I dag finns det mycket att läsa i både Svenskan och DN angående Fadfime och Pela, samt bakgrunden till de avskyvärda brott de föll offer för. Starkast uttrycker sig tveklöst den modiga och vältaliga Sara Mohammad, ordförande i föreningen "Glöm inte Pela och Fadime".
Mohammad kommer själv från en släkt präglad av sexuellt förtryck (jag vägrar personligen att använda termen hedersbrott) och kan i kraft av sin utländska bakgrund tala klarspråk om de patriarkala strukturerna utan att göra sig till mål för de värsta kulturrelativisternas halmgubberesonemang om främlingsfientlighet och islamofobi. Sexuellt förtryck inom familjen är för övrigt inte på något sätt begränsat till islam utan förekommer även inom kristna kulturer, för att inte nämna kvinnosynen hos konservativa hinduer.
Där Maja Hagerman i DN lägger fokus på en syn på kvinnan som ägodel och liknar på ett icke oävet sätt de nutida kvinnoförtryckande kulturerna vid forna tiders adliga resonemangsäktenskap. Det är inget dumt perspektiv och det har fördelen att det påvisar hur patriarkala kollektiv har varit normen för människor i många världsdelar under stora delar av mänsklighetens historia. Vad jag har svårt för i Hagermans resonemang är hur hon gör Fadimes far och mördare till ett offer för sin släkts kollektiva krav på hans familj. Främst för att hans skyldighet som förälder torde ha varit att stå upp för sitt barn inför aldrig så många höggljudda klanfränder, men även för att ursäkten att "bara ha lytt order" inte är giltig inom något som helst annat människorättsligt sammanhang.
Mohammad är tuffare och lägger skulden där den hör hemma: På förövarna. Hon vågar också kritisera svenska samhällets undfallenhet, och tar som exempel hur kommuner efter krav från könssegregationistiska grupper infört "kvinnobad" i kommunala badhus. Ännu tydligare är advokaten Elisabeth Massi Fritz, som tar fram hur hotet om utvisning utgör en effektiv avskräckning för de presumtiva förtryckarna.
Det är ovanligt att så tydligt se hur man kompromisslöst kan förevisa vilka beteenden som är oacceptabla i ett sekulärt, egalitärt samhälle utan att för den skull skänka minsta stöd åt xenofobi, islamofobi och främlingsfientlighet. (Inom ramen för detta ämne kan det vara värt att upprepa att jag personligen stöder en generös och öppen invandringspolitik. Detta må vara en fånig brasklapp, men icke desto mindre nödvändig i dagens ängsliga debattklimat.)
Sammantaget är det människor som Sara Mohammad som har absolut starkast lyskraft i denna tragiska diskussion. Det är sådana som hon som visar hur vi skall vara stolta över hur människor söker sig till vårt land i jakt på demokrati och jämlikhet. Samtidigt visar hon på den enorma feghet och undfallenhet som visas när flickor försvinner från högstadiet för att giftas bort, när skärmar sätts upp mellan manliga och kvinnliga elever i vuxenskolor, när flickor körs ut från lektioner för att de menstruerar. Alla dessa beteenden, oavsett vilka kulturer de härspringer ur, är grader i ett spektrum av kvinnlig underordning och i vars mest extrema ände man återfinner tanke på att kvinnan som inte följer männens beslut skall straffas med ostracism eller döden. Det är varken dubbelmoraliskt eller intolerant att säga "välkommen hit, men den där misogyna skiten får du lägga av med".
Genom mina ateistiska glasögon kan jag inte låta bli att undra över religionens roll i det institutionaliserade sexuella förtrycket. Solklart är att det inte finns någon brist på citat i de "heliga" skrifterna som klart och tydligt fastställer att kvinnan är att betrakta som avelsboskap, ett värddjur för sin livmoder. Samtidigt finns där naturligtvis teser till stöd för medmänsklighet och respekt, men när Ratzinger jämställer kvinnlig prästvigsel med övergrepp på småpojkar och när kvinnor på initiativ av ultraortodoxa falanger utesluts från deltagande i en stor konferens för gynekologer (!) i jerusalem så står det klart och tydligt vilken kvinnosyn fundamentalisterna lutar sig på.
För mig är det något av en hönan eller ägget-problematik: Stammar patriarkatet ur religionerna, eller har uppfattningarna av en guddom av hankön (och därigenom en definition av mannen som guds mer "äkta" avbild) framvuxit ur mannens behov att bokföra sin överhöghet och sin vetorätt över såväl kvinnornas självbestämmande som deras kroppar? I slutändan spelar det dock ingen roll. Om vi en gång för alla fastställer att varken bibeln eller koranen, varken präst, rabbi eller imam, har rätt att övertrumfa den fria mänskliga tanken med hänvisning till påhittade bud från en gud vars existens inte kan bevisas, så slår vi därigenom undan benen på alla de små, fega män som i brist på kontroll över sina egna liv med våld försöker kontrollera sina döttrars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar