Bioware har fattat något centralt om mänskligheten, nämligen detta: Vi gillar sex. På väldigt många olika sätt. Ensamma, i olik- och samkönade par samt i mer kreativa konstellationer. Om vi faktiskt i framtiden får kontakt med högstående intergalaktiska varelser misstänker jag personligen att punkt två på dagordningen för samexistens (efter att bena ut språkfrågan) blir att lista ut hur vi kan ha sex med dem.
Varför denna betraktelse? Jo, ett antal ärkekonservativa organisationer, inklusive den närapå viktorianskmoraliska American Decency Association, har upptäckt att man kan ha homosexuella relationer i Star Wars: The Old Repbulic. Med därpå följande moralpanik.
Hela historien gör mig glad av flera skäl. Dels för att allt som får moralister att skruva på sig omedelbart verkar roligare i mina ögon, dels för att "upprop" som detta får homfoberna att krypa ut i solljuset där vi andra kan se dom för de ganska patetiska existenser de faktiskt är. Men, i första hand, är jag glad för att ett så stort företag som Bioware har förstått att bögar och flator på intet sätt är diskvalificerade från att rädda glaxen från Reapers och Sith-lorder.
Jag har inte själv spelat SW:TOR, men som jag skrev i förra inlägget är Mass Effect 3 något jag sett fram emot med nästan religiös iver. Och, som en helg i tv-soffan klargjort, var min förväntan inte på något sätt missriktad. I tre dagar har jag tillbringat patologiskt mycket tid med att samla galaxens styrkor mot the Reapers, rädda Krogans från att dö ut, bekämpa terroristgruppen Cerberus och, naturligtvis, inlett ett samkönat förhållande med min kommunikationsofficer. Med andra ord: ME3 rockar.
Visst finns det svagheter. Sidouppdragen är tidvis svåra att hitta geografiskt och lite för många dramatiska uppdrag slutar med att någon måste ge sitt liv för galaxen genom att stanna och desarmera eller utlösa en bomb eller aktivera en eller annan mekanism, vilket innebär att dramatiken minskar i takt med upprepningen. Att i stort sett varje uppdrag också innebär ett möte med en eller annan karaktär från tidigare spel blir också i längden lite väl långsökt och förutsägbart.
Detta är dock bara skönhetsfel i ett spel som annars är briljant på så många punkter. De episka striderna för galaxens fortlevnad skiftar sömlöst till finstämda människoporträtt. När man vandrar genom the Citadel är krigets fasor ständigt närvarande i allt från horder av utblottade flyktingar till den soldat som med stigande desperation försöker ordna pappersarbet för att skicka sitt barn i säkerhet innan hon själv går ut i strid.
Shepards vapendragare är precis som i tidigare spel en salig blandning i alla tänkbara former och varianter, alla livligt återgivna på både gott och ont och med ständiga överraskningar.
Visst, episka och dramatiska spelberättelser har vi sett förut. Men aldrig tidigare har jag med stort engagemang kämpat för att hjälpa en till synes oerhört macholatinsk skyttelpilot att komma över sorgen efter hans makes tragiska död.
Vilket leder prydligt tillbaka till inläggets utgångspunkt: Man kan förstå böghatarnas panik. När de kämpar mot populärkulturella verk av den här kalibern börjar de kanske förstå att deras egen strid mot mänskligheten i slutändan är dömd att förloras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar