Intressant om farmakokinetik

På svenskans opinionssidor kan man i dag läsa en mycket intressant debattartikel om farmakokinetiken hos tiopental samt hur detta läkemedel tenderar att fälla ut i form av kristaller vid kontakt med morfin i en droppnål. Olfo Borgå, docent i farmakokinetik, anser att detta ensamt gör åtalet mot barnläkaren orimligt. Därtill kommenterar han på ett vältaligt och, får man förmoda, insatt sätt den enormt höga tiopentalhalt som uppmätts i blod taget från barnet under obduktion.
Hela fallet ger mycket material för eftertanke om gränslandet mellan vetenskap och juridik och de friktionskällor som oundvikligen uppstår därimellan. I serier som CSI får man lätt intrycket att rättsmedicin är en alltigenom exakt vetenskap som med knivskarp precision fastställer tidpunkten för varje dödsfall och dödsorsaken i varje kropp. Med min mycket egränsade erfarenhet av rättsmedicin får jag intrycket av att denna disciplin, som allt inom vetenskapen, handlar om att bedöma rimligt sannolika orsakssamband snarare än bergsäkra uttalanden.
Det är inte svårt att förstå att när sådana bedömningar skall sammanvägas med än mer vaga data såsom vittnesmål, förhör och luddiga minnesbilder och sedemera sammanställas i ett distinkt "skyldig" eller "ej bevisat skyldig", är det en ytterst grannlaga uppgift som faller på våra domstolar. Allt tyder för mig som utomstående att det i just detta omtalade fall friats på mycket goda grunder. Det är med stor nyfikenhet jag emotser rättsapparatens kompensation och förhoppningsvis ursäkt till den drabbade läkaren.
Läs också gärna Petter Asps genmäle i DN angående Torbjörn Tännsjös oro för hur fallet kommer att påverka den framtida tillämpningen av smärtlindring i livest slutskede.

Barnläkaren friad i process utan vinnare

Som anställd i vården finns det många perspektiv på domen i det uppmärksammade fallet med det prematura barn som befanns ha mycket höga tiopentalhalter i blodet vid obduktion. Huruvida domen var korrekt eller ej lämnar jag till kunnigare människor att bedöma. Vad jag frågar mig är huruvida domstolen kommer att bli den framtida instans där vårdmisstag utreds (även om anklagelsepunkten här naturligtvis gällde ett överlagt mord eller dråp), om läkaren någonsin kommer att kunna utöva sitt yrke i trygghet igen och, naturligtvis, om domen medför vare sig ett gott avslut eller bara ökad sorg och frustration för barnets anhöriga?
En lektion att lära är tveklöst att självkritik och ständig granskning är vitalt både för vården och åklagarmyndigheten.