla för spott och spe, samt att han får adekvat hjälp med sitt uppenbart stora lidande. Denna hjälp får han dock rimligtvis inte genom avstängda mobilnät. 

Kommunalt vetenskapsförakt

I dagens DN läser vi om hur en kommun i Dalarna avser att bifalla kraven från en man som uppger sig lida av elektromagnetisk överkänslighet genom att minska signalstyrkan och ändra riktningen på närliggande mobilmaster.
Låt det från början vara sagt att inga bevis föreligger för att någon självupplevt "elöverkänslig" person faktiskt reagerar på elektromagnetiska fält (läs gärna abstractet för en av de få högkvalitativa reviewartiklar som publicerats i frågan).
Sannolikt rör sig dylika symtomkomplex om antingen orelaterade smärtbesvär eller rent psykosomatiska åkommor som attributeras till yttre faktorer, i detta fall mobilmaster. Naturligtvis skall sådana besvär varken stigmatiseras eller förlöjligas, men att från medicinskt eller politiskt håll understödja uppfattningen om de elektromagnetiska fältens risker är att göra de drabbade en björntjänst, då det snarare riskerar att flytta fokus bort från de faktiska orsakerna till lidandet.
Försvaret från miljöinspektören i Mora kommun lyder som en sammanfattning av kvasivetenskapens grundsats: "Vi kan inte utesluta....". Nej, och man kan inte heller utesluta att Mora kommun snart kommer att ställas inför en zombieinvasion. Men då inget tyder på att så är fallet är det inte rimligt att i försiktighetsprincipens namn ta till långtgående åtgärder för att komma till rätta med en faktor som hittills inte visat sig ha någon som helst patogenetisk grund till de symtom mannen säger sig uppvisa.
Hela historien drar ett löjets skimmer över Mora kommun inte olikt det som Bräcke kommun för några år sedan drog på sig då man jagade spöken i ett kommunalt boende. 
En ytterst personlig tolkning av det hela är att politiskt tillsatta tjänstemän lider av vanföreställningen att verkligheten är lika subjektiv som politiken, alltså en slags hyperrelativ syn på fakta. Naturligtvis får man tro vad man vill, förutsatt att man är beredd att i öppen diskussion försvara sina övertygelser. När man går från tro till handling (i synnerhet om man bekostar sina åtgärder med skattemedel) bör man dock rimligtvis stödja sig på fakta, inte mytbildning.

Tack för det, Ratzinger!

Jag had i dag tänkt ge några länktips för helgläsning på både skeptiska och mycket godtrogna sidor, alternativt gnälla litegrann på inflödet av unga, osportsliga spelare i Battlefield 3. DN skriver i dag om det totala abortförbud som råder i Nicaragua, där både patienten och läkaren riskerar långa fängelsestraff även vid medicinskt nödvändiga aborter. I artikeln får vi läsa om en kvinna som närapå förvägrats abort vid tubargraviditet. Här gäller det alltså en graviditet som aldrig hade kunnat bli fullgången och där risken för kvinnans död var överhängande, där en operation är lika självklar som vid en tumörsjukdom. Ändå tvekade vården.
När Nicaraguas politiker ger sin syn på saken är det en grupp av självgoda män som spottar förproducerade floskler och (i det mest kräkframkallande fallet) till och med liknar sin förnekan av livsnödvändig vård med "att kämpa mot Herodes".
Tillgång till abort är, liksom annan medicinsk vård för kvinnor, ett gott mått på graden av jämställdhet och därigenom demokrati i ett samhälle. Vi kan naturligtvis diskutera hur mängden aborter i Sverigen skulle kunna minskas med effektiv preventivmedelsanvändning och vilka tidsgränser som skall råda för sen abort. I Nicaragua, liksom i många katolska länder, finns ingen såda debatt. Abort är ondskefullt, punkt slut. Det har påven sagt.
Det föregivna alibit är att man värnar "barnets" liv. Utan att ens gå in på att "barnen" vi talar om är cellklumpar utan medvetande, eller att mer än hälften av alla befruktade ova slutar i spontana aborter, är detta en bortförklaring som är lätt att avfärda. Ty även när graviditetn kommer att döda både mor och barn, eller när fostret är så svårt skadat att en existens utanför uterus är omöjlig, säjer Ratzinger nej.
Lägg till detta vatikanens stenhårda motstånd mot kondomer (ingen faktor kan f.ö. sägas ha faciliterat HIV-spridningen i Afrika mer än detta) så är det lätt att dra slutsatsen att barnen är en bisak i sammanhanget, och att målet för abortmotståndet är kvinnorna. I grunden ligger en människosyn där kvinnan godmodigt skall ställa sin livmoder till förfogande och där rätten för mannen att både "slippa" kondomen och att föra sina gener vidare ställs över kvinnans mest basala rättighet: Makten över sin egen kropp.
I vilket annat politiskt sammanhang skulle man acceptera att vetorätten ligger i händerna på en grupp män vars främsta kvalifikation är roliga hattar och en stolt proklamation om celibat, som i rimlighetens namn torde diskvalificera Ratzinger och kardinalerna från varje diskussion om reproduktiv hälsa?
Det skulle krävas många moder Theresa innan vatikanen har något att yvas över. 

Idioti i Ånge

I dagens lokalmedia kan vi läsa om hur en lokal miljöpartist i Ånge angripits med stenkastning. Att jag reagerar starkt på detta är inte bara för att jag håller med STs ledarskribent om att en sådan attack på demokratin är helt vedervärdig, utan även att det anknyter till gårdagens inlägg om vikten att respektera människan även när dennes åsikter uppfattas som oacceptabla. Den som ligger bakom en sådan terrorhandling (för något annat kan det knappast kallas) är i inte bara både feg och inkababel att tala för sina åsikter, utan har även uppenbarligen stora brister i sin förmåga att skilja på person och övertygelse.
I just det här fallet tänker jag begå självreferensens dödssynd ännu en gång och fundera på om inte vargrädda konspirationsteoretiker kan ha en eller annan anknytning till dådet. En fanatisk klick bland de varhatare som har mage att påstå sig tala för både samtliga svenska jägare och oss skogslänsbor i allmänhet har länge haft just hot, våld och sabotage mot bilar som modus operandi. Arne Johansson hade strax inan dådet för övrigt deltagit i just en debatt mot jägare som förespåkar total utrotning.
Detta utgör en god illustration av ett av konspirationsteorierna obehagligaste drag: Att de både uppstår i en mental miljö präglad av känslan att vara mål för mörka krafter, och därtill i sig själva stärker och vidmakthåller denna mentalitet. De paranoida konspirationstroende göder varandras uppfattning av att vara deltagare i ett "krig" mot var och en som förnekar deras skruvade världsbild, och precis som i fallet Breivik blir sinnesslött våld slutresultatet.
Slutsatsen här måste bli att basera sin världsbild på fakta även om dessa inte är vad man önskar höra, och att den som väljer att sprida hat och skräck, om än bara med ord, inte kan frisvära sig från de våldsdåd som kan bli resultatet i slutändan.
För att avsluta med en brasklapp: Jag jämställer inte på något sätt Sveriges stora population av engagerade och naturintresserade jägare med fanatiska varghatare. Om det var en av Johanssons debattmoståndare som gick till sådana ytterligheter bör handlingen inte läggas jägarna i stort till last mer än världens muslimer bör på klä skott för talibanernas våld.

Vetenskap, politik och beprövat kvacksalveri

Östersundsposten skrev i går på ledarplats om hur det prematurt betitlade regionrådet Robert Uitto (s) som sidosyssla även arbetar för homeopatföretaget DCG, enligt egen presentation "nordens största tillverkare och distribution av homeopatiska läkemedel". Även Dagens Medicins bloggare Mats Reimer har kommenterat detta faktum i sin mycket läsvärda blogg, i än mer kritiska ordalag.
Uitto har dock ett betydligt djupare engagemang inom den alternativmedicinska världen. Han uppger sig i en intervju i Ländstidningen vara utbildad homeopat och framlägger åsikten att vi behöver ett statligt sanktionerat legitimeringsstöd för homeopati, i en intervju som i övrigt är ett typfall på allt från felaktig argumentationsteknik främst genom argumentum ad populam ("homeopati används flitigt i X-land") till rena lögner, såsom att homeopati är "bevisar effektivt vid många tillstånd". Som grädde på moset är därtill Uitto en erfaren irisdiagnostiker.....
Kritiken mot Uitto i ÖP betonar främst hur olämpligt det är att ett regionråd i kraft av sin offentliga position gynnar ett enskilt företag, och naturligtvis är detta en god grund för kritik. Det centrala i frågan torde dock vara att sjukvården i Sverige, i vilken Uitto innehar en hög beslutande position,  enligt lag skall tillämpa metoder med gott stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns inga som helst bevis för att homeopati innefattas i denna definition. Det vore lätt att fylla spaltmetrar med fakta om homeopatins felaktigheter vad gäller allt från molekylärbiologi till basal patofysiologi, och om tiden tillåter skall jag utveckla detta i kommande poster. Dock finns dessa data lätt tillgängliga för envar både på nätet och i den vetenskapliga litteraturen, så jag nöjer med mig att här säga att det för en politiskt tillsatt tjänsteman måste vara fullständigt oacceptabelt att uttala sig till stöd för metoder som går i rak motsatsposition mot den evidensbaserade medicin han i sin roll som landstingstjänsteman är enligt lag skyldig att upprätthålla.
Låt oss leka med tanken att en tingsrättsdomare ansåg adekvat bevisning i ett rättsfall kunde spås fram i kaffesump, eller att en hög tjänsteman på gatukontoret krävde att vägnätet anpassades med hänsyn till risken att krocka med enhörningar. Denne hypotetiske person skulle med säkerhet bedömas såsom höggradigt olämplig för sin post, vilket gör det än mer orimligt att en förespåkare för en gott och väl lika verklighetsfrämmande typ av vetenskapssyn har beslutsrätt angående ett minst lika grannlaga samhällsansvar.
Det är min fromma förhoppning att antingen socialdemokraterna eller hälso- och sjukvårdsansvariga på central nivå snarast avlägsnar Robert Uitto från en tjänst han helt uppenbart inte har kompetens att sköta, och placerar honom på en plats där hans erfarenheter kommer till bättre nytta. En rimlig position torde vara som högste ansvarig för forskning kring storsjöodjuret, vilket ju som bekant lever i Sveriges femte största reservoar för homeopatmedicin.