En hel del faktiskt. Våra tiders julfirande har långt äldre anor än kristendomen, i form av vinterfester, midvinterblot och allehanda riter till fromma för solens och värmens återkomst. Frossandet i kött och julöl är knappast religiöst betingat och julgranen torde ha sina rötter i samma jordnära fruktbarhetsriter som midsommarstången.
Liksom de flesta högtider har helt enkelt den kristna innebörden i efterhand bakats in i långt äldre traditioner. Ursprungligen var detta sannolikt ett effektivt sätt att tränga ut konkurrerande religioner till förmån för kristendomen, men framgångarna visade sig sedemera vara långt ifrån fullständiga. Grisens position som julens huvudsakliga festföremål har varit ohotad i ett millennium, och trots det vagt desperata försöket att klämma på "Johannes döparens dag" på midsommarafton så är detta fortfarande en djupt hednisk högtid centrerad kring snaps, nakenbad och, inte minst, en blomsterprydd jättepenis.
Våra högtidsdagar har har alltså överlevt kristnandet, och kommer säkerligen att frodas i den tilltagande sekulariseringen. De som hävdar att ateisten borde avstå julfirandet är alltså ute i ogjort väder redan innan man tar hänsyn till att våra veckodagar fått sina namn av asarna och våra månader av deifierade romerska kejsare.
God grisfest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar