En hel del faktiskt. Våra tiders julfirande har långt äldre anor än kristendomen, i form av vinterfester, midvinterblot och allehanda riter till fromma för solens och värmens återkomst. Frossandet i kött och julöl är knappast religiöst betingat och julgranen torde ha sina rötter i samma jordnära fruktbarhetsriter som midsommarstången.
Liksom de flesta högtider har helt enkelt den kristna innebörden i efterhand bakats in i långt äldre traditioner. Ursprungligen var detta sannolikt ett effektivt sätt att tränga ut konkurrerande religioner till förmån för kristendomen, men framgångarna visade sig sedemera vara långt ifrån fullständiga. Grisens position som julens huvudsakliga festföremål har varit ohotad i ett millennium, och trots det vagt desperata försöket att klämma på "Johannes döparens dag" på midsommarafton så är detta fortfarande en djupt hednisk högtid centrerad kring snaps, nakenbad och, inte minst, en blomsterprydd jättepenis.
Våra högtidsdagar har har alltså överlevt kristnandet, och kommer säkerligen att frodas i den tilltagande sekulariseringen. De som hävdar att ateisten borde avstå julfirandet är alltså ute i ogjort väder redan innan man tar hänsyn till att våra veckodagar fått sina namn av asarna och våra månader av deifierade romerska kejsare.
God grisfest!
torsdag 22 december 2011
lördag 17 december 2011
Vad pater gör är alltid det rätta?
I dagarna offentliggjordes en rapport om systematiskt undangömda sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan i Nederländerna, skriver bland annat SvD. Det talas om över åttahundra förövare och tusentals offer. Under den period som rapporten berör, mer än fyrtio år, har kyrkan på central nivå tystat alla vittnesmål och skyddat gärningsmännen till varje pris.
Varför?
Mörkläggningen tror jag är den lättaste delen att förstå. Man ska inte underskatta katolska kyrkans syn på sig själv som gränsöverskridande maktorganisation, ansvarig endast inför gud. Kyrkans vilja är guds vilja, och om oskyldiga måste offras för att skydda RKK, och i det yttersta ledet kardinalerna och "il papa", verkar det som om skrämmande många makthavare inom kyrkohierarkin är beredda att sätta kyrkan framför människan.
Likt en dinosaurie som lyckats undgå artens utdöende och nu står utanför evolutionsprocessen klampar katolska kyrkan framåt i en värld vars regler den vägrar lyda och anser sig stå över.
(Som vedervärdigt exempel kan man ta den skrift som nyligen offentliggjordes av vatikanen och vari övergrepp mot barn framfördes som en lika allvarlig förbrytelse som att prästviga kvinnor. Nattsvart förakt mot brottsoffren och djupaste misogyni i hemsk förening.)
De nationella utredningar som nu kastar ljus över övergreppshärvor över hela Europa är en välkommen markering om att kyrkan inte är en egen värld friställd från mänskliga lagar och moral och man kan hoppas att både förövarna och deras beskyddare kan ställas inför domstol som de brottslingar de faktiskt är.
Varur stammar då denna benägenhet till övergrepp främst mot unga pojkar, som synes så överrepresenterad i katolska institutioner? Många har tolkat celibatet som en bidragande faktor, och nog låter det sannolikt att en mentalitet där sex mellan samtyckande vuxna av motsatt kön ses som något nödvändigt ont, med det enda syftet att avla barn, leder till den omogna och neurotiserade sexualsyn som enligt vad jag läst utmärker förövare av sexualbrott mot barn. Lägg till detta att RKK fortfarande framför den medeltida vanföreställningen att homosexualitet är något djupt ondskefullt, så är det lätt att tänka sig ett mentalt klimat där varje möjlighet att utveckla en sund sexualitet förtrycks och där störda beteenden frodas.
Vissa apologeter har dock hittat en mental utväg av ovanligt obehagligt slag: De kallar helt enkelt de pedofila övergreppen för "homosexuella övergrepp", och åstadkommer därigenom en mental kullerbytta där förövarna plötsligt inte längre personifierar kyrkan utan homosexuella i kyrkan. På så sätt går inte kyrkan fri och övergreppen förvandlas till ny ammunition i den tusenåriga kampanjen för att sprida homofobi.
De flesta har i dag insikt i den milsvida skillnaden mellan homosexualitet och sexuella störningar som pedofili eller pederasti. Tyvärr saknas denna insikt bland kyrkofäderna, som tenderar att dela upp sexualiteten i "heterosexuell tvåsamhet som är det enda rätta" och "allt annat".
Det är märkligt att den organisation som har minst insikt i den mänskliga sexualiteten anser sig ha rätt att predika sexualmoral för vuxna människor, samtidigt som man aktivt faciliterar vidare övergrepp mot barn inom kyrkomurarna.
Varför?
Mörkläggningen tror jag är den lättaste delen att förstå. Man ska inte underskatta katolska kyrkans syn på sig själv som gränsöverskridande maktorganisation, ansvarig endast inför gud. Kyrkans vilja är guds vilja, och om oskyldiga måste offras för att skydda RKK, och i det yttersta ledet kardinalerna och "il papa", verkar det som om skrämmande många makthavare inom kyrkohierarkin är beredda att sätta kyrkan framför människan.
Likt en dinosaurie som lyckats undgå artens utdöende och nu står utanför evolutionsprocessen klampar katolska kyrkan framåt i en värld vars regler den vägrar lyda och anser sig stå över.
(Som vedervärdigt exempel kan man ta den skrift som nyligen offentliggjordes av vatikanen och vari övergrepp mot barn framfördes som en lika allvarlig förbrytelse som att prästviga kvinnor. Nattsvart förakt mot brottsoffren och djupaste misogyni i hemsk förening.)
De nationella utredningar som nu kastar ljus över övergreppshärvor över hela Europa är en välkommen markering om att kyrkan inte är en egen värld friställd från mänskliga lagar och moral och man kan hoppas att både förövarna och deras beskyddare kan ställas inför domstol som de brottslingar de faktiskt är.
Varur stammar då denna benägenhet till övergrepp främst mot unga pojkar, som synes så överrepresenterad i katolska institutioner? Många har tolkat celibatet som en bidragande faktor, och nog låter det sannolikt att en mentalitet där sex mellan samtyckande vuxna av motsatt kön ses som något nödvändigt ont, med det enda syftet att avla barn, leder till den omogna och neurotiserade sexualsyn som enligt vad jag läst utmärker förövare av sexualbrott mot barn. Lägg till detta att RKK fortfarande framför den medeltida vanföreställningen att homosexualitet är något djupt ondskefullt, så är det lätt att tänka sig ett mentalt klimat där varje möjlighet att utveckla en sund sexualitet förtrycks och där störda beteenden frodas.
Vissa apologeter har dock hittat en mental utväg av ovanligt obehagligt slag: De kallar helt enkelt de pedofila övergreppen för "homosexuella övergrepp", och åstadkommer därigenom en mental kullerbytta där förövarna plötsligt inte längre personifierar kyrkan utan homosexuella i kyrkan. På så sätt går inte kyrkan fri och övergreppen förvandlas till ny ammunition i den tusenåriga kampanjen för att sprida homofobi.
De flesta har i dag insikt i den milsvida skillnaden mellan homosexualitet och sexuella störningar som pedofili eller pederasti. Tyvärr saknas denna insikt bland kyrkofäderna, som tenderar att dela upp sexualiteten i "heterosexuell tvåsamhet som är det enda rätta" och "allt annat".
Det är märkligt att den organisation som har minst insikt i den mänskliga sexualiteten anser sig ha rätt att predika sexualmoral för vuxna människor, samtidigt som man aktivt faciliterar vidare övergrepp mot barn inom kyrkomurarna.
torsdag 15 december 2011
Gingrich en motvikt till bibelnötterna?
Intressant artikel i DN i dag om den hetaste republikanska kandidaten Gingrich, som tros bli den som sannolikast ställer upp mot Obama i det kommande amerikanska presidentvalet.Visserligen försöker jag att avhålla mig från rent politiska ämnen i denna blogg, men de republikanska kandidaterna har tidvis uppvisat ett så djupgående vetenskapsförakt att det kan vara intressant att se vad NG har för syn på framförallt evolutionen.
2006 intervjuades Newt Gingrich i tidningen Discover och svarade på ett antal frågor om sin syn på vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Den nuvarande favoriten i republikanernas primärvalskampanj uppvisade då en förvånande verklighetstillvänd syn på evolutionen:
2006 intervjuades Newt Gingrich i tidningen Discover och svarade på ett antal frågor om sin syn på vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Den nuvarande favoriten i republikanernas primärvalskampanj uppvisade då en förvånande verklighetstillvänd syn på evolutionen:
"Do you view evolution as "just a theory" or as the best explanation for how we came to be?Evolution certainly seems to express the closest understanding we can now have. But it's changing too. The current tree of life is not anything like a 19th-century Darwinian tree. We're learning a lot about how systems evolve and don't evolve. Cockroaches became successful several hundred million years ago and just stopped evolving.
Where do you come down on teaching intelligent design in schools? Do you think the ruling in the Dover, Pennsylvania, case was appropriate?I believe evolution should be taught as science, and intelligent design should be taught as philosophy. Francis Collins's new book, The Language of God, is a fine statement that combines a belief in God with a belief in evolution. I do not know enough about the Dover case to critique the judge's decision, but I am generally cautious about unelected judges establishing community standards—that is the duty of elected officials.
Ganska upplyftande läsning. Även om Gingrich håller en fot i den nödutgång som "gudsstyrd evolution" innebär, så visar han här ändå upp en hel del insikt i hur väl underbyggd evolutionsteorin faktiskt är. Som kontrast kan nämnas att bland andra potentiella republikanska presidentkandidater har Mitt Romney hittills vägrat ge något klart svar om sin syn på frågan, Rick Perry har slingrat sig med att kalla evolutionen "a theory that's out there" och det absoluta stolpskottet Bachmann har, bland många andra bottenlöst okunniga uttalanden, kläckt ur sig följande:
"No one that I know disagrees with natural selection — that you can take various breeds of dogs ... breed them, you get different kinds of dogs," she said. "It's just a fact of life. ... Where there's controversy is (at the question) 'Where do we say that a cell became a blade of grass, which became a starfish, which became a cat, which became a donkey, which became a human being?' There’s a real lack of evidence from change from actual species to a different type of species. That's where it's difficult to prove." - Michele Bachmann citeras i Stillwater Gazette, September 29, 2003.
Således ger NG alltså ett jämförelsevis bildat intryck jämfört med mittenfårans undanglidande yrkespolitiker och i synnerhet i kontrast till fundamentalistkramarna i den extrema tepartisthögern. Den sistnämnda falangen, i detta sammanhang främst personifierad av Bachmann och Perry, har vid sidan av krav på minskade skattebördor och inskränkt regeringsmakt en religio-politisk agenda av mörkbrunt teokratiskt slag. Dominionism, vilket är namnet på denna gränsfascistiska blandning av hyperamerikanism, fundamentalistisk kristendom och korstågsmentalitet, är en djupt obehaglig antidemokratisk ideologi som ursprungligen formulerades av s.k. kristna rekonstruktionister. Centralt i dominionisternas tankevärld är kristendomens gudagivna rätt att dominera världen, om nödvändigt genom våld, samt ett samhälle där den sekulära demokratin ersätts med en gammaltestamentlig teokrati. En mycket upplysande artikel om dominionismen finns f.ö. att läsa på sajten The Daily Beast.
Tack och lov verkar de värsta fundisarna ha försatt sina chanser att kandidera till presidentämbetet i en av världens mäktigaste nationer. Om NG fortsätter att dominera loppet håller jag tummarna för att han inte överger sitt tydliga ställningstagande för evolutionsläran på samma fegt populistiska sätt som han bytte ståndpunkt vad gäller global uppvärmning.
Ty även om Obama sitter i en stark sits inför valet är det en skrämmande tanke att ett av världens mäktigaste länder skulle kunna komma att styras av någon som är beredd att låta vetenskap och sanning stå tillbaka för en tusentals år gammal mytologi.
tisdag 13 december 2011
Islam, islamofobi och främlingsfientlighet: Religionskritikerns dilemma
Lång, läsvärd och sorglig artikel i DNs kulturdel i dag om problemen med rasism och främlingsfientlighet i Malmö och i Sverige i stort. Ett antal incidenter med övergrepp och förföljelser riktade mot både nyanlända och långvarigt boende invandrare beskrivs, med tonvikt på trakasserier riktade mot muslimer.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.
För mig som ateist innebär just detta med islam ett känsligt och knivigt kapitel, som jag har funderat på ett bra tag, och dagens artikel riktade strålkastarljuset den polariserade inställningen till islam i dagens Sverige.
I korthet är jag personligen positivt inställd till en generös och öppen invandringspolitik och min övertygelse är att Sverige har de ekonomiska och mänskliga resurserna att ta emot och dra nytta av de människor som söker sig hit, förutsatt att invandringspolitiken kombineras med en effektiv och snabb integration i samhället (hur detta bäst genomförs lämnar jag dock till mer politiskt insatta personer).
Dock är jag negativt inställd till islam, på samma sätt som jag är negativt inställd till kristendomen, judendomen, hinduism, satanism, asatro, wicca, måndyrkan och över huvud taget alla trossystem som sätter en imaginär guddoms godtyckliga befallningar över mänskligt självbestämmande och välmående.
I denna uppräkning dras dock just islamkritiken med unika problem och fallgropar, även om det naturligtvis föreligger liknande svårigheter avseende judendomen (judendomskritik respektive antisemitism är dock ett så stort ämne att det får lämnas till något framtida inlägg).
Till att börja med finns en stark benägenhet i de mer kulturrelativistiska kretsarna (Mattias Gardell framstår som ett gott exempel) att jämställa all negativitet mot islam med islamofobi och främlingsfientlighet. Än värre är det faktum att sådana anklagelser långt i från alltid är grundlösa, då en i det närmaste paranoid skräck för islam blivit den europeiska xenofobins paradnummer och främsta försäljningsargument under det senaste decenniet (flera exempel på islamofoba argument går att läsa i Orrenius artikel).
Hur skall man som generell "antiteist" då förhålla sig till islam, utan att aktivt eller oavsiktligt ge sitt stöd till de tragiska byfånar som kastar sten efter slöjklädda kvinnor eller tror att varje moské döljer en hemlig bas för mordiska al quaeda-celler?
Ett alternativ är naturligtvis att rikta in sig på andra religioner och lämna islam i fred, med hänsyn till många muslimers utsatta situation i de europeiska länderna. Det är inte troligt att katoliker, scientologer och plymouthbröder kommer att upphöra med att förse oss ateister med dumheter att kritisera inom någon snar framtid.
Ett sådant fredande riskerar dock (förutom dess inneboende intellektuella oärlighet) att vara direkt kontraproduktivt, då det ger näring både till islamofobernas föreställning om en politiskt korrekt tystnadskonspiration och till de islamister vars våtaste dröm är en värld där islam allenarådande står som oemotsagd "sanning".
Man kan, som alternativ, vara väldigt noggrann med att förse alla islamkritiska uttalanden med en brasklapp av typen "inte för att kristendomen är bättre". Detta drar dock ned debatten till dagisnivå, med ständiga tu quoque, och är ett effektivt sätt att blanda bort varje försök att argumentera för det sekulära samhällets överlägsenhet.
Personligen tror jag att lösningen är densamma som alltid: Skilj på åsikt och person. Om man accepterar att islam är en självvald ideologi bland andra, inte ett medfött och oundvikligt drag bland stora befolkningsgrupper, medför detta att man kan skilja mellan kritik mot tron och den troende. (Mer om respekt för människan och troskritik här).
