Jodå, jag kan veta utan att prova

"Hur vet du att homeopati inte fungerar om du inte har provat själv?"
"Det går inte att förklara scientologin för någon utanför rörelsen."
"Du får inte ut något av seansen om du förstör den genom att tvivla."

Ovan är tre autentiska uttalanden från diverse diskussioner jag varit inblandad i gällande tre olika typer av vidskepelse. Alldeles oavsett att de rör olika övertygelser så betyder alla citaten samma sak: Du måste tro på vad jag säger, för jag kan inte bevisa något. Det finns mycket att säga om den här typen av argumentation.
För det första är den rent felaktig. Det är inte svårt att genom rent rationellt tänkande förkasta homeopati då dennas teoretiska grunder är helt enkelt felaktigt konstruerade, vilket också bekräftats i en uppsjö av studier på molekylär-, cell- och individnivå. På samna sätt kan kan man lugnt förkasta diverse mysticistiska rörelsers utsago om andevärldar eller högre medvetandegrader så länge förkunnarna inte kan påvisa dylika påståendens sanningshalt även utanför den inre kretsen av troende.
För att kunna avfärda ett påstående måste man dock naturligtvis ta reda på vad som egentligen påstås samt vilket stöd en teori faktiskt har i observationer och studier. Ett gott exempel är evolutionsteorin, som vanligvis kritiseras från en position av "självvald ignorans", dvs en aktiv vägran att faktiskt förstå och värdera teorin. Evolutionen är också ett gott exempel på hur riktig vetenskap passar in i anslutande fält såsom geologi och embryologi, medan exempelvis kreationism och spöktro går stick i stäv med vår övriga förståelse av världen.
Således:Om ett påstående kräver en given världsuppfattning för att godtagas måste rimligtvis också bevis för denna världsuppfattning framläggas.
Varför används då trosargumentet? När det framförs av den som upplever sig som väl hjälpt av en healer handlar det rimligtvis om en ärlig önskan om att dela med sig av en upplevelse som vederbörande uppfattar som mycket positiv. Kombinerat med var människas inneboende motstånd mot att erkänna en felbedömning, samt de stora belopp besök hos charlataner och kvacksalvare vanligtvis kostat, så är det enkelt att förstå varför offret i det längsta försvarar nyttan i det vederbörande betalat för.
En obehagligare användning är när trosargumentet avfyras från en upphöjd auktoritetsposition. Den guru eller schaman som vägrar försvara sina övertygelser mot kritik från "utomstående" genom att hävda dessas brist på insatthet syftar både till att dra in kritikern i en miljö som kontrolleras av de troende, och till att skydda den egna auktoriteten inför de redan frälsta.
Ett prima exempel är när homeopaten och regionrådet Robert Uitto satts på pottkanten av en grupp framstående skeptiker inklusive Christer Fuglesang. I korthet intog skeptikerna så stora mängder av homeopatisk "sömnmedicin" att dosen hade varit dödlig om preparatet fungerat som Uitto påstår. Då, som väntat, det homeopatiska vattnet inte hade några som helst effekter på deltagarna var naturligtvis Uittos respons kvacksalvarnas standardsvar att "bara den som inte vet något om homeopati" kan lägga någon vikt vid ett sådant försök.
Slutsatsen här blir i stället att bara en rejäl dos okunskap är förenlig med vissa övertygelser, där de ovan nämnda kreationisterna och alternativmedicinarna torde ta första pris i ignorans.
För att samnanfatta: en "sanning" som kräver tro för att fungera eller förstås kan säkerligen sägas existera endast innanför de troendes pannben. Bara genom att kritisera vidskepelser och rena lögner kan vi se till att de stannar där inne, i fantasins rike där de hör hemma.

Bort från verkligheten med stormsteg i Mora miljönämnd

Mora kommun vägrar att backa från sitt beslut om att kraftigt inskränka mobiltäckningen i ett relativt stort område med hänsyn till en man som uppger sig starkt plågad av sin "elöverkänslighet". Såsom påpekas i både gårdagens och dagens artikel, samt i denna och flera andra bloggar, finns inga bevis för att denne persons symtom (eller någon annans) orsakas av elektromagnetiska fält. Vad jag reagerar över är dock inte främst förekomsten av människor som tror sig vara elöverkänsliga, utan reaktionerna från ansvariga i Mora kommun.
Två citat i dagens artikel ger en svårartad huvudvärk:
– Vi tycker att vi kan göra det. Sedan tycker vi dessutom att telefontillverkarna ska se över om det finns andra sätt att göra bra mobiltelefoner som inte påverkar människan.
respektive
– Som vanligt får man ta med alla aspekter i detta innan vi tar beslut, självklart är det så. Det finns människor som upplever elöverkänslighet och strålning från mobilmaster. Det är en viktig fråga.
(Hans Nalbom, ordförande i miljönämnden. Källa: DN)
Vad säger han egentligen här? Jo, att oavsett vad forskningen visar så finns anledning att tro att elöverkänslighet existerar. Vad stödjer sig Nalbom på i detta ställningstagande? Då jag inte känner honom får jag inskränka mig till att gissa, och min gissning är att han liksom många andra (och kanske främst politiker) drabbats av missförståndet att åsiktsfrihet är synonymt med faktafrihet. Verkligheten blir då offer för en slags hyperrelativism, ett smörgåsbord av ständigt subjektiva sanningar där man väljer och vrakar utifrån dagsform och ideologi.
Denna livssyn sammanfaller ofta med två grova tankefel: Det första är gråskalefelet, dvs antagandet att då två rakt motsatta påståenden står mot varandra så ligger sanningen någonstans mittemellan. Felet här ligger naturligtvis i att ett faktums sanningsgrad inte påverkas av att någon påstår motsatsen, om inte detta påstående grundas i observerbara fakta.
Fel två är antagandet att om en absolut bevisning för en ståndpunkt inte föreligger, så är chansen för att ståndpunkten är korrekt cirka fifty-fifty (till exempel att så länge guds existens varken bevisas eller motbevisas så är det lika sannolikt att han existerar som att han inte gör det). Här ligger felet i att alla vetenskapliga sanningar ju egentligen är sannolikhetsbedömningar angående huruvida en given kausalitetskedja eller process är korrekt uppfattad. För varje välgjord observation som motsäger en teori minskar sannolikheten för teorins korrekthet, på samma sätt som bekräftande studier ökar sannolikheten. För de mest välunderbyggda teorierna (ex. evolutionsteorin) är sannolikheten mycket nära 1, medan till exempel sannolikheten för att homeopati är en effektiv sjukdomsbehandling i studie efter studie sjunker mot 0.
Mora miljönämnd funderar nog inte på sådant. De är fullt upptagna med att omdefiniera verkligheten, på vetenskapens och skattebetalarnas bekostnad.

Kommunalt vetenskapsförakt

I dagens DN läser vi om hur en kommun i Dalarna avser att bifalla kraven från en man som uppger sig lida av elektromagnetisk överkänslighet genom att minska signalstyrkan och ändra riktningen på närliggande mobilmaster.
Låt det från början vara sagt att inga bevis föreligger för att någon självupplevt "elöverkänslig" person faktiskt reagerar på elektromagnetiska fält (läs gärna abstractet för en av de få högkvalitativa reviewartiklar som publicerats i frågan).
Sannolikt rör sig dylika symtomkomplex om antingen orelaterade smärtbesvär eller rent psykosomatiska åkommor som attributeras till yttre faktorer, i detta fall mobilmaster. Naturligtvis skall sådana besvär varken stigmatiseras eller förlöjligas, men att från medicinskt eller politiskt håll understödja uppfattningen om de elektromagnetiska fältens risker är att göra de drabbade en björntjänst, då det snarare riskerar att flytta fokus bort från de faktiska orsakerna till lidandet.
Försvaret från miljöinspektören i Mora kommun lyder som en sammanfattning av kvasivetenskapens grundsats: "Vi kan inte utesluta....". Nej, och man kan inte heller utesluta att Mora kommun snart kommer att ställas inför en zombieinvasion. Men då inget tyder på att så är fallet är det inte rimligt att i försiktighetsprincipens namn ta till långtgående åtgärder för att komma till rätta med en faktor som hittills inte visat sig ha någon som helst patogenetisk grund till de symtom mannen säger sig uppvisa.
Hela historien drar ett löjets skimmer över Mora kommun inte olikt det som Bräcke kommun för några år sedan drog på sig då man jagade spöken i ett kommunalt boende. 
En ytterst personlig tolkning av det hela är att politiskt tillsatta tjänstemän lider av vanföreställningen att verkligheten är lika subjektiv som politiken, alltså en slags hyperrelativ syn på fakta. Naturligtvis får man tro vad man vill, förutsatt att man är beredd att i öppen diskussion försvara sina övertygelser. När man går från tro till handling (i synnerhet om man bekostar sina åtgärder med skattemedel) bör man dock rimligtvis stödja sig på fakta, inte mytbildning.