En etta blir inte magisk för att den upprepas

Den elfte november 2011 kom och gick utan att vare sig apokalyspens fyra ryttare eller Cthulhu behagade uppenbara sig. Den enda mystiska företeelse jag bevittnat var att ett antal numerologer krupit fram i ljuset, bland annat får en spågumma glatt saluföra sina numerologiska horoskop i DN.
Numerologin säljs på ett antal hemsidor och i böcker med färgglada omslag på samma sätt som astrologin, med en blandning av hänvisningar till gamla filosofer, påvar och vetenskapsmän samt en hel del fria fantasier. Precis som med astrologi rör det sig om ren vidskepelse. Ett smakprov från den svenska sajten "numerologi" lyder: "Allt i universum vibrerar med sin egen speciella frekvens. Genom att hitta de vibrationerna kan man skapa en uppfattning om dess kvaliteter och energier som är associerade med objektet."
Smaka på den meningen! Den är ett utmärkt exempel på hur termer som energi och vibrationer ersatt demoner och förbannelser i vidskepelsens värld, där varje vetenskapligt fakta kan snurras och vridas till att rättfärdiga sanningshalten hos de mest absurda föreställningar.
De bedömningar av en människas styrkor och karaktärsdrag som härleds ur numerologin (där man gärna utgår från födelsedatum alternativt offrets namn) är naturligtvis, precis som astrologiska horoskop, vanligtvis så lagom smickrande och allmängiltiga att envar kan känna igen sig. Trots detta verkar inte våra nutida spågummor och medium föra någon tynande tillvaro, att döma av uppsjön av böcker, sajter och svindyra betalnummer som erbjuder fritt framfantiserad vägledning den som så önskar.
I de flesta världsdelar finns stora penningpris att tillgå till den som lyckas frambringa bevis på övernaturliga förmågor. Hittills har inte ett enda betalats ut. Kanske är det dags för någon av våra svenska siare att anta utmaningen? Men kanske är de fullt medvetna om att vad de håller på med bara är rent hokuspokus?

Surftips!

Någon sade en gång att den som inte kan skapa kritiserar i stället. En nutida variant skulle vara att den som inte kan klämma ur sig ett intressant blogginlägg i stället länkar till de som kan bättre. Dagens inlägg blir således en trave länkar till underhållande, lärorika och intressanta sajter värda att besöka.
Dagens första tips är bloggen Pharyngula, författad av biologen P.Z. Myers, vars inlägg främst berör kreationismens irrläror, ateism i allmänhet samt mycket annat intressant ur en naturvetenskaplig och skeptisk synvinkel. Väl värt ett besök (eller många), men ha i åtanke att tonen i kommentarerna kan vara i min åsikt onödigt elak.
Två berömvärda svenska organisationer är Humanisterna och Föreningen Vetenskap och Folkbildning, båda aktiva för vetenskapens och förnuftets roll i samhället. VoF har bland annat gjort sig kända för det årliga utdelandet av prisen "årets folkbildare" och "årets förvillare", som tilldelas personer som gjort stora insatser för respektive mot folkbildningen. Det sistnämnda priset har bland annat tilldelats den (ö)kända "fettdoktorn" Annika Dahlquist samt AGW-förnekarna i "Stockholmsinitiativet".
Mer underhållande är "Fundies say the darndest things", en citatsamling innehållande de mest vansinniga och verklighetsfrämmande citat som religiösa fundamentalister kläckt ur sig (vi får bland annat lära oss att ateister äter bäbisar och att Moses var kristen), och serien xkcd, som alltsomoftast har mycket att säga om vetenskap i allmänhet.
Slutligen kan jag rekommendera ett besök på genesis, något så ovanligt som en hemsida för den marginella svenska kreationiströrelsen. Deras argument är till största delen hämtade från föregångarna i USA, och är den vanliga blandningen av okunskap, bibelcitat och aktiv oföståelse som man är van vid att få serverad från kreationisthåll.
Till nästa inlägg hoppas jag på att kunna tvinga mig igenom den andliga tidskiften "Nära" och ge en rapport om hur änglatroende och medium uppfattar sin verklighet, så om min hjärna orkar med det följer en recension inom kort.

Rapport från slagfältet

DN har äntligen publicerat sin recension av Battlefield 3. Långt senare än alla andra medier, må vara, men DNs spelrecensenter tenderar att nalkas sina spel ur ett något annorlunda perspektiv, vilket tidvis är outhärdligt kultursnobbigt och ibland alltför kortfattat (som Susanne Möllers avfärdande av Dark Souls).
Recensionen av BF3 är dock intressant både i sin hyllning av den dämpade dramatiken och sitt fokus på singleplayerläget, som inte fått mycket uppmärksamhet i övrigt. Själv har jag inte ens börjat på kampanjläget, men hunnit med några timmar till av multiplayer.
Det är bra, mycket bra. De problem PC-spelarna fått dras med avseende Battlelog och Origin är bara ett ont rykte på Xbox Live, och de enstaka problemen med lagg och quickmatch-funktionen har inte varit framträdande nog att påverka spelupplevelsen nämvärt.
Precis som i föregångaren Bad Company 2 är bandesignen närmast perfekt och klasserna välbalanserade, men den största fördelen med spelet kan sammanfattas i ett ord: Taktik. Som trettioplussare har jag ingen chans att konkurrera med coladopade tonåringar i reflexsnabbhet och med jobb och familj kan jag inte nöta av de hundratals timmar speltid som krävs för att låsa upp de maffigaste vapnen. Däremot har jag, hör och häpna, fått oväntat mycket nytta av värnpliktens lektioner i "eld och rörelse", "skydd" och gruppstrid. Med lite taktiskt tänkande (och mycket krypande) lyckats hamna i alla fall i poänglistans övre del i de flesta matcherna, väl hjälpt av alla de motståndare som inte lärt sig att stridsvagnar inte bör parkeras i tät bebyggelse.
Bäst är dock BF3 som lagsport. Med tät kommunikation har jag och mina spelkamrater mer än en gång lyckats samordna täta försvar och koordinerade anfall, med vunna matcher som följd. Min slutsats är att amatörspelare som samarbetar utan problem kan vinna mot elitgamers som kör soloshow. Av denna anledning tycker jag att DICE lyckats med en fullpoängare den här gången också.

En lite sen uppdatering till dagens inlägg:

Jag har just läst Aftonbladets recension av Modern Warfare 3, och som vanligt kokar kommentatorsfältet över av rabiata fans av antingen Call of Duty eller battlefield, som alla gör sitt bästa för att göra ner den konkurrerande spelserien.
Jag har svårt at förstå den rivaliteten. CoD är för mig ett strålande exempel på intensiv, cinematisk action och singleplayerkampanjerna har varit utmärkt underhållning från CoD 2 och framåt. Varje försök att ge sig på multiplayer har dock för mig slutat i fiasko, framförallt på grund av de usla reflexer jag ondgjorde mig över i texten ovan. För den som önskar ett snabbare spel som framförallt gynnar den enskilt skicklige spelaren kan jag definitivt förstå hur CoD framstår som ett överlägset multiplayerspel. Själv hoppas jag att de snabbare spelarna migrerar från BF3 till MW3, så vi farbröder kan fortsätta leka krig på korplagsnivå.

Snälla hjärnspöken

Den som bemöter andras trosuppfattningar med skepsis får inte sällan uppmaningen att "låta folk tro vad de vill, det skadar ju ingen". Det finns flera argument mot den ståndpunkten. Det första är ett primitivt tu quoque, på ren svenska "men du då", och är helt enkelt en hänvisning till att alla större religioner dels innefattar ett missionsbegrepp och dels säger sig vara den enda, exklusiva vägen till frälsning. Med andra ord skall den troende inte utsträcka samma tolerans till andra som han kräver för sina egna uppfattningar.
Detta argument har flera brister. Dels är det främst tillämpbart på religionen, dels har många troende anammat en mer individualistisk världsbild där deras egen tro inte nödvändigtvis behöver vara lämplig för envar och konflikten mellan individualism och religion reduceras därigenom till en falsk dikotomi.
En bättre ståndpunkt mot tesen "låt folk tro vad de vill" är att försöka bemöta de trosuppfattningar som faktiskt orsakar människor skada. Vad gäller till exempel alternativmedicinskt kvacksalveri kan man framhålla att de "behandlingar" som inte är direkt farliga är i stort sett verkningslösa och kan medföra felaktiga diagnoser och försenad vård. Ett annat exempel är på irrationella övertygelser är konspirationsteorierna, och det är inte svårt att peka ut de tragedier som orsakats av fantasier om en "judisk världskonspiration" eller "muslimskt övertagande av Europa". Som ett tredje exempel kan vi ta andetro, seanser, spådomar och medium, som samtliga genom historien främst verkar ha tjänat som medel att pressa pengar ur desperata och tröstsökande människor.
Finns det då några övernaturliga övertygelser som jag i min fantasilöst rationella värld inte bara tolererar, utan till och med hyser viss beundran för? Jodå: Kryptozoologin, det vill säga jakten på alla dessa mystiska djur som bara visar sig på suddiga foton, i uråldriga legender och i inte fullt så nya men desto mera obekräftade anekdoter. Internet är fullt av diskussionsgrupper för Bigfoot-troende, Loch Ness-berättelser och legender om den stora sjöormen. I jämförelse med exemplen ovan skiljer sig tron på kryptider från andra obefogade företeelser på flera sätt. Dels på grund av dess ofarlighet (jag har hittills inte hört om några korståg eller häxjakter i Storsjöodjurets namn), men framförallt på grund av det faktum att sökandet efter kryptider inte nödvändigtvis behöver sluta i besvikelse. "Skogsmänniskan" på Borneo är sedan länge identifierad som den fascinerande orangutangen, och de magnifika jättebläckfiskarna Architeuthidae har allt man kan önska av ett legendariskt sjömonster.
Jag tror tyvärr att chanserna är små att ett odjur dväljer sig i Storsjöns mörka vatten, men man kan alltid hoppas. Och om det går åt skogen med Storsjöodjuret, varför inte ge sig ut på jakt efter den mongoliska dödsmasken? Det skadar ju verkligen ingen.

Tack för det, Ratzinger!

Jag had i dag tänkt ge några länktips för helgläsning på både skeptiska och mycket godtrogna sidor, alternativt gnälla litegrann på inflödet av unga, osportsliga spelare i Battlefield 3. DN skriver i dag om det totala abortförbud som råder i Nicaragua, där både patienten och läkaren riskerar långa fängelsestraff även vid medicinskt nödvändiga aborter. I artikeln får vi läsa om en kvinna som närapå förvägrats abort vid tubargraviditet. Här gäller det alltså en graviditet som aldrig hade kunnat bli fullgången och där risken för kvinnans död var överhängande, där en operation är lika självklar som vid en tumörsjukdom. Ändå tvekade vården.
När Nicaraguas politiker ger sin syn på saken är det en grupp av självgoda män som spottar förproducerade floskler och (i det mest kräkframkallande fallet) till och med liknar sin förnekan av livsnödvändig vård med "att kämpa mot Herodes".
Tillgång till abort är, liksom annan medicinsk vård för kvinnor, ett gott mått på graden av jämställdhet och därigenom demokrati i ett samhälle. Vi kan naturligtvis diskutera hur mängden aborter i Sverigen skulle kunna minskas med effektiv preventivmedelsanvändning och vilka tidsgränser som skall råda för sen abort. I Nicaragua, liksom i många katolska länder, finns ingen såda debatt. Abort är ondskefullt, punkt slut. Det har påven sagt.
Det föregivna alibit är att man värnar "barnets" liv. Utan att ens gå in på att "barnen" vi talar om är cellklumpar utan medvetande, eller att mer än hälften av alla befruktade ova slutar i spontana aborter, är detta en bortförklaring som är lätt att avfärda. Ty även när graviditetn kommer att döda både mor och barn, eller när fostret är så svårt skadat att en existens utanför uterus är omöjlig, säjer Ratzinger nej.
Lägg till detta vatikanens stenhårda motstånd mot kondomer (ingen faktor kan f.ö. sägas ha faciliterat HIV-spridningen i Afrika mer än detta) så är det lätt att dra slutsatsen att barnen är en bisak i sammanhanget, och att målet för abortmotståndet är kvinnorna. I grunden ligger en människosyn där kvinnan godmodigt skall ställa sin livmoder till förfogande och där rätten för mannen att både "slippa" kondomen och att föra sina gener vidare ställs över kvinnans mest basala rättighet: Makten över sin egen kropp.
I vilket annat politiskt sammanhang skulle man acceptera att vetorätten ligger i händerna på en grupp män vars främsta kvalifikation är roliga hattar och en stolt proklamation om celibat, som i rimlighetens namn torde diskvalificera Ratzinger och kardinalerna från varje diskussion om reproduktiv hälsa?
Det skulle krävas många moder Theresa innan vatikanen har något att yvas över. 

Idioti i Ånge

I dagens lokalmedia kan vi läsa om hur en lokal miljöpartist i Ånge angripits med stenkastning. Att jag reagerar starkt på detta är inte bara för att jag håller med STs ledarskribent om att en sådan attack på demokratin är helt vedervärdig, utan även att det anknyter till gårdagens inlägg om vikten att respektera människan även när dennes åsikter uppfattas som oacceptabla. Den som ligger bakom en sådan terrorhandling (för något annat kan det knappast kallas) är i inte bara både feg och inkababel att tala för sina åsikter, utan har även uppenbarligen stora brister i sin förmåga att skilja på person och övertygelse.
I just det här fallet tänker jag begå självreferensens dödssynd ännu en gång och fundera på om inte vargrädda konspirationsteoretiker kan ha en eller annan anknytning till dådet. En fanatisk klick bland de varhatare som har mage att påstå sig tala för både samtliga svenska jägare och oss skogslänsbor i allmänhet har länge haft just hot, våld och sabotage mot bilar som modus operandi. Arne Johansson hade strax inan dådet för övrigt deltagit i just en debatt mot jägare som förespåkar total utrotning.
Detta utgör en god illustration av ett av konspirationsteorierna obehagligaste drag: Att de både uppstår i en mental miljö präglad av känslan att vara mål för mörka krafter, och därtill i sig själva stärker och vidmakthåller denna mentalitet. De paranoida konspirationstroende göder varandras uppfattning av att vara deltagare i ett "krig" mot var och en som förnekar deras skruvade världsbild, och precis som i fallet Breivik blir sinnesslött våld slutresultatet.
Slutsatsen här måste bli att basera sin världsbild på fakta även om dessa inte är vad man önskar höra, och att den som väljer att sprida hat och skräck, om än bara med ord, inte kan frisvära sig från de våldsdåd som kan bli resultatet i slutändan.
För att avsluta med en brasklapp: Jag jämställer inte på något sätt Sveriges stora population av engagerade och naturintresserade jägare med fanatiska varghatare. Om det var en av Johanssons debattmoståndare som gick till sådana ytterligheter bör handlingen inte läggas jägarna i stort till last mer än världens muslimer bör på klä skott för talibanernas våld.

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.