Här har även de som argumenterar mot islamofobi ett ansvar för att se de troende som en heterogen grupp av individer snarare än ett kollektiv genomsyrat av identiska trosuppfattningar. Genom att jämställa islamkritik med kränkningar av muslimer fastslår man att tron är oskiljbar från individen just när det gäller islam, och perpetuerar på så sätt bilden av just muslimerna som en homogen och labil befolkningsgrupp väsensskild från alla andra.
Sammanfattningsvis är jag övertygade om att det är fullt möjligt att bemöta en människa med all respekt och samtidigt vara obönhörligt kritisk mot dennes trosuppfattningar, vare sig dessa har sin bas i koranen, bibeln eller Kapitalet. I slutändan tror jag att en öppen ton i debatten gynnar hela samhället, medan en nervös tystnad bara göder den polarisering som extremister på alla sidor trivs så bra med.
Kort sagt: Jag delar gärna samhälle, matbord och arbetsplats med troende av alla sorter, men tills de kan lägga fram bevis för sina gudar kommer jag att betrakta alla högre makter som lika påhittade och lika giltiga som mål för kritik.
söndag 11 december 2011
Demoner, änglar och spöken... Vad är det för fel på troll?
Människor tror på allt möjligt. Jag har tidigare skrivit om änglatroende, om kryptozoologi och om hur synen på vampyrer förskjutits från skräck till erotisk idealisering. Vill man se hur ovanligt bokstavstroende kristna kan se demoner i allt från Kheopspyramiden till potatismögel så rekommenderas i stället ett besök på apg29 (se länksamlingen längre ned i högermarginalen), dock med förbehåll för att sajten tenderar att orsaka huvudvärk och illamående. Således lever många typer av monster och läskigheter i högsta imaginära välmåga.
Mitt i denna uppsjö av importerade blodsugare, snömän och budbärare från högre makter för dock de mest skandinaviska av monstren en tynande tillvaro: Trollen. De sluga, magiska och alltigenom ondskefulla varelser som en gång lurade i skog och fjäll, slukandes både riddare och prinsessor och envist kämpade mot kristendomens inträde, verkar numera så gott som utdöda även i de vidskepligaste av tankevärldar.
I litteratur och på film får vi nöja oss med några halvkomiska troll som skymtar förbi i Sagan om Ringen-trilogin, samt elaka men korkade varelser som lurar under broarna och får spö av tamboskap i allt snällare varianter av gamla sagor.
Må så vara att jag som skeptiker inte ser något fel i att sagor om monster, gudar och andra övernaturligheter gradvis dör ut till förmån för vetenskapen. Men om det för vissa människor är omöjligt att leva utan vidskepelse, är då inte tanken på hungriga ögon som glimmar mellan trädstammarna i urskogen mer fantasieggande än okroppsliga änglar som bara verkar visa sig vid nära döden-upplevelser och på dyra new age-seminarier?
Lägg till detta det faktum att troll vanligtvis låter sig avspisas med en kastad sax eller två, medan våra moderna världsreligioner inte ens kan komma överens om man bäst undslipper skärselden genom att hålla händerna på täcket eller tvinga kvinnor att maskera sig i blandat sällskap, så framstår de mer ålderdomliga vidskepelserna som ett rätt lockande alternativ.
(P.S: Missa inte gruppen "Finntroll" med dess ypperliga blandning av metall, folkmusik och riktigt bloddrypande trolltexter, samt den nyligen utkomna och fullständigt briljanta norska filmen Trolljägaren. Mycket sevärd!)
Mitt i denna uppsjö av importerade blodsugare, snömän och budbärare från högre makter för dock de mest skandinaviska av monstren en tynande tillvaro: Trollen. De sluga, magiska och alltigenom ondskefulla varelser som en gång lurade i skog och fjäll, slukandes både riddare och prinsessor och envist kämpade mot kristendomens inträde, verkar numera så gott som utdöda även i de vidskepligaste av tankevärldar.
I litteratur och på film får vi nöja oss med några halvkomiska troll som skymtar förbi i Sagan om Ringen-trilogin, samt elaka men korkade varelser som lurar under broarna och får spö av tamboskap i allt snällare varianter av gamla sagor.
Må så vara att jag som skeptiker inte ser något fel i att sagor om monster, gudar och andra övernaturligheter gradvis dör ut till förmån för vetenskapen. Men om det för vissa människor är omöjligt att leva utan vidskepelse, är då inte tanken på hungriga ögon som glimmar mellan trädstammarna i urskogen mer fantasieggande än okroppsliga änglar som bara verkar visa sig vid nära döden-upplevelser och på dyra new age-seminarier?
Lägg till detta det faktum att troll vanligtvis låter sig avspisas med en kastad sax eller två, medan våra moderna världsreligioner inte ens kan komma överens om man bäst undslipper skärselden genom att hålla händerna på täcket eller tvinga kvinnor att maskera sig i blandat sällskap, så framstår de mer ålderdomliga vidskepelserna som ett rätt lockande alternativ.
(P.S: Missa inte gruppen "Finntroll" med dess ypperliga blandning av metall, folkmusik och riktigt bloddrypande trolltexter, samt den nyligen utkomna och fullständigt briljanta norska filmen Trolljägaren. Mycket sevärd!)
torsdag 8 december 2011
Skeptiker med skal värd att lyssna på
Var hittar en skeptiker och ateist en god förebild för sina barn? Åtskilliga barnboksfigurer är naturligtvis ypperliga föredömen vad gäller människosyn, jämställdhet och respekt, men ett mer offensivt kritiskt tänkande lyser vanligtvis med sin frånvaro inom barnlitteraturen. Extra påtagligt blir detta i kontrast till hur religiösa skrifter tillrättaläggs för småbarn ända ner till pekboksnivå, medan vi knappast lär få se bilderboken "Gubben på korset är påhittad" eller "Pelle köper vatten hos låtsasdoktorn" på barnbiblioteken inom kort.
Vid högläsning av några klassiska nummer av Bamse uppebarade sig dock rationalismens gröna skyddshelgon i egen hög person, i form av Skalman i färd att avslöja en girig astrolog (krösus sork utklädd till "nostradamus den trettonde"). Den korta serien följdes av Bamses Skola, där Skalman inte bara fullständigt skjuter astrologin i sank utan också förklarar hur Nostradamus och andra "profeter" uttrycker sig så oklart att de lånar sig till hur kreativa eftertolkningar som helst. Från sin kateder utropar Skalman att "Den här gången skall Hypatia försvaras!"
Må så vara att den tidiga kristendomens slakt på vetenskap och intellektualitet inte är ett centralt ämne i en treårings världsbild, men Skalmans engagerande förklaring av vad som utgör förnuft och vetenskap kvarstår som beundransvärd även tjugo år senare. Även som vuxen minns jag det kärnfulla uttalande som blev Skalmans svar på vissa läsares försök att försvara astrologin:
Astronomi= Vetenskap
Astrologi= Skrock!
Se där en lektion för även mycket små barn att ta med sig i livet. Bamse må ha lärt generationer att det är viktigare att vara snäll än stark, men frågan är om inte Skalmans motto är ännu mer värdefullt: "Jag tror inget som jag inte vet."
Vid högläsning av några klassiska nummer av Bamse uppebarade sig dock rationalismens gröna skyddshelgon i egen hög person, i form av Skalman i färd att avslöja en girig astrolog (krösus sork utklädd till "nostradamus den trettonde"). Den korta serien följdes av Bamses Skola, där Skalman inte bara fullständigt skjuter astrologin i sank utan också förklarar hur Nostradamus och andra "profeter" uttrycker sig så oklart att de lånar sig till hur kreativa eftertolkningar som helst. Från sin kateder utropar Skalman att "Den här gången skall Hypatia försvaras!"
Må så vara att den tidiga kristendomens slakt på vetenskap och intellektualitet inte är ett centralt ämne i en treårings världsbild, men Skalmans engagerande förklaring av vad som utgör förnuft och vetenskap kvarstår som beundransvärd även tjugo år senare. Även som vuxen minns jag det kärnfulla uttalande som blev Skalmans svar på vissa läsares försök att försvara astrologin:
Astronomi= Vetenskap
Astrologi= Skrock!
Se där en lektion för även mycket små barn att ta med sig i livet. Bamse må ha lärt generationer att det är viktigare att vara snäll än stark, men frågan är om inte Skalmans motto är ännu mer värdefullt: "Jag tror inget som jag inte vet."
tisdag 6 december 2011
Där förnuft och moralpanik krockar
Så var det bekräftat för miljonte gången: Det finns inget tydligt samband mellan tv-spelande och våldsbrott. Nog är detta ingen överraskning, då de slutsatser som hittills dragits i princip alltid varit "mördare hade en gång spelat tv-spel". Post hoc ergo prompter hoc av värsta slag, alltså.
Vad som förgyllde min morgon var att DN på ledarplats faktiskt diskuterade, om än översiktligt, vikten av stringent upplagda studier för att bringa ordning i komplexa samband, såsom detta måste sägas vara. Jag kan också hålla med både om att stor noggrannhet bör läggas vid att inte sätta vuxenspel i händerna på barn, samt att inte låta spelen begränsa alla de viktiga aktiviteter som krävs för att grundlägga motorik, intellekt och sociala färdigheter.
Då jag själv förhoppningsvis är färdigvuxen nu, kommer jag personligen att fortsätta att avnjuta våldsamma spel när tillfälle bjuds. Då jag exponerats för grovt digitalt våld i mer än ett decennium nu, utan att hänfalla åt i kriminalitet törs jag nog fortsätta med gott samvete.
När kommer Ninja Gaiden 3 förresten?
Vad som förgyllde min morgon var att DN på ledarplats faktiskt diskuterade, om än översiktligt, vikten av stringent upplagda studier för att bringa ordning i komplexa samband, såsom detta måste sägas vara. Jag kan också hålla med både om att stor noggrannhet bör läggas vid att inte sätta vuxenspel i händerna på barn, samt att inte låta spelen begränsa alla de viktiga aktiviteter som krävs för att grundlägga motorik, intellekt och sociala färdigheter.
Då jag själv förhoppningsvis är färdigvuxen nu, kommer jag personligen att fortsätta att avnjuta våldsamma spel när tillfälle bjuds. Då jag exponerats för grovt digitalt våld i mer än ett decennium nu, utan att hänfalla åt i kriminalitet törs jag nog fortsätta med gott samvete.
När kommer Ninja Gaiden 3 förresten?
lördag 3 december 2011
Ett hedervärt argument för gudstro
På grund av familjeangelägenheter av positiv art har det dröjt något mellan blogguppdateringarna. Dagens text blir dessutom något av en avvikelse, eftersom jag tänkte skriva något om en typ av religiositet jag faktiskt kan respektera, om än inte dela: Den rent trosbaserade.
Det finns i mina ögon inga hållbara bevis för existensen av ett eller annat högre väsen, vare sig detta antas vara en aktiv, deltagande kraft i verkligheten eller en sedemera pensionerad skapare. De "bevis" som tidvis framförs har bemötts åtskilliga gånger (Dawkins "The God Delusion" rekommenderas för en djupgående diskussion av ämnet). Således tänkte jag inte lägga åtskilliga timmar på att gå in på ämnet djupare här, utan nöja mig med en sammanfattning: Alla hänvisningar till bibeln, koranen eller dylika texter är per definition cirkelresonemang av renaste vatten, Aquinas' klassiska resonemang är behäftade med rejäla luckor i logiken och vad gäller bevis för gudomlig inverkan på universum så krymper dessa för varje nytt genombrott i vår förståelse av verkligheten.
I frånvaron av bevis kvarstår då tron. Då och då möter man människor som anser sig ha upplevt bevis på gudomlig närvaro och därför anser sig ha skäl att tro på en högre makt, ofta då den gud som tillbeds inom den religion som den troende upplever störst samhörighet med.
Naturligtvis kan de psykologiska faktorer som leder fram till en sån trosuppfattning diskuteras i det oändliga, men faktum kvarstår att den som framför argumentet att "jag har upplevt x och väljer därför att tro y" dels är ärlig angående sin tros subjektivitet och därtill erkänner att tron är aktivt självvald.
Den troende som däremot framför sin tro som självklar utifrån rådande bevisning har antingen grovt överskattat bevisläget eller, troligare, har avstått från att förutsättningslöst granska sin egen tro, eventuellt på grund av oro för utlösa en plågsam livskris (därtill definierar ju vissa religiösa grupper tvivlet i sig såsom syndigt).
I den offentliga debatten, i synnerhet online, hörs tyvärr dessa ärligt självvalt troende sällan av. En gissning är att detta handlar om ett urvalsfel, då den som uppfattar sin tro såsom definitionsmässigt subjektiv och således inte allmängiltig därigenom inte har något absolut behov av att missionera. Den som uppfattar tron såsom personlig torde också vara benägen att tillämpa större ödmjukhet än den som i kraft av en stark självöverskattning av det egna intellektet tycker sig ha funnit oemotsägliga bevis för gudomliga ingripanden i form av exempelvis ID.
Sammanfattningsvis tycker jag alltså att den som vågar erkänna att han tror är värd långt mer respekt än den som på lösa grunder säger sig veta.
Det finns i mina ögon inga hållbara bevis för existensen av ett eller annat högre väsen, vare sig detta antas vara en aktiv, deltagande kraft i verkligheten eller en sedemera pensionerad skapare. De "bevis" som tidvis framförs har bemötts åtskilliga gånger (Dawkins "The God Delusion" rekommenderas för en djupgående diskussion av ämnet). Således tänkte jag inte lägga åtskilliga timmar på att gå in på ämnet djupare här, utan nöja mig med en sammanfattning: Alla hänvisningar till bibeln, koranen eller dylika texter är per definition cirkelresonemang av renaste vatten, Aquinas' klassiska resonemang är behäftade med rejäla luckor i logiken och vad gäller bevis för gudomlig inverkan på universum så krymper dessa för varje nytt genombrott i vår förståelse av verkligheten.
I frånvaron av bevis kvarstår då tron. Då och då möter man människor som anser sig ha upplevt bevis på gudomlig närvaro och därför anser sig ha skäl att tro på en högre makt, ofta då den gud som tillbeds inom den religion som den troende upplever störst samhörighet med.
Naturligtvis kan de psykologiska faktorer som leder fram till en sån trosuppfattning diskuteras i det oändliga, men faktum kvarstår att den som framför argumentet att "jag har upplevt x och väljer därför att tro y" dels är ärlig angående sin tros subjektivitet och därtill erkänner att tron är aktivt självvald.
Den troende som däremot framför sin tro som självklar utifrån rådande bevisning har antingen grovt överskattat bevisläget eller, troligare, har avstått från att förutsättningslöst granska sin egen tro, eventuellt på grund av oro för utlösa en plågsam livskris (därtill definierar ju vissa religiösa grupper tvivlet i sig såsom syndigt).
I den offentliga debatten, i synnerhet online, hörs tyvärr dessa ärligt självvalt troende sällan av. En gissning är att detta handlar om ett urvalsfel, då den som uppfattar sin tro såsom definitionsmässigt subjektiv och således inte allmängiltig därigenom inte har något absolut behov av att missionera. Den som uppfattar tron såsom personlig torde också vara benägen att tillämpa större ödmjukhet än den som i kraft av en stark självöverskattning av det egna intellektet tycker sig ha funnit oemotsägliga bevis för gudomliga ingripanden i form av exempelvis ID.
Sammanfattningsvis tycker jag alltså att den som vågar erkänna att han tror är värd långt mer respekt än den som på lösa grunder säger sig veta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)