tisdag 22 maj 2012

Stigma eller underdiagnosticerad sjukdom?

Jag är varken särskilt bevandrad i barnmedicin eller barnpsykologi och kan således inte adekvat bedöma sanningshalten i Leif Elinders välformulerade och tänkvärda debattartikel angående ADHD- och damp-diagnoser, som båda synes vara förvånanvärt tätt förekommande bland dagens skolbarn.
Något jag definitivt kan hålla med om är dock faran i att medikalisera beteenden eller symtomkomplex där en undeliggande biomedicinsk mekanism enbart föreligger i teorin. Att så mycket av adhd-forskningen också tycks stödja sig på Gillbergs omtalade studier, där forskaren i fråga sedemera bröt mot all god forskningssed genom att undanhålla sina rådata från granskning, inger för den oinvigda en bild av att långt dragna slutsatser gjorts på basen av bristfällig grundforskning. (Jag får dock upprepa min brasklapp om att jag är dåligt påläst på den aktuella forskningen, och således kan ha överskattat Gillbergs betydelse för den aktuella diagnostiska metodiken).
Mot bakgrund av nämnda debattartikel (samt en fascinerande internetdiskussion där jag som vårdpersonal omedelbart definierades som ett ondskefullt redskap i händerna på en läkemedelsindustri som vill medikalisera allt, en synvinkel som är relativt vanligt förekommande framförallt hos människor som på mer eller mindre starka grunder upplever sig såsom gravt vanvårdade inom ffa psykiatrin) är det dock intressant att fundera på begreppet "sjukdom".
Den biostatiska sjukdomsdefinitionen lyder i princip att "en sjukdom är ett tillstånd som i betydande grad nedsätter överlevnads- eller fortplantningsförmågan och som signifikant skiljer sig från genomsnittet i populationen". Medan detta duger utmärkt för välkvantifierade åkommor som diabetes och hjärtinfarkt brister denna definition allvarligt då den inte tar hänsyn till vare sig självupplevd hälsa, eller tillstånd såsom till exempel enhänthet, där den drabbade rent intuitivt kan betraktas som frisk avseende sin livsföring men trots detta på grund av sin "avvikelse från normen" klassas som "sjuk".
En mer aktuell hälsoteori (se de utmärkta texterna i ämnet av Nordenfeldt) definierar sjukdom som "ett tillstånd som påtagligt nedsätter förmågan för en individ att uppnå sina vitala mål". Här kan alltså "sjukt" och "friskt" definieras olika från individ till individ, beroende på den enskildas krav på sin funktionsförmåga. I vårdens vardag är detta en långt mer tillämpbar och humanistisk definition, men den medför sina egna svårigheter då de "vitala målen" är orimligt formulerade. Typexemplet torde vara att en 65-åring enligt egen definition är "sjuk" då knäna inte längre håller för ett lidingölopp. Följden blir då att högt ställda mål leder till stora krav på potentiellt farliga (och dyra) åtgärder för att korrigera lindriga tillstånd i stället för att acceptera även små förändringar i livsstil och prestationsförmåga.
Gällande de omdebatterade neuropsykiatriska funktionshindren kanske de klokaste är att tillämpa en hybrid av hälsoteorierna: En beteendestörning nedsätter naturligtvis ett barns förmåga att verka och lära sig i skolmiljön, men huruvida detta har sin orsak i en faktisk biokemisk avvikelse kan inte heller förbises innan man rutinmässigt tillgriper sjukdomsdiagnoser. Det synes lika viktigt att barn med faktiska funktionsnedsättningar inte slås ut i skolan och samhället som att diagnoser inte tjänar för allomfattande avlatsbrev för sociala svårigheter och kapitulerande politiker.
Jag vet för lite för att säga vilken av sidorna som har rätt i den aktuella debatten. Dock verkar det oerhört viktigt att diskussionen faktiskt förs.
   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar