Stick, du stygga spöke...

...för du finns ju inte!
Till och med Alfons Åberg, fem år, har koll på det. Varför kvarstår då alla dessa historier om andar, genomskinliga skepnader och mystiska rörelser i huset? Och, framförallt, varför har inte sekler av spökjakt genererat mer än en uppsjö av anekdoter fullproppade av efterhandskonstruktioner falska samband?
Just det sistnämnda serveras rikligt i Svenskans anmärkningsvärt okritiska artikel, då ett antal spökjägare berättar om diverse syner av nyligen hädangångna anhöriga, budskap från andra sidan och andra klassiska grundrecept på spökhistorier.
Den "vetenskapliga" delen av spökjägarverksamheten är mer intressant. Till att börja med fastställs att "80% av alla berättelser har en naturlig förklaring". Redan här har vi ett tankefel: Vi hittar ingen naturlig förklaring, därför spöken. Detta är en direkt parallell till kreationisternas favorittänk: Jag förstår inte evolutionsteorin, därför gud.
Det blir ännu bättre när man får förklarat vilken bevisning som godtas som tecken på att spöken faktiskt är närvarande i ett hus: "Om man får ett elektromagnetiskt fält, en stor temperaturväxling och samtidigt spelar in ett ljud, då kan man sätta det i ett sammanhang". Vilket sammanhang då? Att de fenomen som på oklar grund förmodas ha ett samband med förekomsten av en företeelse vars existens i sig är ytterst tveksam i sig är mätbara för inte bevisningen en millimeter framåt.
I slutändan skulle jag älska att se faktiska bevis för att avlidna människor kan lämna spår i form av bilder, ljud och budskap. Tyvärr är de vittnesmål vi hittills har att tillgå endast bevis för människans oerhörda förmåga att genom bekräftelsebias se samband där inga sådana finns.
Ett försonande drag hos de spökjägare som beskrivs i artikeln är att de inte, i motsats till de flesta professionella "medierna", inte tar sitt intresse för oklara fenomen till intäkt till att pungslå undrande människor på pengar.
Om någon vill jaga spöken på hobbybasis skall jag naturligtvis inte säga att det är något fel på det. I längden tror jag dock att de skulle få ut mer av att studera de mekanismer som får människor att tro på spöken än att jaga runt med värmekameror och mikrofoner i jakt på något vars existens de sannolikt aldrig kommer att kunna bevisa.  

Ateist och skeptiker, därför feminist?

Som jag skrivit någon gång tidigare så har jag grubblat en del på relationen mellan ateism, skepticism och feminism. Då det sistnämnda ordet tolkas på många sätt av olika människor kan det vara på sin plats att definiera hur jag använder det. Kort sagt är feminism i min åsikt insikten om att män har en oförtjänt starkare position än kvinnor inom många delar av samhället, samt strävan efter att förändra detta faktum. Att enstaka debattörer (både försvarare och belackare av feminismen) tidvis drar falska likhetstecken mellan feminism och manshat alternativt pekar på de samhällsområden där kvinnor gynnas över män invaliderar för mig inte grundantagandet att könet i sig inte utgör någon markör för lämplighet eller en anledning till en assymetrisk maktfördelning. Vetenskapen tycks för övrigt bekräfta att skillnaden mellan könen är minimal rent biologiskt i alla fall avseende människans viktigaste organ, hjärnan.
Hur anknyter då detta till den skeptiska rörelsen? Fram tills ganska nyligen skulle jag ha sagt "inte alls", då min (erkänt självgoda) uppfattning var att skeptikerrörelsen, i frånvaro av tilltro till tusenåriga "gudomliga" bud och andra vanföreställningar, inte utgör någon grogrund för sexism och misogyni.
Ack, så fel jag hade. Det mest belysande exemplet är debatten om vad som allmänt blivit känt som elevatorgate. För den som inte är bekant med händelseförloppet handlade det helt enkelt om att Rebecca Watson, framträdande amerikansk skeptiker och grundare av skepchick, i sin videoblog berättade om ett närmande hon utsatts för i just en hiss, och hur hon uppfattat detta som obehagligt. Vad som så tydligt belyste synen på feminism inom skeptikerrörelsen var inte incidenten i sig, utan den därpå följande debatten. Denna har sedemera beskrivits från olika sidor som "an all out misogynist troll-war" alternativt "a feminazi witch hunt for sexists in the sceptic community".
Det har redan skrivits oräkneliga spaltmetrar om huruvida Watson överreagerade eller ej, så jag nöjer mig med att konstatera att min personliga åsikt är att hon hade all rätt att uttrycka sitt missnöje över det inträffade. Vad som fick mig att må illa var i stället hur många män i den skeptiska rörelsen som i tal och skrift stod redo att förlöjliga både Watson och kvinnor i stort samt försvara sin rätt att göra närmanden mot kvinnor närhelst de ville. Därtill har mer än en debattör av båda könen framfört åsikten att kvinnor i en mansdominerad miljö helt enkelt får tåla att bli mål för diverse mer eller mindre taffliga raggningsförsök.
Kort sagt: Även bland skeptiker och ateister finns en förvånande mängd människor som anser att kvinnor åtminstone till någon del får göra avkall på sin integritet just av det skälet att de är kvinnor. Vad jag blev uppmärksam på var helt enkelt hur det som på engelska kallas male sense of entitlement framträdde lika tydligt hos i övrigt bildade skeptiker som hos den mest självgode katolska kardinal.
För mig är jämställdhet mellan människor en vital del av en rationell, humanistisk världsbild. När republikanska presidentkandidater försöker överträffa varandra i kvinnoförtryck i form av repressiva abortlagar och våldtäktsapologetik, när KD kräver sterilisering av transexuella och när svenska politiker av skräck för att förknippas med invandrarfientliga grupper visar en skrämmande ovilja att ta tag i problem med tvångsgiften och hedersvåld behövs den sekulära humanismen mer än någonsin. För att vi skeptiker och rationalister skall ha något att yvas över måste vi ta tag i den sexism och ojämställdhet vi möter dagligen i vardagen.
Efter detta ganska långdragna raljerande måste jag alltså säga att en ärlig sekulär humanism inte kan existera utan feminism. Så jag kan i alla fall tala för mig själv när jag som ateist och skeptiker inte kan se det som annat än självklart att också vara feminist.

Hipsterkultur och pseudoskepticism

Efter ett uppehåll i skrivandet föranlett av tillökning inom familjen samt jul- och nyårshelgerna har jag äntligen tagit mig i kragen och återupptagit skrivandet här på bloggen. Kommentarer är som vanligt välkomna.
Jag har ett tag funderat på vad som ligger i begreppet skeptiker. Wikipedia skiljer på definitionerna för vetenskaplig, filosofisk och religiös skepticism, där den filosofiska skepticismen utgör uppfattningen att vi som människor inte är kapabla att inhämta korrekt information av verkligheten, den religiösa definieras såsom tvivel riktat mot valda delar av religiösa läror och den vetenskapliga skepticismen sägs vara synonym med antipseudovetenskaplighet.
I mitt bruk av ordet skeptiker avser jag på det stora hela en typ av vetenskaplig skepticism, men då det är min personliga övertygelse att religionen inte ligger bortom förnuftig granskning ser jag ingen nytta med att särställa religiös skepticism från den vetenskaplga. Vad gäller den filosofiska skepticismen är den i sin klassiska betydelse raka motsatsen till en rationalistisk världsbild, det vill säga en slags hyperrelativism, och lämnas därför därhän till vidare.
En betydelse av ordet skeptiker som dock verkar alltmer aktuell i samhällsdebatten är dock i sammanhang där ingen av de klassiska definitionerna passar in, där man med skeptiker verkar avse en synonym till tveksamt inställd eller till och med förnekare. Typexemplet är naturligtvis klimatskeptiker, det vill säga en person som tvärt emot alla bevis och studier anser sig ha anledning att förkasta teorin om global uppvärming förorsakad av mänsklig inverkan, eller evolutionsskeptiker, alltså kreationist.
I båda dessa fall handlar det alltså om att göra anspråk på skepticism genom att inte bara kräva vetenskapliga bevis, utan även blunda för dessa när de framläggs. Denna typ av pseudoskeptiker vill också gärna inta rollen av modig "underdog", kämpande mot ett godtroget etablissemang. Ett extremfall torde vara hur den s.k. 9/11 Truth-rörelsen för några år sedan gjorde anspråk på att vara skeptiker med den enda kvalifikationen att de förkastade den officiella utredningen av flygplanskapningarna till förmån för fria fantasier om radiostyrda flygplan och fejkad förödelse på Mahattan. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan kvacksalvarbranschen hoppar på tåget och börjar kalla sig skolmedicinskeptiker.....
Alltså: Skepticism handlar om att bedöma och värdera bevis. Att göra anspråk på ordet enbart på basen av nonkonformism är egentligen bara en typ av mental hipsterism, där de som påstår sig gå mot strömmen i slutändan blir de mest lättledda, som okritiskt slukar varje påstående de kan finna på forum, kommentatorsidor eller bloggar, bara det går mot majoritetsuppfattningen.

Gott nytt!

Verklighetsflykt, inte verklighetsförnekelse: Tankar om Skyrim

Jag sade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva lite om Skyrim. Då spelet recenseras i Svenska Dagbladet i dag verkar det som ett passande tillfälle för min egen amatörbedömning av detta hett efterlängtade alster.
Först vill jag dock göra en liten utvikning om min syn på verklighet och fantasi och i förväg be om ursäkt för att jag riskerar att låta båda självupptagen och pretentiös.
Jag är skeptiker och rationalist. Jag är övertygad om att den verklighet vi lever i är både begriplig och materiell, att kunskap springer ur observationer och experiment i stället för uppenbarelser och meditation och att inget ligger obönhörligt utom mänsklig fattningsförmåga. Som en följd av denna livssyn tror jag inte på spöken, troll, enhörningar, änglar, gudar eller healing eftersom inga bevis föreligger för dylika ting, eller för några andra s.k. övernaturliga företeelser. Inte heller tror jag att mystik eller vidskepelse är nödvändiga faktorer för att känna fascination inför det fantastiska universum vi bebor, utan snarare att insikt i vad som orsakar ett svårförståeligt fenomen är långt mer intellektuellt och emotionellt tillfredsställande än vaga utsagor om "högre makters vilja" och "krafter bortom mänskligt förstånd".
Kort sagt har jag en krasst rationell syn på vad som är verkligt, men detta är inget hinder för att känna hänryckning över världen och dess uppbyggnad.
Samtidigt värdesätter jag fantasin mycket högt. Jag plöjer hyllmetrar av fantasy- och skräckliteratur, tillbringar oräkneliga timmar framför tv-spel och tv-serier och när tiden tillåter älskar jag att flumma ut i roll- och figurspel. Jag kan inte se någon motsägelse i att uppskatta verkligheten och samtidigt bygga upp komplexa fantasier i alltigenom fiktiva världar. För mig ligger den viktiga distinktionen i att låta fantasin berika livet i stället för att ersätta det.
Vad har då detta att göra med Skyrim? En hel del, ty sällan har jag sett en spelvärld göra så stora anspråk på att erbjuda en rik, levande och paradoxalt trovärdig verklighet att leka i. Från första ögonblicket inger spelet känslan av att karaktärerna man möter har egna liv och egna motivationer som lever vidare när man som spelare lämnar dem. Detsamma gäller spelvärlden i stort: Bethesda har lyckats skapa en värld som synes existera oberoende av spelaren i stället för att vara en scen byggd enkom för spelets handling.
Det är svårt att undkomma jämförelser med föregångaren Oblivion, som också bjöd på en öppen värld med en icke-linjärt berättad handling. I jämförelse synes dock Oblivion vara en blek prototyp till Skyrim. Även om Oblivions skiftande slätter, träsk och skogar har ersatts med mer entoniga berg, högplatåer och fjällskogar är detaljrikedomen i Skyrim så enorm att platserna aldrig kommer nära ett monotont intryck. Särskilt märkbart är detta i grottorna och templen man har anledning att besöka och som alla är tydligt unika, till skillnad från i Oblivion där de ändlösa gruvorna och alvruinerna verkade vara framslumpade kombinationer av ett mycket litet antal byggstenar.
Karaktärssystemet är förenklat men sofistikerat och är numera snarare ett verktyg för att bemöta spelvärlden, i stället för en mur av abstrakta siffror som utestänger spelaren från upplevelsen. Striderna är snabbare än tidigare i och med att de flesta fiender (och spelarkaraktären) tål betydligt mindre stryk, vilket medför att taktik, bågskytte och smyganfall blir viktigare och att känslan av närvaro i fajterna blir större. Kombinerat med en snygg men jordnära estetik som lånar mer av Korpen Flyger än Dungeons and Dragons förstärker spelsystemet ännu mer känslan av trovärdighet i spelet. Till och med de hypade drakarna framstår mer som en naturlig del av sin omgivning än en uppvisning av grafisk design (även om de är mycket snygga att se på).
Jag har hittills inte ett enda klagomål på Skyrim, medan jag skulle kunna fylla sida upp och sida ned med positiva kommentarer. Dock finns bättre skribenter som kan sköta det arbetet och för närvarande platsar Skyrim in i den mycket lilla grupp av alster som förtjänar det högsta av omdömen: Det kan inte beskrivas utan bör upplevas. Rekommenderas varmt!
Brasklapp: Detta är naturligtvis mina personliga åsikter och vad gäller Skyrim tänker jag inte ens försöka låtsas vara objektiv. Men önskar man obektivitet är det nog inte bloggar man bör läsa i första hand.
Trevlig Helg!
Uppdatering 21/11: Noterade lite i efterhand att enligt en artikel i Aftonbladet har Skyrim sålt som smör och förväntas bli en ekonomisk succé. Det glädjer mig verkligen att kvalitet är ett fungerande säljargument i en tid då hype oftast verkar vara grundprincipen för lansering.

Snälla hjärnspöken

Den som bemöter andras trosuppfattningar med skepsis får inte sällan uppmaningen att "låta folk tro vad de vill, det skadar ju ingen". Det finns flera argument mot den ståndpunkten. Det första är ett primitivt tu quoque, på ren svenska "men du då", och är helt enkelt en hänvisning till att alla större religioner dels innefattar ett missionsbegrepp och dels säger sig vara den enda, exklusiva vägen till frälsning. Med andra ord skall den troende inte utsträcka samma tolerans till andra som han kräver för sina egna uppfattningar.
Detta argument har flera brister. Dels är det främst tillämpbart på religionen, dels har många troende anammat en mer individualistisk världsbild där deras egen tro inte nödvändigtvis behöver vara lämplig för envar och konflikten mellan individualism och religion reduceras därigenom till en falsk dikotomi.
En bättre ståndpunkt mot tesen "låt folk tro vad de vill" är att försöka bemöta de trosuppfattningar som faktiskt orsakar människor skada. Vad gäller till exempel alternativmedicinskt kvacksalveri kan man framhålla att de "behandlingar" som inte är direkt farliga är i stort sett verkningslösa och kan medföra felaktiga diagnoser och försenad vård. Ett annat exempel är på irrationella övertygelser är konspirationsteorierna, och det är inte svårt att peka ut de tragedier som orsakats av fantasier om en "judisk världskonspiration" eller "muslimskt övertagande av Europa". Som ett tredje exempel kan vi ta andetro, seanser, spådomar och medium, som samtliga genom historien främst verkar ha tjänat som medel att pressa pengar ur desperata och tröstsökande människor.
Finns det då några övernaturliga övertygelser som jag i min fantasilöst rationella värld inte bara tolererar, utan till och med hyser viss beundran för? Jodå: Kryptozoologin, det vill säga jakten på alla dessa mystiska djur som bara visar sig på suddiga foton, i uråldriga legender och i inte fullt så nya men desto mera obekräftade anekdoter. Internet är fullt av diskussionsgrupper för Bigfoot-troende, Loch Ness-berättelser och legender om den stora sjöormen. I jämförelse med exemplen ovan skiljer sig tron på kryptider från andra obefogade företeelser på flera sätt. Dels på grund av dess ofarlighet (jag har hittills inte hört om några korståg eller häxjakter i Storsjöodjurets namn), men framförallt på grund av det faktum att sökandet efter kryptider inte nödvändigtvis behöver sluta i besvikelse. "Skogsmänniskan" på Borneo är sedan länge identifierad som den fascinerande orangutangen, och de magnifika jättebläckfiskarna Architeuthidae har allt man kan önska av ett legendariskt sjömonster.
Jag tror tyvärr att chanserna är små att ett odjur dväljer sig i Storsjöns mörka vatten, men man kan alltid hoppas. Och om det går åt skogen med Storsjöodjuret, varför inte ge sig ut på jakt efter den mongoliska dödsmasken? Det skadar ju verkligen ingen.