En vuxen akademiker med familj, barn och ansvarsfullt arbete borde inte vara så här upphetsad över något så banalt som ett tv-spel. Det struntar jag i.
Mass Effect 3 är här och att döma av de recensioner jag hunnit läsa (se Aftonbladet) är det allt jag har hoppats på. Redan första delen uppvisade en ypperlig spelmekanik kopplat med kvalitativ dialog, och i del 2 finputsades konceptet till en nästintill perfekt blandning av bländande actionmekanik och karaktärsdrama, fritt från rollspelens klassiska gytter av menyer och mekanisk karaktärsoptimering. (För övrigt har jag inget emot komplex spelmekanik, men föredrar klassiska penna- och pappersrollspel för de behoven).
Vad Mass Effect-serien dock lyckats allra bäst med är epiken. Känslan av dramatik på galaktisk nivå har bara stigit genom de tidigare spelen, främst genom att den dramatiska rädda världen-intrigen har löpt steglöst från ödesmättad dialog till cinematiska actionsekvenser.
Om man till detta lägger möjligheten att importera sin karaktär från de tidigare spelen blir summan en för mig unik grad av sympati och engagemang för "min" commander Shepard (en nästan äckelgod Vanguard, om någon mot förmodan undrar) och hennes vapendragare.
Till skillnad från andra spel som oftast inte överstiger kvalitetsgraden "schysst underhållning" är Mass Effect en pefekt syntes av knivskarp spelmekanik och en historia som får mig att undra hur det ska gå.
Ska Krogan-rasen återhämta sig från den biologiska krigföring som gjort arten näst intill steril? Vad vill Cerberus och "the illusive man" egentligen? Vad ska hända med Jack, Tali, Miranda och Grunt?
Då spelsläppet till all lycka sammanfaller med en ledig fredagkväll tänker jag låsa dörren, släcka lampan, öppna en flaska bättre öl och äntligen få reda på hur det ska sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar