Panikljud från Claphaminstitutet

Som ateist blir man överlycklig när man angrips av apologeter i en debattartikel i en stor dagstidning. I synnerhet när de skrivande teisterna inte bara arbetar för det kroniskt förvirrade Claphaminstitutet, utan också skriver under på en artikel så full av falska argument och logikfel som fallet är i den aktuella skrivelsen.
Ewert och Selander börjar i och för sig med en hyfsat relevant diskussion om huruvida Dawkins och dylika debattörer verkligen agerar inom ramarna för en god debatt när de anslår en ovanligt aggressiv ton mot religionerna och deras roll i samhället. Just här har författarna i alla fall en adekvat invändning, även om jag själv anser att religionerna gott kan stå ut med Dawkins, Hitchens och PZ Myers efter att med våld och ostracism upprätthållit sin rätt till tolkningsföreträde genom årtusenden.
Resten av debattartikeln sammanfattas bäst med ett oöversättligt internetuttryck: Epic Fail! För hur skall man annars bemöta påståendet att "ateisterna saknar rationella argument för sin världsbild"? Och jag som trodde att en värld som i allt väsentligt visat sig vara kliniskt fri från varje typ av objektiva gudsbevis utgör ett utmärkt argument för en ateistiskt livssyn....
Därtill saknar vi ateister tydligen "insikt om de senaste 30 årens utveckling inom religionsfilosofin". Personligen är jag relativt säker på att Ewert och Selander saknar insikt i hur Tolkiens Midgård beskrivits och tolkats på varierande sätt i snart sextio år. Trots detta tror jag ingen av dem skulle anse sig diskvalificerad från att avfärda Silmarillion som ett fiktivt verk. Eller, som Dawkins sa: Man behöver inte höra en feolog uttala sig om färgen på feernas vingar för att inse att feer inte finns.
Till min förtjusning blir det dock ännu dummare i nästa stycke: Författarna piper upprört om hur "hela bevisbördan läggs på den gudstroende". Detta är "special pleading" i sin renaste form: I kraft av tradition och makt skall alltså religiösa påståenden undantags från logikens allomfattande krav på positiv bevisbörda.
Tyvärr, herrar teologer, det fungerar inte så. Påstår ni att världen skapades och sedemera styrs av en allsmäktig varelse (som därtill lät sig födas i mellanöstern i det enda syftet att torteras till döds för att därigenom inhämta förlåtelse för människorna för ett "brott" som skulle ha begåtts av en avlägsen urmoder några miljoner år tidigare) är det upp till er, och endast er att bevisa det. Men känn ingen stress, ni har bara haft 2000 år på er hittills.
Slutligen påstår teologerna att ateister gör fel när de sätter kristendomen i motsatsförhållande till vetenskapen. De har här en poäng, nämligen att religionerna inte undantagslöst utgjort ett hinder för vetenskap och forskning genom historien. Faktum kvarstår dock: Vetenskap handlar om att ständigt testa och ifrågasätta teorier, medan religionens grundpelare är att tro på valda grundteser, hur mycket dessa än må motsägas av de bevis som står till buds.
Med andra ord säger Claphamteologerna inte mycket av värde i sin artikel. Dock får jag känslan av att det aldrig var skrivelsen syfte. Snarare handlar det om en panikhandling från företrädare för en alltmer frånsprungen och maktlös världsåskådning.
Om verklighetstolkning skulle ses som en orienteringstävling så stämplar ateisterna kontroll efter kontroll, medan Claphaminstitutets löpare kräver att få rita en egen karta och sedan gnäller högljutt när varken terräng eller kontroller visar sig stämma med det egna, framfantiserade alstret.
Loppet är visserligen inte slut. Men för varje debattartikel som denna så drygar vi ateister ut ledningen.

Mjuk, fluffig och ofarlig humanism?

Humanisternas magasin SANS trillade in i brevlådan i går. Jag har inte hunnit sätta mig ned med tidningen än, men erfarenheten visar att den tenderar att vara fullmatat med läsvärt material. Och som en lycklig slump intervjuas i dag på DNs insida Anna Bergström, styrelseledamot i Humanisterna.
Det är naturligvis glädjande att de allt mer aktiva Humanisterna (och inte bara Sturmark) uppmärksammas i media. Tyvärr är den ateism som presenteras i intervjun just vad de troende önskar att den skall vara: Tolerant, mjuk och eftergiven.
Låt mig från början säga att jag inte har någon möjlighet att bedöma huruvida Bergströms åsikter är adekvat presenterade eller föremål för en ovanligt hård vinkling av en apologetisk skribent vars främsta mål tycks vara att sälja in Humanisterna som värdig samarbetspartner till Pingstkyrkan. Oavsett bakgrunden har jag svårt att förlika mig med en ateism som presenteras i en artikel med så plågsamt uppenbara felresonemang.
Redan tidigt i artikeln återfinns det lika obsoleta som irrelevanta påståendet att "gud existens varken går att bevisa eller motbevisa". Som ateist är detta sannolikt bland det mer tröttsamma att besvara, men då det verkar omöjligt för vissa att ta till sig så får väl de mer uppenbara svaren upprepas ånyo:
1) Det går inte att med säkerhet motbevisa existensen av någonting som helst. Vad som är intressant är positiva bevis, och avseende gud föreligger inga som helst sådana. Det helt och hållet obevisade bör rimligtvis ses som icke-existerande tills motsatsen kan påvisas.
2) Även om någon form av bevis för en skapande högre makt fanns att återfinna i naturen eller universums lagar, skulle detta i sig inte inge någon vägledning om denne hypotetiske guds natur eller hur denne avser människor att leva sina liv.
Vidare i intervjun framstår vad som synes vara ett försök att jämställa Bergströms "tro" på vetenskapens nytta och styrka med den tro en religiös människa lutar sig på. Den skillnad som helt undflyr skribenten är att den religiösa tron uppfattas såsom starkast då den vidmakthålles i frånvaro av bevis, medan tron på vetenskapens nytta kan stödja sig på oräkneliga bevis i form av alla de landvinningar som bär upp vårt moderna samhälle.
Ett oproportionerligt stort fokus läggs också på att framföra Bergströms uppskattning för kyrkorum samt behov av lugn och "andakt". Efter genomläsning av artikeln är det svårt att värja sig mot känslan av att dess syfte är att hacka fram samma trötta kliché som vederlagts av så många kloka ateistiska debattörer, nämligen påståendet att "ateism också är en tro". Det borde inte behöva upprepas ad nauseam, men: Nej, ateism är inte en tro. Ateism är frånvaron av religiös tro. Att hävda något annat är att försöka sätta likhetstecken mellan motsatser, att säga "att aldrig ha begått ett brott är också kriminellt".
Till sist skall sägas att jag starkt uppskattar Humanisternas arbete och att detta inlägg på intet sätt är avsett som en kritik riktad mot Anna Bergström eller hennes livsfilosofi, oavsett denna är adekvat beskriven i artikeln eller ej. Vad som retar mig är hur sveriges största morgontidning väljer att presentera en mjuk, tandlös och oförarglig humanism i en tid då påvar och ayathollor kämpar för att utsträcka religionens domvärjo över allt större delar av livet, både på samhälls- och individnivå.
Min drömvision av den aktiva ateismen i dag är inte en diskret och följsam rörelse som stillsamt håller sig på de ytor religionen lämnar i fred. Vad jag drömmer om är en rörelse som har en djup respekt för människan, vilken tro hon än har valt, men samtidigt inte är rädd för att bemöta religionens krav på tolkningsföreträde med en fras som är lika relevant som tidlös:
"Bevisa det!"

Vad är julen utan gud?

En hel del faktiskt. Våra tiders julfirande har långt äldre anor än kristendomen, i form av vinterfester, midvinterblot och allehanda riter till fromma för solens och värmens återkomst. Frossandet i kött och julöl är knappast religiöst betingat och julgranen torde ha sina rötter i samma jordnära fruktbarhetsriter som midsommarstången.
Liksom de flesta högtider har helt enkelt den kristna innebörden i efterhand bakats in i långt äldre traditioner. Ursprungligen var detta sannolikt ett effektivt sätt att tränga ut konkurrerande religioner till förmån för kristendomen, men framgångarna visade sig sedemera vara långt ifrån fullständiga. Grisens position som julens huvudsakliga festföremål har varit ohotad i ett millennium, och trots det vagt desperata försöket att klämma på "Johannes döparens dag" på midsommarafton så är detta fortfarande en djupt hednisk högtid centrerad kring snaps, nakenbad och, inte minst, en blomsterprydd jättepenis.
Våra högtidsdagar har har alltså överlevt kristnandet, och kommer säkerligen att frodas i den tilltagande sekulariseringen. De som hävdar att ateisten borde avstå julfirandet är alltså ute i ogjort väder redan innan man tar hänsyn till att våra veckodagar fått sina namn av asarna och våra månader av deifierade romerska kejsare.
God grisfest!

Döden och en materialistisk livssyn

Jag arbetar på sjukhus. Här blir många friska, andra i alla fall bättre än när de kom hit. Men ett sjukhus är också en plats där människor dör. Ibland händer det som oundvikliga slutet efter en lång tids sjukdom, ibland oväntat efter blixtinsjuknande eller till följd av olycksfall.
Hur man ser på döden är starkt beroende på kontexten. I de allra flesta fall är den inte mer än ett naturligt och väntat slut, ett stillsamt insomnande eller en befrielse från smärta och oro, men ibland är döden naturligtvis en djupt tragisk händelse föranledd av oväntad akut sjukdom, olyckor som aldrig borde ha skett, våld eller helt enkelt misstag eller bristande kunskap från oss i vården.
Min ursprungliga frågeställning för det här inlägget var varför spöken, om de skulle finnas, aldrig upptträder på sjukhus, trots att så många människor lämnar livet här. Eftersom det inte finns några bevis för att spöken skulle existera är den fråga snabbt besvarad, så jag tänkte reflektera mer allmänt kring hur döden passar in i en naturvetenskaplig och ateistisk världsbild.
Finns ett liv efter detta? Kort sagt: Nej, några bevis för att människan helt eller delvis överlever sin biologiska död finns knappast. Medvetandet är en produkt av rent fysiska processer i hjärnan och kan rimligtvis inte fortsätta att existera då dessa processer slutgiltigt upphör. Den forskning som gjorts på s.k "nära döden-upplevelser" har hittills inte påvisat att sådana upplevelser har någon övernaturlig grund och att de minnesbilder av att "lämna kroppen" vissa berättat om i samband med nära förestående död inte har överensstämt med vad som  faktiskt hänt i den döendes närhet.
Vad gäller "själen", en teoretisk del av människan som skulle förmodas existera fristående från både kropp och medvetande, är denna en religiös konstruktion för vilken ingen grund finnes i den observerbara verkligheten. Således är min övertygelse att döden innebär det faktiska slutet för en människas existens, inte ett steg över till något annat existensplan eller till ett mytologiskt paradis.
Krasst? Ja, kanske. Skrämmande och tragiskt? Nej.
Till att börja med kan det konstateras att om en livstid är allt en människa får uppleva innebär detta att ett människolivs värde kan sägas vara omöjligt att överskatta. Bäst framstår detta i kontrast till den fundamentalistiskt religiösa synen på livet som en slags prövoperiod för livet efter detta, en form av praktisk tenta avsedda att urskilja de bra människorna från de dåliga och fastställa vår slutgilitiga vistelseort i himmel eller helvete. Risken med en sådan livssyn blir alltså att det liv vi lever hamnar på en ständig andraplats till förmån för löften om himlen eller hot om helvetet och en svartvit moral som kräver att handlingar delas upp i "rätt" och "fel" i syfte att skapa ett stringent facit för hur vi bör leva, i stället för att acceptera de oundvikliga gråskalor som våra livsval vanligtvis faller inom.
I extremfallet kan också tron på ett liv efter detta bli ett argument för en fasansfull syn på människoliv som något billigt, då en mördad människa ju inte kan sägas ha förlorat något om denne antas leva vidare i ett presumtivt paradis. Bäst uttrycks detta i Arnaud Amalrics berömda citat från albigensiska kortstågen:
"Caedite eos. Novit enim Dominus qui sunt eius." ("Döda dem alla, gud känner nog sina egna").
Det är sannolikt att detta uttalande är en fiktiv efterkonstruktion, men ett liknande tänkesätt kommer till uttryck i det livsförakt som uppvisas av moderna självmordsbombare och andra grupper där mord och självmord ses som fullt acceptabla mot bakgrund av religiösa övertygelser om en fortsatt existens efter döden.
Om man i stället utgår från att livet är värdefullt i sig självt, är detta ett utmärkt argument för att leva sitt liv på ett sätt som inte bara är bra för en själv utan även för andra människor, då dessas liv inte är mindre värdefulla än ens eget. Ur detta perspektiv må döden kunna upplevas som skrämmande just för att den innebär att man inte längre får uppleva livet med alla dess glädjeämnen. Å andra sidan kan man då utgå från att den döde inte lider eller känner skräck, och själva tillståndet död kan rimligtvis inte skiljas från den icke-existens som råder för en ännu icke född människa. Sorg och saknad hör till livet och de efterlevande och ska inte förminskas, och den eventuella tröst som kommer ur tanken på att den döde lever vidare i paradiset verkar för mig inte uppväga oron för att man genom någon tänkt eller verklig felhandling i livet missat chansen att kvala in till saligheten.
I sammanfattning: Livet är bra och värdefullt och bör bevaras, döden är inget annat än frånvaron av liv.
Eftersom jag aldrig själv ställts inför min egen förestående död kan jag naturligtvis inte vara säker på att bevara ett upphöjt filosofiskt lugn när det blir aktuellt. Dock tror jag att bästa sättet att en gång dö nöjd är att leva på ett sätt som man kan stå för inför sig själv och andra och på så sätt "leva vidare" inte bara i det genmaterial man lämnar efter sig, utan i minnet och tankarna hos de levande.
Till sist en tänkvärd strof ur havamal:

Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes

Ett vet jag som aldrig dör

Dom över död man

                                                     

                                                      

Respektera människovärdet, häda så mycket du vill!

Var går gränsen mellan människan och tron? Det är en fråga som intresserar mig på flera plan. På det privata planet, då jag har vänner och bekanta för vilken religionen, oavsett denomination, innebär ett rättesnöre och en källa till tröst och tillit i vardagen. På det offentliga planet är frågan mer infekterad och ligger till grund för såväl konflikterna kring Ecce Homo som den danska karikatyrkrisen.
Det kanske mest kontroversella exemplet i den offentliga debatten torde röra den man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en prospektiv kvinnlig chef, som därigenom (i mina ögon rimligen rättmätigt) bedömde att mannen inte var aktuell för praktikplatsen han sökte. I förlängningen blev resultatet att mannen förlorade sin arbetslöshetsersättning och sedemera tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, ett utfall som stöddes oddentligt av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida mannens vägra att ta i hand utgjorde ett rimligt skäl för kvinnan att bedöma honom som olämplig för praktikplatsen. I korthet måste jag dock anse att denna bedömning måste få ligga inom den anställande partens domvärjo, då man rimligtvis kan sägas att det var mannens beteende i intervjusituationen snarare än åsikter om hans privata övertygelse som låg bakom arbetsgivarens beslut.
Angående skadeståndet (som märk väl utbetalades av arbetsförmedlingen, inte mannens prospektiva chef eller dennes företag) har jag inte kunskapen för att komma med en genomtänkt åsikt, varför jag begränsar mig till DOs i min mening något tveksamma ställningstagande. Om Linnas resonemang analyseras framkommer ett antal alternativa slutsatser:
Till att börja med skulle man kunna tolka DOs bedömning såsom att mannen inte ens hade valet att skaka hand, det vill säga att hans religion är att bedöma som en tvingande eller begränsande omständighet att jämställa med en funktionsinskränkning. Den slutsatsen är dock att betrakta som absurd, främst för att det torde vara minst lika diskriminerande att jämställa en religiös uppfattning med ett intelektuellt funktionshinder som att förvägra den religiösa en anställning på basen av dennes övertygelser.
Om man i stället fastställer att mannen i vårt exempel aktivt och medvetet gjorde valet att inte ta i hand, samt att han hade åtminstone en grundläggande uppfattning om hur detta kunde uppfattas, förskjuts i stället diskussionen till att handla om i vilken grad en religiös övertygelse berättigar till avsteg från de värderingar som kan ses som allmänna i det aktuella sammanhanget. Då DOs bedömning var att mannen diskriminerats på basen av sin religion, måste slutsatsen bli att religionen har ett högre skyddsvärde än åsikter och värderingar med sin bas i en politisk eller humanistisk ideologi. Detta framstår med större klarhet om vi leker med tanken att en potentiell anställd vägrat beröring med sin eventuella arbetsledare med hänsyn till att han på grund av ett djupgående socialistiskt engagemang inte vill skaka hand med folk i ledningsposition. Naturligtvis är detta ett något verklighetsfrämmande exempel, men det illustrerar ändå att en handling utförd i religionens namn åtnjuter ett större skydd än ett aktivt ställningstagande med annan ideologisk bas.
I sammanfattning kan man alltså tolka DOs ställningstagande som ett klargörande av att religionen som sådan i sig är höjd över andra motiv som förklaring till handlingar som med annan bevekelsegrund skulle bedömas som tveksamma. Ett religiöst ställningstagande kan alltså kallas heligt, här synonymt med okränkbart.

Samma tänkesätt kommer till uttryck i de tidvisa kraven på lagstiftning mot hädelse som tidvis framförs från både kristet och muslimskt håll såväl här i Sverige som inom de lagstiftande organen i EU och FN. Även här handlar det om att upphöja religionen till en sfär ovan andra ideologier, och öppna för bestraffning av åsiktsyttringar som anses kränka själva religionen vilket här uttrycks som både likvärdigt med en kränkning av de troende och ett brott mot högre makter.
Förutom hur en sådan lagstiftning är oförenlig med yttrandefriheten tillkommer en hel del andra konstateranden om förutsättningarna för en sådan typ av lagstiftning. Den första och största invändningen jag kommer på är vem som skall tillåtas definiera vad som utgör hädelse. Om detta får bedömas av varje religiöst samfund blir effekten att linjen per definition kommer att dras av de mest fundamentalistiska uttolkarna, med komplett åsiktscensur som följd. Att i stället låta graden av kränkning bedömas av en religionsneutral utredningsgrupp låter sig knappast heller göras, med tanke på de vildsint divergenta tolkningar av religionens bud som florerar även i en så generellt fridfull sammanslutning som svenska kyrkan.
Den andra uppenbara svagheten i en lagstiftning mot hädelse är att den som framlägger ett sådant förslag av allt att döma avser ett specifikt skydd för den egna trosuppfattningen. Detta kan härledas ur det faktum att religioner av sin natur är ömsesidigt uteslutande och att framförandet av en specifik religiös övertygelse utan större ansträngning kan jämställas med en kränkning av andra trosinriktningar. Hur kan en asatroende bli annat än kränkt av att höra en kristen förkunna att hans gudar inte bara är fantasifoster utan att hans tro på dem även dömer denne till evig plåga efter döden?
Sammantaget är jag av åsikten att en upphöjelse av religionen till något som både skyddas mot rationellt befogad kritik och kan tas som försvar för allehanda annars oacceptabla handlingar inte är ett tänkesätt som är förenligt med ett demokratiskt, jämlikt samhälle. Utan att tulla på religionsfriheten anser jag att en religiös bevekelsegrund inte friar en människa från konsekvenserna av sina val mer än något annat motiv och att en religiös tro måste få kritiseras enligt samma spelregler som vilken som helst annan ideologi.
Grundstenen i vår syn på varandra bör rimligtvis vara att en människas värde är okränkbart och absolut samt fristående från personliga övertygelser, och att angripa de sistnämnda får aldrig ses som synonymt med en kränkning av själva människan. Lika lite får indikationer (oavsett om dessa är vetenskapligt grundade eller konkurerande bud från högre makter) på en religiös övertygelses totala felaktighet användas som ursäkt för att reducera den religiöse till något mindre än en unik, värdefull människa. I ett demokratiskt samhälle måste människan värderas högre än ideologin.

P.S: Då jag lagt märke till att en och annan faktiskt besöker den här bloggen har jag låst upp för kommentarer. Kritisera gärna! Personangrepp, ovårdat språk eller rena trollinlägg kommer dock sannolikt leda till att hela kommentarsfältet tas bort, då jag inte har tid att moderera.

Satan i Sverige: Lagom djävlig.

I förra inlägget nämnde jag i förbifarten Djävulen och hans framträdande roll hos i alla fall vissa amerikanska högerkristna, som ger intryck av att frukta hin håles närvaro i allt från evolutionsteorin till påvens skojiga mössa. Om man som jag är av övertygelsen att mänskligheten varken är i behov av högre eller lägre makters uppmuntran för att begå vare sig gränslöst goda eller bottenlöst ondskefulla handlingar blir denna fixering vid en allestädes närvarande frestare svårförståelig, på gränsen till löjeväckande.

Varur härstammar då detta behov (för som ett sådant uppfattar jag det) av en ond supermakt vars enda syfte synes vara att göra ont för det ondas skull? Ett svar skulle kunna vara att en ond motpol till gud utgör ett utmärkt kryphål om man vill slingra sig ur teodiceproblematiken, i synnerhet då frågan om guds godhet och allsmäktighet rör sådana händelser som inte kan hänvisas till den fria viljan, till exempel naturkatastrofer och andra till synes slumpmässiga destruktiva händelser. Problemet med en teorin är naturligtvis att det knappast spelar någon roll om gud låter ett influensavirus mutera som en följd av förutsägbara naturlagar eller om satan står för arbetet med guds tysta tillåtelse, då både dessa alternativ innebär att gud gör avkall på antingen godhet eller allsmäktighet.

En elakare teori är helt enkelt att utan en skurk är det svårt att vara hjälte. Den som mördar gynekologer, agar självständigt tänkande barn eller driver lobbyverksamhet mot HBT-rättigheter kan med enkelt självbedrägeri förklara sina handlingar med ett "krig mot de onda makterna", som ju onekligen låter bättre än det mer jordnära "terror mot människor jag fruktar och hatar". För att kunna "älska syndaren men hata synden" underlättar det naturligvis om "synden" är en skapelse av satan, och därigenom ofrånkomligen ondskefull, än om den endast utgörs av en handling eller åsikt den troende råkar ogilla och således måste angripas rationella argument såsom utilitarism. Den ondska en hypotetisk fanatiker ser sig bekämpa i exemplen ovan är ju sällan uppenbar ur ett humanistiskt perspektiv, och en lurande djävul blir då fanatikerns bäste vän av samma orsak som varje långlivad diktator behöver en yttre fiende, existerande eller fiktiv, för att berättiga sitt förtryck.

I sin extremaste form blir denna bild av världen som ett slagfält mellan en god och en ond makt till en pastisch på Sagan om Ringen, med satan i rollen som Sauron och rollen som Aragorn tillgänglig för varje rättrogen, och vem vill inte få känna sig som en hjälte då och då? Ett utmärkt exempel på sådan "fantasyfundamentalism" står att finna i de populära "Left Behind"-böckerna där de troende hjältarna får bekämpa både en FN-vänlig antikrist och människoätande jättegräshoppor i guds namn. Jag kan med för skeptikern typisk elakhet inte avstå att påpeka att en korrekt svensk översättning av "Left Behind " skulle kunna vara såväl "lämnad kvar" som "efterbliven".
Ovanstående är två exempel på hur djävulen, likt en iPad, är en uppfinning med många användningsområden. Dessa ganska drastiska exempel är dock främst hämtade från det stora landet i väst, där en extrem verklighetsuppfattning ibland verkar vara mer ett rekvisit för att uttrycka sig offentligt än ett hinder. Ett intensivt googlande efter motsvarande svenska grupperingar har lett in på sidor med namn som MinFrid, Bibelfokus, Jesusarherre och, något mer kryptiskt, Gluefox. Den djävul som presenteras här är en betydligt mer subtil figur, vars huvudsyfte verkar vara att agera syndabock för alla typer av tvivel och skepticism hos den troende, även sådana oklarheter i religionen som för en utomstående torde tålas att fundera över. Flera språkligt begåvade skribenter hänför varje stund av ifrågasättande de eller deras närstående upplevt såsom inspirerade av Satan själv och förkastar särigenom själva ifrågasättandet såsom i grunden ondskefullt.
Om man jämför denna mekanism för självinlärt dubbeltänk med djävulens tidigare nämnda roller som kosmisk bortförklaring eller cervantisk väderkvarn är det för mig en långt mer obehaglig tanke att en människa är kapabel att med berått mod betinga sig själv mot kritiskt tänkande, med en imaginär djävul som portvakt mot svårhanterliga tankar.

Till nästa inlägg skall jag försöka lämna hin håle därhän, då jag personligen är relativt övertygad om att någon sådan figur inte existerar. Men kanske är det bara jag som fått det hela om bockfoten.

Jack Chick: Serier från den mörka sidan

Jack chick är en fascinerande person, föga känd i Sverige men vida omtalad och ogillad bland amerikanska ateister och humanister. Jag måste erkänna mitt i det närmaste patologiska intresse för en person vars verksamhet egentligen inte borde bemötas annat än tysta huvudskakningar, men vars verk provocerar mig så till den milda grad att jag inte kan undanhålla mig att ägna dagens inlägg åt dem.
Vad gör då denna Chick? I korthet: Han gör serier. Till förmån för gud. Och inte vilken gud som helst, utan den enda korrekta, amerikansk-luteranska guden, i Chicks värld det enda som kan rädda var och en från svavelosande fördömelse.
Tag gärna ett ögonblick att (gratis) läsa några av mästerverken på www.chick.com (jag lovar att detta inte är försök att öka trafiken till någon porrsida eller informationssajt för hönsuppfödare).
Vilka lärdomar finns att dra av dessa massproducerade lustmord på seriemediet? Jag kan själv, bland alla fördömelser riktade mot katoliker, vetenskapsmän, judar, muslimer, hårdrockare, homosexuella, ateister och rollspelare inte finna material till mer än en enda slutsats: Jack Chick kommer att få det ganska ensamt i sin himmel, om till och med "fel" sorts kristna utesluts till förmån det ganska tragiska idealet som presenteras i serierna.
En alternativ teori, som vid närmare påtitt synes oroväckande sannolik, är helt enkelt att Jack Chick är en oerhört väl förklädd och mycket framgångsrik satanist. När det gäller sidantal och propaganda leder nämligen djävulen stort som huvudperson i serierna och avslöjas som den framgångsrika upphovsmannen till både abort och katolska kyrkan och, inte minst, den vars födelsedag halloween är avsedd att fira. Om valet står mellan den hatspyende, hyperintoleranta kristendom Chick saluför och den karismatiske hin håle han avslöjar framstår Chick, likt Gudrun Schyman, som sin motståndares främste PR-agent.
Trevlig helg!