Kalla kvinnohatet vad det är!

Sanna Rayman skräder inte orden när hon talar om "heders"-mordet i Malmö. Vad som imponerar i hennes ledare är den kompromisslösa slutsatsen om bakgrunden till denna typ av systematiska övergrepp mot kvinnor: Kvinnohat.
Det är i min mening dags att avskaffa termen "hedersvåld", främst för att den i sig innehåller ett underförstått försvar för gärningsmännen, som på något sätt antas ha pressats till sina dåd genom krav från släkt och kulur. Här tycker jag dock att det är på sin plats med några definitioner:
1) Ja, systematiskt kvinnoförtryck är kultur- och traditionsbetingat i många delar av världen. I både katolska och muslimska länder är inte sällan misogynin stadfäst i lag. Dock är min personliga åsikten att de religiösa påbuden snarare är medlet för förtrycket, eller möjligtvis ursäkten, men inte orsaken. Även i sekulära samhällen finns en endemisk sexism, avslöjad i allt från bibelns "kvinna tige..." till sportens "spela som en kärring" och liknande imbecilla uttryck.
2) Ingen tillräknelig människa är tvingad att misshandla eller mörda. Att begå övergrepp i kvinnoförtryckets namn är ett aktivt val, där konsekvenserna torde vara uppenbara för gärningsmannen.

Varför väljer då dessa fega män (och, ibland, kvinnor) att agera som de gör mot sina döttrar, fruar och systrar?
Naturligtvis är det en svår fråga. Min egen teori är dock sammanfattningsbar i ett ord: Privilegium. I ett misogynt samhälle gynnas per definition männen (och till någon utsträckning de "ärbara" kvinnorna) med auktoritetspostioner och "respekt". Kvinnlig frigörelse är då ett allvarligt hot mot männens självpåtagna överhöghet, och måste således bekämpas så att männen inte skall sättas i situationen att de måste berättiga sina maktanspråk med starkare argument än sina egna testiklar.
Kvinnohatet måste bekämpas. För att detta skall fungera får det dock inte understödjas med samhällets tysta godkännande till barnäktenskap, kvinnobad och könssegregerade skolor.

Stackars, stackars religiösa minoriteter....

Humanisterna är, som ni vet, elaka. I första hand utövar de naturligtvis sin ondska genom att ifrågasätta prästers, rabbiners och imamers rätt att diktera sanningen och lagen för sina medmänniskors, trots att dessa hedervärdiga religionsföreståndare stödjer sig på något så vederhäftigt som millenniegamla mytologier.
Nu har dock apologeterna hittat en ännu bättre angreppsvinkel: Humanisterna är högerextremister!
Varför?
Jo, islam är en religion. Humanisterna ifrågasätter religionernas anspråk på vetorätt i etiska och sociala frågor samt deras rätt att slippa den kritik och granskning som riktas mot andra ideologier. Ergo: Humanister (och vi andra "oorganiserade" ateister) kritiserar islam. Det gör gärna högerextremister också. Genom en oerhört långsökt "guilt by association"-process kan alltså högerextremisternas illdåd tillskrivas humanisternas religionskritik.
Heltokigt? Javisst. Men det hindrar inte Helle Klein och hennes försvarare Göran Rosenberg från att klargöra att "humanisterna och nyateisterna" spelar högerextremisterna rakt i händerna, och dessutom främst "angriper religiösa minoriteter".
Jag skulle kunna påpeka hur stor majoriteten av världen som ännu inte är sekulär. Jag skulle kunna nämna hur en av Egyptens ledande statsvetare kanske kan acceptera kristna, men anser att ateister "måste straffas strängt".
Listan kan göras hur lång som helst. Jag anser dock att det är dags att plocka offerkortet ur kortleken och kasta bort det. Låt apologeterna jämföra sina ömma tår och gömma sig inom tempelmurarna, så kan vi ateister snöra på oss vandrarkängorna och promenera vidare i verkligheten.

Alla vill skriva om massmördaren

Hanne Kjöller är en av mina favoritkolumnister. Hon lyckas i princip alltid pricka in klarsynta bedömningar präglade av sunt förnuft även i kontroversiella frågor med stor känslomässig laddning. Så även i fallet Breivik och massakern på Utöya, i dagens kolumn i DN.
Kjöller pekar prydligt ut hur den extremistiska världsbilden utplånar gränserna mellan skilda våldsbejakande ideologier som sammansmälter i en antiintellektuell, intolerant röra där högerextremisten inte kan skiljas från islamisten, kommunisten eller den våldsamme kristna fundamentalisten.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Breivik här, främst för att nätet och andra media redan är mättade med experter, sakkunniga och okunniga tyckare (som jag) som inte tvekar inför att uttala sig om vad pågår i huvudet på Skandinaviens värste brottsling i modern tid. Ämnet extremism ligger dock så nära denna bloggs huvudinriktning att jag ändå har valt att skriva ett par rader i ämnet, naturligtvis med brasklappen att jag varken är kriminolog eller rättspsykiater, och att det således bara är mina egna personliga reflektioner jag framför.
Extremister, som Kjöller skriver, blir alltså allt svårare att skilja från varandra ju längre de rör sig från samhället och ju grövre metoder de är benägna att tillgripa för att åsamka sina fiender skada, oavsett om dessa är inbillade eller verkliga. Det finns ur detta perspektiv ingen egentlig väsensskillnad mellan Breivik, al-quaidas "martyrer" eller de fundamentalistiska kristna som med jämna mellanrum hotar, förföljer och mördar gynekologer, homosexuella eller jämställdhetsivrare i främst USA. Alla definieras de av djupa empatistörningar kombinerade med en skruvad verklighetsuppfattning centrerad kring dehumanisering och demoner av en eller flera grupper, utpekade antingen av extremistens egna vanföreställningar eller en eller annan guru, predikant eller chefsideolog. Inte sällan deltar dessa hatets predikanter inte själva i några aktiva våldshandlingar (och åtnjuter i många fall relativt framträdande positioner i samhället, religiösa samfund eller på nätet), men finner säkerligen tillfredsställelse i de våldsbrott och förföljelser som blir utfallet av deras propaganda. Bland de mer framträdande exemplen kan nämnas Fred Phelps och hans "kyrka", vars hatpropaganda tveklöst kan ses som en uppmaning till våld mot homsexuella utan att något juridiskt ansvar kan tillskrivas den ovanligt avskyvärda Phelps eller hans klan.
Inte heller ateistiska ideologier kan frias från inslag av våldsbejakande extremism. Det främsta exemplet är naturligtvis diverse kommunistdiktaturer världen över, med Stalins Sovjet som typfall på hur våld nyttjas mot troende just på grund av deras religiösa uppfattningar. Detta leder också vidare till något ännu mer skrämmande än ensamma galningar dåd: De inhumana samhällen som skapas när extremismen inte bara tolereras utan upphöjs till statsideologi, såsom i just de forna och nuvarande kommunistdikaturerna, nazityskland och de talibankontrollerade delarna av Afghanistan.
Just Breivik exemplifierar hur stor skada en ensam människa kan åstadkomma när en vriden världbild centrerad kring kampen mot en inbillad fiende sammanfaller med en personlighet fri från empati men med hög planeringsförmåga målmedvetenhet. Huruvida Breivik är psykiskt sjuk i medicinsk eller juridisk mening kan naturligtvis diskuteras. Personligen anser jag att ett djupgående människoförakt kombinerat med en ideologi där målet anses ursäkta hur gränslösa grymheter som helst kan sammanfattas med en enda term: Ondska.
Empatistörda människor kommer nog alltid att existera, oavsett om det rör sig om politiska terrorister eller tonåringar som mördar sina jämnåriga för att få "respekt". Det är samhällets uppgift att genom vård, sociala insatser och rättsskipning begränsa de skador sådana människor orsakar sin omgivning.
När det gäller de ideologier som genom en skruvad verklighetsbild och en självpåtagen martyrroll mer eller mindre öppet skapar våldsverkare ligger snarare ansvaret på oss alla att inte skrika på censur och inskränkt yttrandefrihet, utan i stället i diskussion och skrift ständigt bemöta och överbevisa de som vill sätta gud, Marx eller "den nationella renheten" högre än människovärdet och öppenheten, oavsett om hatet sprids på nätet, på gatan, i fikarummet på jobbet eller från peterskyrkans predikstol.

P.S: Medan en ideologiskt motiverad våldsverkare med all rätta synes gå mot livstids fängelse för sina dåd, har andra friats helt trots grova övergrepp mot sina barn i "guds namn". Vad som är extra anmärkningsvärt i fallet är att frågan om religionsfrihet över huvud taget togs upp i rättssalen. Där Breiviks idéer om "muslimsk infiltration" med all rätt tolkas som gränspsykotiska vanföreställningar, får de galna fantasier om "besatthet" som sprids av den extrema församlingen "The River" sådan dignitet att de till och med anses försvara långt gången terror mot ett barn.
Övergrepp är övergrepp och inbillade motiv är inbillade motiv. Även om de sprids av en pastor.

P.P.S: En blogg jag vanligtvis läser med en påtaglig känsla av illamående lyckas faktiskt pricka in riktigt vettiga åsikter angående ideologi och männsikofientlighet i dag. Ta således gärna en titt på apg29.
Skribentens bot mot ideologiskt vansinne är dock för mig något oklar: Att "ge människor jesus". Hur en reformivrande judisk lekmannapredikant som torterades till döds för 2000 kan beskydda oss mot galningar är för mig oklart, i synnerhet när man ser till hur många vettvillingar han sedan tycks ha uppmuntrat till diverse grymheter. Grundtanken är dock god: Att avstå från våld och extremism är lika positivt oavsett om det görs av rationella eller religiösa skäl, även om jag anser att man varken skall behöva en tillsägelse från jesus, oden eller tiamat för att uppföra sig anständigt mot sina medmänniskor.

Hypersubjektiv speljournalistik

Vad definierar en bra film? Några tänkbara svar är originalitet, välskriven och välspelad dialog, kvalitativt manus och regi, välvald musik, välanvända effekter.... Lägg till detta de skiftande syften filmmakarna har för sina alster samt tittarnas varierande behov och önskemål, så står det klart att filmkritik blir en ytterst grannlaga uppgift. Duktiga filmrecensenter är sedan länge medvetna om denna problematik och har lärt sig att balansera sina skrifter mellan beskrivande text, analys och subjektiva omdömen.
Så varför i hela friden har (i alla fall vissa) spelkritiker så svårt att tillämpa samma synsätt på "sitt" medium, i synnerhet då spel vid sidan av berättandet dras med variabler såsom kontrollsystem, läng och svårighetsgrad som ytterligare försvårar försöken att reducera en spelupplevelse till en siffra mellan ett och fem?
Anledningen till att jag undrar är att jag med stigande perplexitet har följt paraden av Aftonbladets spelskribenter, som i intervjuform uttalar sig om spelåret 2011.
Syftet är naturligtvis gott och vällovligt, och som jag förstår det är avsikten att kunna ge ett omdöme efter att hypen kring de stora släppen lagt sig och spelen kunnat bedömas ur ett mer långsiktigt perspektiv (just livslängd och återspelbarhet är ju ytterligare en faktor som skiljer spelmediet från filmen). Vad som förvirrar mig med just ABs speljournalistik är dock pretentionerna. Inte just det faktum att de stående recensenterna är just pretentiösa på gränsen till okvalificerat snobberi, detta är deras fulla rätt som kulturskribenter, och de blockbuster-spel de gärna söker höja sig över har tillräckligt hög PR-budget utan draghjälp från nyhetsmedia.
Vad som förvirrar är i stället att man trots de uppenbart höga ambitionerna håller kvar vid sifferbetyg och en konstgjord iordning av spelen på en skala från "dåligt" till "bra". Ja, ett spel kan vara uselt på grund av havererande kontroller, tekniska fel och imbecillt manus, och då är det ju ypperligt om konsumenterna upplyses om detta faktum. Men att därifrån ta steget till att reducera korrekt kritik och analys till en text som inte upplyser läsaren om annat än att recensenten vill upplysa om sitt höga "cred" genom att jämföra ett efterlängtat nysläpp med de decenniegamla originalen är för mig ett tecken på en slapphet och slarvighet som i sig utgör ett hinder för acceptansen av spelmediet som en ambitiös underhållningsform lämplig även för medelålders akademiker.
Detta inlägg är inte avsett att utgöra en hatskrift mot Aftonbladets spelsajt, i synnerhet då nätet är fullt av mer eller mindre habila spelrecensenter. Snarare vill jag slå ett slag för att höja pretentionerna inom speljournalistiken och våga bedöma spelmediet som den komplexa och ytterst subjektiva underhållningsform det faktiskt är. På samma sätt som "Red Riding"-trilogin inte kan bedömas med samma måttstock som "300", då filmernas syfte och tittarens behållning av dem är väsensskilda filmerna emellan, kan inte mardrömsångesten i Silent Hill, epiken i Mass Effect och en adrenalinstinn Battlefield-match inte placeras på samma dialoga skala från bra till dåligt.
Kort sagt vill jag gärna att spelrecensenter, både i Sverige och internationellt, vågar skriva som riktiga kultursnobbar. Det kräver dock att de höjer sig över capcom-nostalgi, japanofili och en påklistrad önskan att våga sticka ut. Om spelkritik ska nå upp till film- och litteraturkritikens vederhäftighet måste dess skribenter vara just analytiker och kulturvetare, inte hipsters.

P.S: Vilket var årets spel, ur mitt erkänt subjektiva perspektiv? Tja, Skyrim tröttade till slut ut mig med lite väl många drakjakter och Mass Effect 3 föll tyvärr på ett slut som jag i och för sig gillade, men var alltför avklippt och abrupt. Så till syvende och sist, och på tvärs med allt vad pretentioner heter, går min röst till Battlefield 3, som efter alltför många timmar speltid fortfarande är roligt. Ty då resten av mitt liv på det stora hela är djupt rotat i verklighet och rationalism går jag till spelen för just det: Underhållning.

Ursäkterna må skifta men kvinnohatet är konstant

Ateister och religionskritiker (undertecknad inkluderad) är ofta snabba med att hänvisa misogyni och kvinnoförtryck till ytterligare ett utbrott av de stora världsreligionernas ineboende människofientlighet och patriarkala allmaktsfantasier.
Tyvärr har den skeptiska och ateistiska rörelsen ingen anledning att gå med alltför hög svansföring. Vi är snabba med att peka ut Ratzingers stinkande kvinnohat, eller de avskyvärda "kristna" hoten mot den modiga tonåringen Jessica Ahlquist (som hade modet att peka ut hur hennes skola bröt mot religionsfriheten). Däremot är vi benägna att bortförklara de klart misogyna utbrotten från bland annat Dawkins i samband med "Elevatorgate" som sällsynta undantag från en i övrigt upplyst och jämställdhetsivrande massa.
Nyheten om att stora antal uzbekiska kvinnor tvångssteriliserats  kan dock inte ens med det mest långsökta av resonemang hänföras till mullors eller kardinalers kvinnohat. Dessa ofrivilliga, (ur de drabbades perspektiv) stympande och potentiellt farliga ingrepp har av allt att döma utförts av förment rationella skäl, förordade av stadsapparaten och utförda av vårdpersonal som borde veta långt bättre. Den gränslöst avskyvärda gruppvåldtäkten i Mariannelund är även den bara ytterligare ett exempel på hur män reducerar kvinnokroppen till en ägodel eller inkubator för foster, vare sig det gäller inskränkningar i aborträtten eller tvångssterilisering.
Innebär detta att en ökande sekularisering är oviktig för att uppnå ett jämställt samhälle? Knappast. Ur ett humanistiskt perspektiv finns inga ursäkter för kvinnoförtryck, medan det är att se som en närmaste integral komponent i ett trossystem baserat på en manlig gud företrädd av ett partriarkalt prästerskap.
Må så vara att kvinnohatet i första hand stammar ur mäns försök att bättra på sin usla självbild genom att utse halva mänskligheten till mindre värda och blott havt mänskliga. Utan religionen förlorar dock dessa förvuxna småpojkar sitt främsta svepskäl. "Kvinnan är underordnad för att gud har skapat henne så" är sorgligt förekommande i den globala debatten om jämställdhet. Om sagesmännen berövades sina religiösa argument och i stället tvingades säga det de känner skulle deras tid i rampljuset snart vara utmätt. För vem av dessa självutnämnda mansförespråkare skulle egentligen känna sig bekväm med att säga som det är:
"Jag är en bottenlöst hatisk, misslyckad liten människa. Min enda självkänsla är baserad på att få vara ett svin mot kvinnor. Ta inte min uppblåsthet i från mig, utan den är jag ingenting." 

Den godkända antisemitismen

Så här i påsktider kan det vid sidan av ägg, midnattsmässor och lamm vara på sin plats att uppmärksamma en annan gammal europeisk tradition: Att skylla alla problem på judarna. Trots de vedervärdiga övergrepp som antisemitismen lett fram till ända sedan medeltiden, med kulmen i nazisternas förintelse och sovjetunionens sytematiska judeförföljelser, så har antisemitismen visat sig benägen att återkomma som en form av nästan rumsren rasism gång efter annan.
Det mest mediala exemplet är naturligtvis hur malmöpolitikern Reepalu lyckas slänga ur sig den ena dumheten efter den andra, från en allmän beskyllan mot "judarna" angående oroligheterna i mellanöstern till anklagelser om  SD-infiltration i judiska församlingar. Reepalu är dock bara det senaste exemplet på hur framförallt vänsterpolitiker perpetuerar den europeiska antisemitismen. Man kan fråga sig hur just denna typ av rasism (för det är precis vad det är) kan vara så seglivad i vårt egalitära tidevarv. Jag har själv ett par teorier i ämnet:
För det första har antiamerikanism alltid varit en av den svenska vänsterns stapelvaror. Med detta som bakgrund utses Israel till någon form av ombud för USA, och världens alla judar i sin tur till syndbockar för israels handlingar. Svenska judar blir således ett bekvämt mål för (mer eller mindre underbyggd) kritik som i rimlighetens namn snarare borde riktas mot de styrande i USA respektive israel.
För det andra verkar det bland den stora massan av svenska politiker finnas en drift att med alla medel distansera sig från främlingsfientliga partier och rörelser, vilket av naturliga skäl medför en ivrighet att uppvisa solidaritet med Sveriges invandrare. Detta är naturligvis en beundransvärd benägenhet, men kan (som till exempel när det rör antisemitismen) gå till olyckliga ytterligheter. I fallet Reepalu verkar det som så ofta röra sig om ett logiskt felslut av typen:
"Många invandrare är muslimer. Vissa muslimska extremister är starkt antisemitiska. Att stödja dessa extremister är att stödja muslimerna, det vill säga invandrarna. Alltså: Antisemitism är antirasistiskt".
Det ovanstående felresonemanget uttrycks ju även ypperligt av Reepalus konspirationsteorier om sverigedemokratiska infiltratörer i Malmös judiska församling.
Naturligtvis kan (eller bör) man kritisera Israels våldsamma hållning jämtemot palestinierna. Att däremot låta israelkritiken slå över i antisemitism, oftast uttryckt med den mer politiskt korrekta termen "antisionism", eller ansluta sig till islamismens blinda judehat i syfte att plocka kommunalpolitiska poäng är lika förkastligt som att ställa varje invandrare från arabvärlden till svars för de islamistiska terrormorden i Frankrike.
Till syvende och sist är muslimernas, judarnas och de kristnas gud lika obevisade avseende existens, åsikter och skostorlek. Mänskligheten har gott om verkliga problem att lösa, men i stället väljer vi som vanligt att förfölja varandra över våra åsikter om guds adress och familjeförhållanden.
Man kan bli ateist för mindre.

Bloggtorka, Shepards död och påskateism

Det är långt mellan inläggen nu. Av familje- och inspirationsmässiga skäl har det helt enkelt inte blivit mycket skrivet. I dag tänkte jag pröva en typ av primitivt mikrobloggande, och därigenom i princip generera flera inlägg i ett. Således:
1) Slutet på Mass Effect 3 var inte så illa, när jag väl hunnit fundera på det. Att Shepard ger sitt liv för galaxen är fullt dramaturgiskt riktigt och att massreläerna förstörs är väl i linje med reaper-mytologin.
2) Det går utmärkt att fira påsk även som ateist, då de viktigaste komponenterna (lamm och öl) är lika mumsiga ur ett sekulärt perspektiv.
3) Svensk medierapportering om Martin-mordet är undermålig. Mördaren hade enligt de första rapporterna förföljt sitt offer under en längre tid, och uppgifterna om självförsvar är uppenbara efterkonstruktioner.
4) Sturmark vann, Clapmaninstitutet förlorade.

Så ja, det var väl allt för i dag. Normal verksamhet återupptas förhoppningsvis inom kort.